• Svenska
  • English

LASSES BOKTIPS

LASSES BOKTIPS

ÅRET MED 13 MÅNADER

Av: Åsa Linderborg

Eftersom jag såväl känner Åsa väl och förekommer ymnigt i boken samt att boken till stora delar är skriven just på Gästis, så borde jag kanske inte yttra mig om densamma. Å andra sidan har jag ju under samma tid som boken utspelar sig kunnat med egna ögon se vad en brutal verklighet gör också med den starkaste människa.

Att leva med det övergivenhetstrauma sen barndomen som Åsa L så mästerligt beskrivit i klassikern ”Mig äger ingen” och så plötsligt bli sviken av sin älskade bara dagar efter att ha ställts till svars för en annan människas självmord är förstås ohyggligt på många vis. Under 13 månader ska metoohöstens turbulens hanteras i en plötsligt skenande galen medievärld där tidningarna tävlar i att släppa på pressetiken i sin tävlan om läsare på en snabbt krympande marknad. Samtidigt som Åsa var den ende mediale makthavare som problematiserade metoo, så blev det just hon som kom att ställas vid skampålen när drevet gick efter Benny Fredrikssons tragiska självmord.

I ”Året med 13 månader” gestaltas detta på ett intellektuellt hederligt och personligt hudlöst sätt när vi nära nära följer Åsas växande tvivel på såväl sitt eget arbete som till slut det egna människovärdet. Detta gör boken till en bladvändare som samtidigt blir något av såväl det värsta som det bästa jag läst.

Boken kommer under mycket lång tid vara den självklara referenslitteraturen när man vill veta något om vad som hände detta år när Svenska Akademien höll på att stryka med och den politiskt korrekta hållningen gjorde varje problematisering misstänkt. Ohygglig läsning.

 

KOMMISARIE MAIGRET

Av: Georges Simenon

Har nu älskat denne godmodigt piprökande mordpolis och parisare som vanligtvis rör sig mellan den kalvfrikassédoftande våningen på boulevard Richard-Lenoir och sitt kyffe i polishögkvarteret på Quai des Orfèvres i snart 50 år. Mordfallen brukar mestadels lösas med en inkännande psykologiserande samtalsmetod praktiserad bland horor, hallickar, kypare och hederligt folk på någon av Paris 1000-tals barer, som Maigret känner som sina egna fickor.

Förutsättningslöst börjar han gärna dagen med en calva vid zinkdisken i samspråk med nån barägare, en som för övrigt alltid känner igen den legendariske chefen. På intuition sätter han sen sina bottenlöst hängivna kommissarier i ofta tidsödande patrulluppdrag i regnet utanför nåt ruffigt privatpalats på nån avsides Parisadress, där de tålmodigt får vänta tills allt plötsligt händer väldigt fort.

Det är godmodigt trivsamt och du blir samtidigt lite klokare från första till sista sidan i dessa nästan 100 berättelser som belgaren Georges Simenon skrev mellan 1930 och 1972. Han var ett snabbskrivande fenomen som oftast skrev fortare än recensenterna hann läsa och ingen förstod riktigt hur man på sådana premisser kunde skapa högoktanig världslitteratur. Under sin livstid sålde han för övrigt 500 miljoner fler böcker än någon annan 1900-talsförfattare.

Ta vilken som helst av böckerna och du blir omedelbart fast på samma sätt som jag, som nu också använt dem till att äntligen lära mig lite franska på riktigt!

 

NÄR MORGONDAGARNA SJÖNG

Av: Jan Myrdal

Så här natten efter Jan Myrdals död kan jag inte sova. I tidningarna läser jag om hans betydelse som provokatör, debattör, resenär och hans vilja att inte bara alltid ha rätt, utan dessutom som Anders Ehnmark en gång påpekade, helst ha rätt ensam.

