• Svenska
  • English

LASSES BOKTIPS

LASSES BOKTIPS

ÅRET MED 13 MÅNADER

av Åsa Linderborg

Eftersom jag såväl känner Åsa väl och förekommer ymnigt i boken samt att boken till stora delar är skriven just på Gästis, så borde jag kanske inte yttra mig om densamma. Å andra sidan har jag ju under samma tid som boken utspelar sig kunnat med egna ögon se vad en brutal verklighet gör också med den starkaste människa.

Att leva med det övergivenhetstrauma sen barndomen som Åsa L så mästerligt beskrivit i klassikern ”Mig äger ingen” och så plötsligt bli sviken av sin älskade bara dagar efter att ha ställts till svars för en annan människas självmord är förstås ohyggligt på många vis. Under 13 månader ska metoohöstens turbulens hanteras i en plötsligt skenande galen medievärld där tidningarna tävlar i att släppa på pressetiken i sin tävlan om läsare på en snabbt krympande marknad. Samtidigt som Åsa var den ende mediale makthavare som problematiserade metoo, så blev det just hon som kom att ställas vid skampålen när drevet gick efter Benny Fredrikssons tragiska självmord.

I ”Året med 13 månader” gestaltas detta på ett intellektuellt hederligt och personligt hudlöst sätt när vi nära nära följer Åsas växande tvivel på såväl sitt eget arbete som till slut det egna människovärdet. Detta gör boken till en bladvändare som samtidigt blir något av såväl det värsta som det bästa jag läst.

Boken kommer under mycket lång tid vara den självklara referenslitteraturen när man vill veta något om vad som hände detta år när Svenska Akademien höll på att stryka med och den politiskt korrekta hållningen gjorde varje problematisering misstänkt. Ohygglig läsning.

 

KOMMISSARIE MAIGRET

av Georges Simenon

Har nu älskat denne godmodigt piprökande mordpolis och parisare som vanligtvis rör sig mellan den kalvfrikassédoftande våningen på boulevard Richard-Lenoir och sitt kyffe i polishögkvarteret på Quai des Orfèvres i snart 50 år. Mordfallen brukar mestadels lösas med en inkännande psykologiserande samtalsmetod praktiserad bland horor, hallickar, kypare och hederligt folk på någon av Paris 1000-tals barer, som Maigret känner som sina egna fickor.

Förutsättningslöst börjar han gärna dagen med en calva vid zinkdisken i samspråk med nån barägare, en som för övrigt alltid känner igen den legendariske chefen. På intuition sätter han sen sina bottenlöst hängivna kommissarier i ofta tidsödande patrulluppdrag i regnet utanför nåt ruffigt privatpalats på nån avsides Parisadress, där de tålmodigt får vänta tills allt plötsligt händer väldigt fort.

Det är godmodigt trivsamt och du blir samtidigt lite klokare från första till sista sidan i dessa nästan 100 berättelser som belgaren Georges Simenon skrev mellan 1930 och 1972. Han var ett snabbskrivande fenomen som oftast skrev fortare än recensenterna hann läsa och ingen förstod riktigt hur man på sådana premisser kunde skapa högoktanig världslitteratur. Under sin livstid sålde han för övrigt 500 miljoner fler böcker än någon annan 1900-talsförfattare.

Ta vilken som helst av böckerna och du blir omedelbart fast på samma sätt som jag, som nu också använt dem till att äntligen lära mig lite franska på riktigt!

 

NÄR MORGONDAGARNA SJÖNG

av Jan Myrdal

Så här natten efter Jan Myrdals död kan jag inte sova. I tidningarna läser jag om hans betydelse som provokatör, debattör, resenär och hans vilja att inte bara alltid ha rätt, utan dessutom som Anders Ehnmark en gång påpekade, helst ha rätt ensam.

Själv har jag läst honom ordentligt i precis 50 år. Jag var 17 år och nyblivet upprörd över världens skriande orättvisor och hans skriftställningar i Aftonbladet var söndag blev en läsning jag längtade efter hela veckan. Här kom hans encyklopediska intressen till användning och jag sög i mig och sammantagna blev dessa hans nedslag i historiens alla vrår mitt och min generations enmansuniversitet. Nu ligger jag sömnlös och läser den bok där han med minnets hjälp återskapar den unge man som tidigt ville bli författare och göra världen en smula mer gästvänlig och beboelig. Boken är fjärde delen av hans självbiografiska jagberättelse och var också den sista bok jag för bara några veckor sedan kom att diskutera med Jan, när han lite uppgivet trött och oförmögen att längre skriva satt och väntade på döden.

