• Svenska
  • English

LASSES SÖNDAGSBOK

LASSES SÖNDAGSBOK

Den moderna döden m. fl.

av Carl Henning Wijkmark

Året som gick var i Sverige ett dödens år. Alldeles särskilt dog många på våra äldreboenden. Enligt Inspektionen för vård och omsorg var det en tillsynes onödig död grundad på en sjukvård med helt andra prioriteringar än dessa äldre människors överlevnad. Att någon kommer att på allvar ställas till svars för denna organiserade överdödlighet förefaller inte troligt. Redan 1978 gav Carl Henning Wijkmark ut sin svarta satir ”Den moderna döden”, som en kritik av en statsapparat där människovärdets okränkbarhet underordnats de ekonomiska resurserna. I detalj planläggs de syrgaslösa äldreboenden som blivit vår tids verklighet men hos Wijkmark självklart tänkt som satirisk överdrift. Själv hade han konfronterats med döden tidigt i sitt liv, då hans far dog när han bara var knappt två år gammal. Förutom att försöka förstå döden kom betydelsen av en frånvarande farsa bli ett återkommande motiv i flera av hans romaner, av kritiker ofta kategoriserade som ett slags existentiella thrillers.

”Den moderna döden” utspelar sig på en konferens där deltagarna med självskriven tystnadsplikt diskuterar en tänkt ”jämlikhetsreform” med ett system av terminalstationer där en planerad slutålder på 70 till 75 år anses rimlig och vad samhällsekonomin förutspås klara framöver. Framfört på ett humanistiskt nyspråk med ”lagfäst trygghet mot ett utdraget åldrande” som samhälleligt mål ställer Wijkmark denna människosyn mot naturrätten grundad i 1789 års idéer om oförytterliga mänskliga rättigheter där alla föds och förblir lika in i döden. Denna grundläggande idédebatt är densamma ute i Europa och boken översätts till författarens två andra hemspråk, tyska och franska, och grundlägger således redan tidigt hans litterära ställning i dessa länder. Stycket dramatiserades för teatern och spelades flitigt i mer än 30 år. En svensk klassiker således men sorgligt okänd här hemma. Att som läsare skratta rått åt en debatt om dödens etik, ekonomi och administration hör rimligtvis inte till vanligheterna och läst idag fastnar nog skrattet i halsen på de flesta av oss.

När Carl Henning Wijkmark i höstas själv dog 86 år gammal fick han vördnadsfulla nekrologer inte minst med hänvisning till hans internationella renommé som förnyare av den seriösa romanen i Thomas Manns anda. Att få sina samlade verk av dramatik, romaner och essäer utgivna på tyska hör inte till vanligheterna ens för de största svenska författarna och att få det redan kring millennieskiftet under sin egen livstid var helt unikt. I en rad romaner försökte han likt en svensk Graham Greene ladda populära genrer med väsentligheter, personlig gestaltning och språkkonst. En smula nedslagen konstaterade han själv i en av sina essäer att kulturen nog får gå i inre exil efter att ha citerat en centerpartistisk tänkare som slog fast att ”Vi har inte råd med kulturen längre. Pengarna behövs i ekonomin.” Att han redan 1989 dessutom kunde slå fast att ”Gutenberggalaxen skakar under minnesutplånande elchocker från de elektroniska medierna”, torde också det vara något av ett rekord.

När jag i höstas fick för mig att läsa och läsa om hans böcker och ville skaffa dem alla på andrahandsmarknaden blev det sorgligt tydligt hur förbigången och smal han förblivit här hemma. Kunde till nöds samla ihop några titlar av de 15-tal han gett ut men annars var han bara borta. Tack och lov fanns det ett undantag och det var förstås den bok som 2007 överraskade de flesta med att oändligt välförtjänt sopa hem Augustpriset. Det gällde förstås ”Stundande natten”, den tillsynes dystopiskt reflekterande närkampen med döden och döendet. Den slog inte bara internationellt utan har också tryckts i flera utgåvor i Sverige och blivit hans enda riktiga succé här hemma. Just den går således lätt att skaffa på såväl Bokbörsen som Antikvariat.net.

Efter att de två rumskompisarna medvetet självdött genom att som livsavslutning inta en för deras sköra tillstånd alltför väl tilltagen brakmiddag flyttas bokens huvudperson till enkelrum på denna terminalstation vi brukar benämna hospis. Likt patienterna i Thomas Manns Nobelprisbelönade sanatorieskildring ”Bergtagen” tillbringas tiden under devisen att ”Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte ge döden makt över sina tankar”. Under nödvändigt smärtlindrande morfinrus försvinner de kroppsliga och mentala funktionerna allt eftersom under samspråk med den bibliotekarie som förser honom med den thanatologiska litteraturen om döden och döendet och med den älskade sköterska som blir hans livs sista kärlek. Efter att ha gjort motstånd och dragit ut på döendet bortom allt nationalekonomiskt förnuft och känt den samlade eftersmaken på allt han gjort och inte gjort i livet, konstaterar han att allt liv är värt att ta vara på och smaka på och att den överreklamerade lyckan bara är för barn och förälskade. När drömsekvenserna sen till slut blandas med det allt starkare morfinruset kryper den älskade Angela ner hos honom i sjukhussängen och han hinner konstatera att det hade varit roligt att lära känna henne på detta vis när det var lite mer liv i honom.

Som den genomkloka DN-kritikern Ruth Halldén en gång sammanfattade det gemensamma för alla Carl Henning Wijkmarks romaner, så var det att han alltid angriper centrala problem på ett indirekt sätt. ”Händelser och människor fångas bakifrån eller från sidan eller i ett slags motljus, så att betraktaren måste skärpa blicken för att uppfatta vad som sker.” Jag instämmer till fullo i detta liksom att han nu får en hedersplats ”i de inopportunas himmel” som enligt samma insiktsfulla kritiker ”är ett litet kyffe utan trängsel”. Måtte några hälsa på honom där i alla fall!

 

 

 

 

 

 

 

TIDIGARE BOKTIPS HITTAR DU HÄR!