Själv har jag läst honom ordentligt i precis 50 år. Jag var 17 år och nyblivet upprörd över världens skriande orättvisor och hans skriftställningar i Aftonbladet var söndag blev en läsning jag längtade efter hela veckan. Här kom hans encyklopediska intressen till användning och jag sög i mig och sammantagna blev dessa hans nedslag i historiens alla vrår mitt och min generations enmansuniversitet. Nu ligger jag sömnlös och läser den bok där han med minnets hjälp återskapar den unge man som tidigt ville bli författare och göra världen en smula mer gästvänlig och beboelig. Boken är fjärde delen av hans självbiografiska jagberättelse och var också den sista bok jag för bara några veckor sedan kom att diskutera med Jan, när han lite uppgivet trött och oförmögen att längre skriva satt och väntade på döden.

De tre första böckerna i serien som direkt inleddes med uppgörelsen med den förljugna bilden av den idylliska familjen Myrdal i ”Barndom”, har blivit välförtjänta klassiker och brett lästa sedan de på 80-talet slog ner som en serie välriktade explosiva projektiler. Den fjärde boken ”När morgondagarna sjöng” med undertiteln ”Från glömda år” visar på den oerhörda målmedvetenhet med vilken han planerade sin litterära karriär och vad han faktiskt redan då önskade åstadkomma med sitt skrivande. Tiden är 1942 till 1948, Jan är 15 år och har just brutit med föräldrarna, blivit stenhård kommunist och skriver med livet som insats på ett sätt som ska göra det omöjligt att någonsin bli som de och anpassa sig till en den borgerliga uppväxtens värld. Nu vänder kriget och fascismen besegras och framtiden tillhör ungdomen och på alla plan är förhoppningarna gränslösa.

Jan kommer i verkligheten att under dessa år bli Sveriges mest refuserade författare med hänsyn till hans redan då världsberömda föräldrar och det ska komma att dröja många år innan han kan genomföra de storstilade litterära planer som nu planläggs. Först på 60-talet når han publik på allvar och under 20 år hjälper han därefter en ny generation världsförbättrare att orientera sig i historia och samtid med förhoppningar om att en annan värld är möjlig.

När denna fjärde jagbok kommer ut 1994 har Sovjetunionen slutligen imploderat och återigen tvingas Jan Myrdal ut i marginalen osynliggjord och därför har denna bok aldrig blivit läst på samma sätt som de tre första i serien, men det finns alltså många skäl att nu göra det för världen behöver sannerligen fortfarande ruskas om och förbättras. Det var många namn, händelser och gamla flickvänner i boken som jag noterat och ställde frågor om till en i somras i sin läsfåtölj allt tröttare Jan, som till slut då sa att han inte orkade ”förklara mer utan nu får du nöja dig med att läsa böckerna. Jag har ju faktiskt nästan fått skrivit 100 stycken!”

 

MAFFIA m.fl.

Av: Tomas Lappalainen

När Jan Guillou 1991 gav ut sin bok Vendetta om Carl Hamiltons mellanhavanden med den sicilianska maffian hade han plöjt metervis av litteratur för att förstå detta för oss svenskar på den tiden svårförståeliga fenomen. Två år senare läste och recenserade han Tomas Lappalainens bok ”Maffia” och menade att den ensam gjorde honom klokare än all tidigare litteratur i ämnet sammantagen. Själv hade jag förstås sett Gudfadern och faktiskt också av någon anledning läst Mario Puzos bok, men hela denna av våld och makt präglade kultur var och förblev för mig länge en rätt romantiskt exotisk värld tills också jag då läste Lappalainens bok.

En bra bok av denna typ är förstås inte bara välskriven och grundad på mycket solida kunskaper och ett nördigt intresse för ämnet, utan också spännande som en pojkbok. Allt detta hittar jag i ”Maffia”, när jag nu mer än 25 år senare läser om boken. Då har också bokens verklighet plötsligt kommit väldigt nära oss och runtom i våra närområden förs inte bara intensiva diskussioner om klan- och gängvåld utan många känner någon som har direkta erfarenheter. Lappalainens bok ger massiv relief och bakgrund till hur maffiavåldet i södra Italien vuxit fram historiskt och skrämmer inte bara med konsekvenserna av själva våldet också i nutid utan även med berättelserna om rättsstatens förtvivlat fåfänga kamp med att försöka utrota dessa maktstrukturer när de väl satt sig.

