• Svenska
  • English

LASSES SÖNDAGSBOK

LASSES SÖNDAGSBOK

PROFESSOR RICHARD EKBLOMS TÅGRESOR

I min inofficiella serie över rättvist och orättvist bortglömda författare har turen idag kommit till hantverkarsonen, västgöten och slavistprofessorn Richard Ekblom, född 1874, vars ryska grammatik av upplaga 6 jag själv en gång på gymnasiet under några terminer tragglade mig igenom. Som språkbegåvad yngling före bilismens tidevarv gav han sig världen i våld medelst tågresor i tredje klass, och detta sisådär en 75 år före Interrailkortet gett flera generationer ungdomar samma chans. Här undvek han andra- och förstaklassens högdragna tystnad och enskildhet och i denna tredjeklassens talträngt språksamma miljö kom han att såväl lära sig en hel binge språk och dialekter som stifta bekantskap med ett idag otänkbart bisarrt persongalleri, vilkas fysionomier vältaligt i närmast balzacska dimensioner presenteras i de tre reseböcker som på 30-talet gjorde honom korsordskänd hos den läsande svenska allmänheten. Efter debuten 1933 med ”Åka tåg 3:dje klass”, följd av ”Tur och retur” 1936 och ”När tåget slirar” 1943 fick han en entusiastisk läsekrets långt vidare än den oändliga rad vetenskapliga luntor han då presterat någonsin kunde ge honom.

De tidiga tågresorna går söderut till främst Spanien och Frankrike varpå han som romanist doktorerar i franska för att sen byta spår och mestadels låta sina rälsbundna strövtåg gå österut. Dessa gjordes då i en nu förlorad värld av nattexpresser, avsides liggande perronger, unket loppiga resanderum, konduktörer i krikonblå uniformer och schabbiga järnvägsbufféer med trängsel runt den klistriga böngrytan i det Europa som efter första världskrigets utbrott aldrig mer skulle bli detsamma. Med en i den älskade hemstaden Mariestad 1898 för fyra kronor inköpt unicabox, dvs den av vulkanfibrer gjorda reseeffekt som under 60 år var hemortens gåva till den mobila mänskligheten, kom han sen därtill också iförd plommonstop, cigarr och pinsenez, att under resten av sin levnad fram till 1959, tillbringa ungefär lika mycket tid på räls som hemma i professorsstaden Uppsala. Trots sina med tiden obegränsade möjligheter att som professionell resenär mellan internationella språkkonferenser resa mer bekvämt, kom han i sin jakt på nya språk, dialekter och märkliga möten aldrig att överge träbänkarna och det pratsamma och för fonetiska språkstudier oumbärligt tjattrande myllret i tredje klass.

Ekblom lyckas i sin ungdom inte bara alltsomoftast träffa på otänkbara resenärer som heliga män klädda i järnskrot, amuletter och kastruller utan också ha en förmåga att dyka upp när historiens vingslag susar som allra starkast. På väg in i en bokhandel i Krasnoje Selo 1904 hör han smällen som var inledningen till den första ryska revolutionen 1905 när ryska terrorister spränger inrikesminister Pleve i luften tillsammans med fönsterrutorna längs hela gatan. I samma stund som första världskriget bryter ut 1914 är han återigen i den ryska huvudstaden och noterar hur matroserna på en skonare snabbt tvingas ta bort den utehängande tvätten för att inte genera tsaren som alldeles strax passerar i sin kejserliga slup. Detta är tidsbilder som kom att så fascinera vår allra främste reseskildrare i samma genre, förstavärldskrigsnörden Jolo, att han strax efter Ekbloms död samlar godbitarna i hans böcker till urvalet ”Tåget går, professorn!” (1961) för att så försöka rädda honom ur glömskan. I sin fina inledning betonar Jolo författarens säreget känsliga iakttagelseförmåga och språkliga elegans långt från det förväntat studentikosa när Ekblom målande beskriver landskapet utanför kupéfönstret oavsett om han befinner sig på en smalspårig järnväg hemmavid eller på en bibana i en avkrok av det mellankrigstida Litauen, Schlesien eller Kroatien. Att med en beräknande poänglöshet istället låta sina historier ge läsaren en illusion av bagatellens märkvärdighet, var ett överraskande stilgrepp som imponerade på mästaren Jolo.

Om du således i en trång kupé önskar sitta bredvid miss Mellor, ”en kvinnlig förstaviolinist av blond valkyrietyp med starkt spända näsborrar” som alltsomoftast råkar tappa sitt emaljöga i salladen eller mittemot två öronlösa varietéartister som efter livslångt klivande på varandras axlar hamnat i denna med avskavda öron tröstlösa situation, kan du lugnt slå följe med vår ciceron. I en avsides spansk byhåla tvingas han i panik lämna den uppskrämt skrockfyllda hopen efter att ha blivit beskylld för att vara i besittning av ”det onda ögat” och i en elegant hattbutik i Stettin försöker han förgäves hindra en hattsamlande dåre att lämna butiken iklädd affärens ”konformatör” dvs det redskap med vilken hatten professionellt utprovas och vars utseende Ekblom beskriver som ”en hybrid mellan en doktorshatt och en skrivmaskin”. Efter sin pensionering 1939 valde professorn att fortsätta sin tjänstgöring med placering växelvis var vecka i Lund respektive Uppsala, vilket gav honom möjlighet till fortsatta täta tågresor mellan dessa lärdomsmetropoler. Tåget passerade då till hans stora förnöjelse inte bara idolen Linnés Hammarby respektive Råshult utan dessutom däremellan de kära hemtrakternas Kimsta kyrka med två små kämpande plåtriddare på taket, som var gång påminde denne inbitne älskare av folkliga nöjen om den Jensens loppcirkus han som 14-åring 1888 sett vid torget i Mariestad. Loppkrigarna hette Napoleon och Alexander och brukade efter var föreställning på den feta innehavarinnans underarm, försvinna in under det förband som omslöt kvinnans armveck på grund av den ständiga inflammation som var ett resultat av att de bägge kämparna där hade sin gemensamma matvrå.

Ekbloms böcker upptäcktes ännu en gång på 90-talet och utgavs då på nytt av det hedervärda förlaget Renässans och den boksynte Hans Krook nämner dem i sin ”Glömda författare”, men trots dessa berömliga ansträngningar hade de tills jag helt nyligen läste om dem i Rune Monös ”Njutningen av att åka tåg” helt undgått mig och detta trots att jag alltså en gång brukat hans ryska grammatik. I Varberg är jag ju dessutom ägare till den Villa Wäring som fått namn från författarens barndoms grannsocken, vars ryska rötter han på en annan tågresa en gång försökt utröna, vilket i sin tur manifesterades i en lärd traktat om de gamla ”varjagernas” Novgorod. Nu återfinns hans reseböcker snart bara i bibliotekens magasin, men själv lyckades jag bli lycklig ägare av desamma (dessutom i originalutgåvor) genom att snabbt norpa dem på den i dessa sammanhang så välsignelsebringande och lyckliggörande Bokbörsen.

TIDIGARE BOKTIPS HITTAR DU HÄR!