• Svenska
  • English

LASSES SÖNDAGSBOK

LASSES SÖNDAGSBOK

Min far, Kvinnan och Åren.

av Annie Ernaux

Nästa franska nobelpristagare tror jag blir en kvinna och jag tror hon kommer att heta Annie Ernaux. Det är hon i så fall mycket väl värd och hennes svenska förlag känner nog också vittringen och har just i år återutgivit hennes tre allra mest betydande böcker igen. På den franska parnassen har det gemena folket oftast lyst med sin frånvaro samtidigt som vi världen över sen några år tillbaka läst rapporter om dessa folkskikt som blivit globaliseringens offer och nu med sina underklassiga gula västar återigen högljutt samlats på gator och torg och på så sätt satt käppar i hjulen för den elegante teknokraten Macrons nyliberala strukturprojekt. Denne har samtidigt med grandios empatilöshet låtit polisen brutaliseras på ett vis som självklart skulle dominerat nyhetsbevakningen i väst om det gällt Ryssland eller Venezuela, men nu hos oss gått närmast spårlöst förbi. I Frankrike har trots allt dessa vår tids förlorare fått ett brett stöd i opinionen och i debatten kring dessa föregivet bakåtsträvande bråkmakare har Annie Ernaux varit en stark företrädare för denna ordkarga majoritet.

Hon är född 1940 och uppvuxen i den lilla staden Yvetot i Normandie, där farföräldrarna var analfabeter, föräldrarna fattig arbetarklass som lyckades köpa och driva en obetydlig speceriaffär med enklaste kafé där kundkretsen bestod av ofta medellösa som fick handla på kredit. Som enda lyx satsades allt på dottern som fick gå i katolsk privatskola och göra den klassresa föräldrarna aldrig ens kunnat drömma om. Denna hemmiljö med småfolkets språkfattigdom, gester och hållning gentemot fint folk blev så småningom centrum i Annie Ernaux’ litterära universum, där hon med minimalistiskt avskalat språk och en ton av konkret saklighet och sociologisk skärpa gestaltar sina präglande barndomsminnen. Med dessa sina skildringar har hon gått i bräschen för en hel våg av nya franska författare med rötterna i just denna värld, som tex de till svenska översatta Didier Eribon och stjärnskottet Edouard Louis, som ytterligare problematiserat denna miljö med sina gayerfarenheter i en homofob miljö som förr oftast var självklart kommunistisk men nu nästan lika ofta är anhängare av Le Pen. Hatet mot överklassen är dock detsamma.

I två små lika tunna som tungt vägande böcker beskrev hon redan på 80-talet först sin far och sen sin mor. Det har blivit två porträtt av ett par liv där vardagsslitet hela tiden tog nära nog alla krafter i besittning och där avståndet till det liv de önskade sin begåvade dotter i varje stund är intensivt närvarande. Med oförställd sanningslidelse och upphöjt allvar skildras deras enkla tillvaro överfyllt av hårt arbete och deras överlevnadsinriktade sätt att anpassa sig efter de ytterligt påvra villkor som blev deras. Med sin enkelhet och totala frånvaro av sentimentalitet får berättelserna en sällsam lyskraft som berör på djupet på ett maner omöjligt att skapa med artificiella medel. På just detta vis har förstås dottern velat ge tillbaka och ge röst åt dessa sina i livet mest älskade som själva aldrig kom att kunna tala för sig eller på annat vis skörda frukterna av all sin möda.

Annie Ernaux’ böcker är således varken speciellt tjocka eller många men med en sällsam kraft tagna tillsammans. Efter att hon 2008 med ”Åren” gett ut en också stilistiskt helt nydanande och närmast kollektiv självbiografi som samtidigt är en rundmålning av en hel epok har hon inte bara överösts med franska och internationella priser utan också fått omedelbar status av klassiker som modern kvinnlig proletärförfattare. Hon har beskrivits som en minneskonstnär jämförbar med  Proust och nu väntar vi alltså bara på Nobelpriset!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TIDIGARE BOKTIPS HITTAR DU HÄR!