Själv blev boken inledningen till ett författarskap i marginalen präglat av livslång och stegrande kärlek till folk, liv och historia i södra Italien. Efter mer än 30 års ständigt fördjupade studier och fem gedigna böcker senare har Lappalainen idag positionen som Sveriges i särklass bästa och kunnigaste penna när det gäller italiensk kultur och historia. Gång på gång har han återkommit och då dels skrivit ett slags monografier i form av ”Camorra” och ”’Ndranghetan” dvs om de neapolitanska och kalabriska än mäktigare maffiaorganisationerna. Ett helhetsgrepp för att förstå denna historiskt sett rätt nya och av gigantiska motsättningar präglade nation kom redan 1996 med den kärnfulla titeln ”Italien”, som blev välförtjänt unisont hyllad då och vid en omläsning nu i somras tyckte också jag mig återigen förstå landet en smula.

Därefter kom hans stora kärleksförklaring till den stad som kunnat bli Europas eller åtminstone Italiens huvudstad, ”Se Neapel och sedan dö” och nu senast för bara några år sedan hans djupdykning i södra Italiens grekiska rötter i ”Världens första medborgare”, där han visar på hur ”polis”, stadsstaten och alternativa statsmakter organiserade av klanerna alltid slagits om makten. Här finns väldigt mycket kunskap att hämta för oss i Sverige just nu när olika ”familjer” sätter agendan, skapar parallellsamhällen och utmanar rättsstaten.

VÅRT ENDA LIV
Av: Martin Hägglund

Under en stilla höstvecka på det religiöst andliga S:t Davidsgården i Rättvik har jag snyltat på den stämning som skapas när troende i tysthet kommer samman. Blandat med långsamma promenader i vattenbrynet längs Siljans strand har detta tillsammans med långa meditativa läspass vid brasans sken skapat den fulländade fonden till just den bok jag föresatt mig att inte hasta igenom utan ge tid för tankarna att bottna och mogna i.

Boken är förstås det stora existentiella filosofiska verk ”VÅRT ENDA LIV. Sekulär tro och andlig frihet”, som slagit en hel värld med häpnad och beundran. Att det är en ung svensk professor vid prestigefulla Yale University som nu nått denna ikonstatus likt en filosofins Greta Thunberg har förstås uppmärksammats rejält när den nu kommit på svenska i en delvis omarbetad och fördjupad version. Likt en modern Sokrates ifrågasätter han mot bakgrund av miljökrisen och vår ifrågasatta fortsatta existens på denna planet själva grunden för denna vår korta utmätta tid tillsammans och visar hur andliga frågor inte kan skiljas från ekonomiska och materiella. Han argumenterar här för hur vi bortom religion och kapitalism bör utveckla en sekulär tro hängiven vårt enda, ändliga liv och tillsammans skapa en värld som inte mäts i tillväxt och profit. Istället vill han ha ett system som mäter värde i hur mycket tid vi alla kan få att växa som människor i andlig frihet. Denna fria tid blir då av en helt annan karaktär och dignitet än den ”fritid” vårt globala kapitalistiska systemet erbjuder.

Det blir en existentiell vandring genom historien där han visar hur dessa frågor i flera tusen år stått i centrum för diskussionen. Vi får följa hur frågorna gestaltats filosofiskt från Aristoteles till hans stora inspiratörer Hegel och Marx, ekonomiskt från Mill till Keynes och Hayek, skönlitterärt från Dante till Proust och Knausgaard och hur religiösa tänkare från Augustinus till Kierkegaard och Martin Luther King försökt komma tillrätta med dem. Hos den unga amerikanska demokratiska vänstern har boken hyllats som en guide för den nödvändiga framtida vägen mot ett friare liv och en mer hållbar värld.

