• Svenska
  • English

LASSES SÖNDAGSBOK

LASSES SÖNDAGSBOK

STEFAN JARL – 68:AN SOM VILLE FÖRÄNDRA VÄRLDEN MED EN KAMERA!

Under en, trots kriget, rätt idyllisk barndom i Skara, där föräldrarna drev konditori, skulle Stefan Jarl ändå så småningom bli en närmast monomant hängiven världsförbättrare av den sort som under senare delen av 60-talet skulle bli typisk för vår del av världen. Att det skulle bli filmen som blev hans medium var mest, som för de flesta, tillfälligheter som avgjorde. Som 8-åring fick han av misstag på bio se för alltid präglande bilder av ondskan i form av journalbilder från de nazistiska utrotningslägren och några år senare hyrde vår barndoms store naturskildrare Arne Sucksdorff en stuga i närheten, dit den oförvägne skolpojken genast cyklade för att fråga om han fick bli assistent, vilket den häpne ikonen omedelbart sa ja till. Själv var Stefan då sedan länge hängiven fågeläggsamlare och bäste kompisen var en tam kaja och visst måste det ha varit en vidunderlig skola, att vara med och göra ”Pojken i trädet” och på så sätt fördjupa en livslång känsla för alla hot mot själva grunden för vår existens, vilket långt senare resulterade i de internationellt hyllade ”Underkastelsen” och ”Naturens hämnd”.

Under 60-talets rekordår växte folkhemmet ständigt och till de materiella framstegen fogades satsningar på kultur och det unika svenska filminstitutet skapades och lades i händerna på den arrogante intelligensaristokraten Harry Schein med Ingmar Bergman som parhäst och lärare, en perfekt maktduo för att skapa en hel generation av upprorsbenägna och egensinnigt hängivna filmmakare från vänster som Stefan själv, Roy Andersson och Maj Wechselmann. Tidigt lärde han sig att aldrig nöja sig med andra än de allra bästa när det gällde att lära sig hantverket. Fotografen Gunnar Fischer som filmat de enda av Bergmans filmer som Stefan stod ut med, hade han lärt sig av redan som springpojk åt Arne Sucksdorff och åt den fanatiskt hängivne Bosse Widerberg för vilken vägen aldrig var för lång för att fånga ögonblicket blev han på 70-talet produktionsledare för klassikern ”Mannen på taket”. Om Jan Troell kom han till och med att göra en egen film och efter att ha närmast kidnappat Quincy Jones under dennes tidiga Sverigeturné kunde den av radiojazzlegendaren Claes Dahlgren uppfostrade Stefan, leda in Quincy på filmmusiken. Tillfälliga möten med levande legender som Erwin Leiser, Chris Marker, Joris Ivens och Astrid Lindgren blev till avgörande impulser i det egna filmskapandet.

Om allt detta kan man läsa i den självbiografiska och oavbrutet intressanta ”Stefan Jarl. En engagerad dåres (näst) sista suck”, som till det yttre närmast är en klippbok från den egna bloggen, men som ger en helhetsbild av en hisnande framgångsrik karriär som dokumentärfilmare med spelfilmen som sekunderande andraspår. Efter en karriär med 50 filmer på 50 år, en drös guldbaggar och andra såväl nationella som internationella utmärkelser verkar engagemanget trots bokens titel vara inte bara obrutet, utan närmast stegrat inför en omvärld med klimatkris och galopperande orättvisor mellan rika och fattiga. I nyliberalismens även mot kulturen allt snålare värld, tvingas Stefan Jarl på senare år göra förnedrande provfilmer inför byråkratiskt självrättfärdiga och halvbildade filmkonsulenter och ständigt hitta nya sätt att fortsätta filmjobbet. Tack och lov verkar han inte tappa modet efter att tidigt ha lärt sig att stå på egna ben och lita till egna krafter som Mao sa och själv har han således varit med och byggt upp rustikt uthålliga 68-institutioner som Filmcentrum, Folkets Bio och dokumentärfilmsfestivalen i Båstad.

För den tidigt på yttersta allvar kultur- och litteraturintresserade Stefan, blev de avgörande existentiella frågorna om livet och döden på denna vår enda planet likt eviga följeslagare och referenserna till Pascal, Camus, Tolstoj, Picasso eller Stefan Zweig känns alldeles självklara. Ända sen han tidigt lärde sig skillnaden mellan tre bilder var för sig och tre bilder på rad efter varandra eller vad sammanställningen i tid och rum av ett ansikte i närbild, ögonblicket, en motljusglänta i skogen, vindens sus och en lövsångare gör med en när de förs samman på detta sätt, så har han strävat efter att ”synliggöra vardagens dramatik och bli verklighetens ombudsman”. Att dokumentärfilmaren skapar ”en subjektiv version av verkligheten, som vill manipulera och övertyga åskådaren om den egna visionen” har jag själv också alldeles nyligen lärt mig riktigheten av efter att folk som sett mig i Bosse Sjökvists och Bengt Löfgrens ”I väntan på Jan Myrdals död”, verkar tro att jag ägnar all min vakna tid åt att röka cigarr, bada i badkar eller bråka med Jan Myrdal!

När Stefan Jarl nu såväl fyllt 80 som tagit emot Leninpriset och med Modstrilogin nått klassikerstatus inom just det område av dokumenterande processfilm över lång tid som han själv sätter allra högst, fortsätter han att dela publiken genom att också våga lägga sig så nära pekoralet som känslorna kräver utan att kapsejsa. Han tycks se den egna existensen som en aldrig avslutad revolthandling med riktning mot ondskan och för godheten och att fortfarande slåss mot den ojämlikhet som dödar lika mycket som när han som barn slogs mot sin rigide kristendomslärare i kamp för urkommunismens ideal. Det är uthålligt, modigt och visar på obruten tro på konstens kraft och möjligheter.

TIDIGARE BOKTIPS HITTAR DU HÄR!