• Svenska
  • English

LASSES SÖNDAGSBOK

LASSES SÖNDAGSBOK

PÅ ÄNGEN MED EN BOK

av Kurt Bergengren

När plötsligt såväl solen som värmen börjar kännas det minsta vårlik, börjar omedelbart också min planering av den stundande sommarens läsning. Den vitsiga poängen med en bok är förstås att ligga just ”på ängen med en bok” och ömsevis låta blicken växla mellan barnsligt spännande molnformationer och de boksidor som just slumpmässigt råkat hamna i dina händer. Den skira akvarellen på den idag sorgesamt bortglömde stockholmsflanören och kritikern Kurt Bergengrens lilla essäsamling ”På ängen med en bok” med undertiteln ”en uteläsares sommar” är just en sådan bok, som jag innan jag förra veckan hittade den i en till Gästis inlämnad bokpåse, inte ens kände till existensen av. Författaren minns jag vagt från 70-talets Aftonbladet, där han på kulturen skrev om fotografisk konst, klassiska böcker och stockholmiana. Om texterna i denna lilla samling från Bonniers 1974 kommer därifrån vet jag nu inte, men av någon anledning började jag i alla fall läsa och blev omedelbart slukad.

Boken börjar med en tågreseskildring genom ett Skottland i de på sin tid hästryggsforslade Boswells och doktor Johnsons hovspår, ett Skottland som nu 200 år efter det celebra besöket, främst livnär sig på boskaps- och turistskötsel. När Boswell likt ett läskpapper noterade allt bokmalen Johnson sa på denna hans första utflykt längre bort än till närmaste Londonbibliotek, visar det att den store ordboksredaktören nu med nyvunnen kunglig pension och på livets första semester, är en skicklig iakttagare men också en förvånansvärt god lyssnare. Här får han till leda höra på de nu kuvade klanledarnas alla genomlidna oförrätter i form av ”bakslag i spel, krig och skatteärenden” och när Bergengren med fru sen åker samma rutt har civilisationen gjort nya framstötar om än kanske allra mest i form av ymnigt med bortslängda tobakspaket av märket Capstan och tomma ölburkar. Detta konstateras när tåget på en då på 1950-talet ännu ej nedlagd station gjort ett uppehåll, som konduktören utlovat, i ”precis en pint öl”. När jag själv 30 år senare på 80-talet bilade i dessa trakter, var den ensligt döende landsbygden lika intensivt närvarande när jag i vart fall lärde mig att den sömniga lilla orten med det för mig franskklingande namnet Drambuie, visade sig vara av gäliskt ursprung, vilken således med en helt urskotsk whiskylikör gjort namnet känt i världen. Plötsligt längtar jag dit igen med ett välfyllt bilbibliotek för hedarnas många släpigt vilsamma lunch- och fikapauser.

Hemma i Sverige sommarvandrar Bergengren, åker tåg och går sen vilset vidare i bland annat Strindbergs spår när denne luspank på 1890-talet hamnade på Runmarö och försökte kränga några folklivsberättelser i Hemsöstil till en svårflirtad Karl-Otto Bonnier. Resultatet ”Silverträsket” visar sig av naturliga skäl svårfunnet 70 år senare, då det främst visat sig vara en produkt av den strindbergska skaparanden med blott perifer och omgestaltad anknytning till Runmarös faktiska topografi. Därefter skissar Bergengren kärleksfulla porträtt av just sådana klassiker vi tänker att vi ska hinna läsa till sommaren när solen alltid lyser eller så återser vi bara med alldeles oförställd glädje Kejsaren av Portugallien, Chefen fru Ingeborg eller Krilon och andra nu sotgligt bortglömda minor classics av Sven Barthel eller Olle Strandberg. Det är rakt igenom bildat och nyfiket på det där lite gammeldagsa sättet som för en modern läsare badar i kulturnostalgi.

En annan trogen följeslagare är Almqvist som ”kanske la sitt eget äktenskap som grund för ett europeiskt missnöje med det borgerliga samhällssystem” han på 1840-talet var så gruvligt i konflikt med. Vi letar med Bergengren efter de skräckfyllda spåren av den skrämmande ”Skällnora kvarn”, som nu visar sig längesen utplånad från dessa stockholmska trakter han mestadels inventerar under sina vandringar här på jorden mellan 1920–1985. Till mina hemtrakter i Halland kommer han så småningom med hjälp av kärleken till blivande frun Yrsa, som boken också tillägnats. Almqvists ”Tre fruar i Småland” är följeslagaren på vägen och väl framme i Halmstadtrakten får vi se havet genom X-et Erixons vyer från Grötvik och norrut lärde han på 40-talet känna ett då fortfarande folktomt Morups tånge, där han således alldeles naken kunde studera det fågelliv, som under samma tid fick den unge Victor Hasselblad att göra fotohistoria med sin för detta fågelliv anpassade kamera.

Efter en cykeltur till Vessigebro och vår egen folklivsforskare och bygdeskildrare August Bondessons barndomshem, det fortfarande understundom öppna Fågelboet, äreräddas dennes klassiker ”Skollärare John Chronschoughs memoarer”, vilket väl får betraktas som en bragd med ”denne tråkmåns skildrad genom sin egen tråkighet”.

Kurt Bergengren var ett barn av sin tid och beskriver betydelsen av att som 18-åring 1938 läsa Eyvind Johnsons antinazistiska ”Nattövning”, följt av ett folkhemskompromissernas Tåbb med manifestet hos Lars Ahlin, men också hinna desillusioneras en smula när han såg 30-talets progressiva arkitekturdrömmar från ”accepteramanifestet” förfuskas av byggindustrins tillväxt- och vinstmaximerande principer under miljonprogrammet. Tekniska nyheter som elementbygge och förfabrikation, tänkta som hjälpmedel för folkhemsk bostadsproduktion åt vanligt folk, blev istället vår tids trist doftlösa basenheter i byggen anpassade efter den segrande bilismens krav och behov. Kurt Bergengren hann dock dö i tid 1985 för att slippa uppleva det gamla klassamhälle, han under sin livstid fått se tillbakatryckt, göra storstilad comeback i de sköna nya tider som omger oss idag. Låt oss njuta av hans somriga fläktar från en svunnen tid som nu redan känns mycket avlägsen.

TIDIGARE BOKTIPS HITTAR DU HÄR!