Att boken genom sina inte bara inspirerande tankar utan också genom sin närmast katedrala skönhet direkt griper den av dessa ödesfrågor verkligt intresserade blev jag varse när min äldsta vän i livet för något år sedan fick sin definitiva cancerdiagnos och dödsdom. Han hade då kommit i kontakt med boken via ett radioprogram och omedelbart beställt den engelska originalupplagan. Tillsammans kämpade vi med vår rätt knaggliga engelska och fyllde på så sätt hans som han då visste utmätta tid med diskussioner som kändes personligt befriande och viktiga på ett sätt som var större än våra egna liv. Han dog tre dagar före Martin Hägglunds hyllade sommarprogram och under veckan nu i Rättvik har han varit min ständiga samtalspartner när vi tillsammans vandrat längs Siljans strand.

Om jag skulle rekommendera en enda ny bok ur 2000-talets bokflod så vore det denna. Hade förmånen att få lyssna på Martin Hägglund när han var i Stockholm för bokens skull och de två signerade exemplaren av ”Vårt enda liv” som jag fick med mig hem till mina barn känns som de mest fullständigt självklara gåvor jag någonsin kunnat ge dem.

 

JORDEN RUNT PÅ 8 DAGAR
Av: Olle Strandberg

Coronaanpassade resor och utflykter.

Före televisionens intåg i svenska vardagsrum och charterresornas demokratisering av resandet var möjligheterna att ta del av främmande kulturer, världsmetropolers sevärdheter och livsfarliga äventyr i okänt land till stor del förknippat med läsande av reseskildringar. Under 1930-, 40- och 50-tal gavs det ut nästan lika mycket reseböcker som det idag kommer kokböcker. I princip alla som någon gång gjort en resa norr om Härnösand eller bott på järnvägshotellet i Krylbo kände sig manade att i bokform meddela omvärlden sina äventyr. Nästan all denna litteratur känns idag mycket avlägsen och var inte ens när den en gång gavs ut vare sig speciellt bildande eller särdeles underhållande.

Bland svenskar var och är fortfarande Olle Strandberg det stora undantaget. Född 1910 och uppvuxen på förljugen äventyrslitteratur kom han tidigt att intressera sig för nästan allting och doktorerade framgångsrikt i det då rätt ospecificerade ämnet lärdomshistoria samtidigt som han för alltid förevigade pekoralpoesin i sitt klassiska samlingsverk ”Pegas på villovägar”, som fortfarande uppbär full status i denna udda genre. Som lustlögnare på äventyr kom han att förse de mer kräsna läsarna med så galet halsbrytande äventyr i sina böcker att trovärdigheten ofta ifrågasattes, men frågan är om det mesta ändå inte på sitt sätt var ganska sant. Han levde för övrigt som han lärde och dog tidigt och helt onödigt våghalsigt i en drunkningsolycka 45 år gammal, när han skulle imponera på närvarande damer genom djupdyk vid vraket efter regalskeppet Riksäpplet.

I den behändigt lilla tunna ”Jorden runt på 8 timmar” från 1949 får man i lagom doser det mesta och det bästa av denne mytoman med hundraprocentiga sanningsanspråk och får följa med på resor till Europas metropoler och efter ett par timmars leenden blandade med frustande skratt känner man sig i sin fåtölj inte bara behagligt berest utan därtill djupt bildad på det där gamla akademiskt högkulturella sättet. Därtill är boken helt befriad från vår egen ängsligt korrekta tidsanda och således svårartat sexistisk och kolonial på ett sätt som då helt impregnerade denna typ av litteratur och som vi nu självrättfärdigt upprört kan ta avstånd från å det bestämdaste. Boken är i den andan tillägnad hans hustru ”och SAS flygvärdinnor” och ger således också fräscha inblickar i själva resandets förutsättningar före massturismens tid.

Att Olle Strandberg enligt egen utsago älskade sanningen så högt att han endast i nödfall gjorde bruk av den blir ju längre man läser en allt starkare bekräftad föraning och redan beskrivningen av hamnatmosfären på resans första anhalt i Marseille där ”stadens personliga doft är sammansatt av ångor från bouillabaissegrytorna, frisk vind från havet, ruttna grönsaker, urin, katt och mimosa” får mig nästan att trots coronarestriktionerna genast börja packa kappsäcken.