De tre första böckerna i serien som direkt inleddes med uppgörelsen med den förljugna bilden av den idylliska familjen Myrdal i ”Barndom”, har blivit välförtjänta klassiker och brett lästa sedan de på 80-talet slog ner som en serie välriktade explosiva projektiler. Den fjärde boken ”När morgondagarna sjöng” med undertiteln ”Från glömda år” visar på den oerhörda målmedvetenhet med vilken han planerade sin litterära karriär och vad han faktiskt redan då önskade åstadkomma med sitt skrivande. Tiden är 1942 till 1948, Jan är 15 år och har just brutit med föräldrarna, blivit stenhård kommunist och skriver med livet som insats på ett sätt som ska göra det omöjligt att någonsin bli som de och anpassa sig till en den borgerliga uppväxtens värld. Nu vänder kriget och fascismen besegras och framtiden tillhör ungdomen och på alla plan är förhoppningarna gränslösa.

Jan kommer i verkligheten att under dessa år bli Sveriges mest refuserade författare med hänsyn till hans redan då världsberömda föräldrar och det ska komma att dröja många år innan han kan genomföra de storstilade litterära planer som nu planläggs. Först på 60-talet når han publik på allvar och under 20 år hjälper han därefter en ny generation världsförbättrare att orientera sig i historia och samtid med förhoppningar om att en annan värld är möjlig.

När denna fjärde jagbok kommer ut 1994 har Sovjetunionen slutligen imploderat och återigen tvingas Jan Myrdal ut i marginalen osynliggjord och därför har denna bok aldrig blivit läst på samma sätt som de tre första i serien, men det finns alltså många skäl att nu göra det för världen behöver sannerligen fortfarande ruskas om och förbättras. Det var många namn, händelser och gamla flickvänner i boken som jag noterat och ställde frågor om till en i somras i sin läsfåtölj allt tröttare Jan, som till slut då sa att han inte orkade ”förklara mer utan nu får du nöja dig med att läsa böckerna. Jag har ju faktiskt nästan fått skrivit 100 stycken!”

 

MAFFIA m.fl.

av Tomas Lappalainen

När Jan Guillou 1991 gav ut sin bok Vendetta om Carl Hamiltons mellanhavanden med den sicilianska maffian hade han plöjt metervis av litteratur för att förstå detta för oss svenskar på den tiden svårförståeliga fenomen. Två år senare läste och recenserade han Tomas Lappalainens bok ”Maffia” och menade att den ensam gjorde honom klokare än all tidigare litteratur i ämnet sammantagen. Själv hade jag förstås sett Gudfadern och faktiskt också av någon anledning läst Mario Puzos bok, men hela denna av våld och makt präglade kultur var och förblev för mig länge en rätt romantiskt exotisk värld tills också jag då läste Lappalainens bok.

En bra bok av denna typ är förstås inte bara välskriven och grundad på mycket solida kunskaper och ett nördigt intresse för ämnet, utan också spännande som en pojkbok. Allt detta hittar jag i ”Maffia”, när jag nu mer än 25 år senare läser om boken. Då har också bokens verklighet plötsligt kommit väldigt nära oss och runtom i våra närområden förs inte bara intensiva diskussioner om klan- och gängvåld utan många känner någon som har direkta erfarenheter. Lappalainens bok ger massiv relief och bakgrund till hur maffiavåldet i södra Italien vuxit fram historiskt och skrämmer inte bara med konsekvenserna av själva våldet också i nutid utan även med berättelserna om rättsstatens förtvivlat fåfänga kamp med att försöka utrota dessa maktstrukturer när de väl satt sig.

Själv blev boken inledningen till ett författarskap i marginalen präglat av livslång och stegrande kärlek till folk, liv och historia i södra Italien. Efter mer än 30 års ständigt fördjupade studier och fem gedigna böcker senare har Lappalainen idag positionen som Sveriges i särklass bästa och kunnigaste penna när det gäller italiensk kultur och historia. Gång på gång har han återkommit och då dels skrivit ett slags monografier i form av ”Camorra” och ”’Ndranghetan” dvs om de neapolitanska och kalabriska än mäktigare maffiaorganisationerna. Ett helhetsgrepp för att förstå denna historiskt sett rätt nya och av gigantiska motsättningar präglade nation kom redan 1996 med den kärnfulla titeln ”Italien”, som blev välförtjänt unisont hyllad då och vid en omläsning nu i somras tyckte också jag mig återigen förstå landet en smula.

Därefter kom hans stora kärleksförklaring till den stad som kunnat bli Europas eller åtminstone Italiens huvudstad, ”Se Neapel och sedan dö” och nu senast för bara några år sedan hans djupdykning i södra Italiens grekiska rötter i ”Världens första medborgare”, där han visar på hur ”polis”, stadsstaten och alternativa statsmakter organiserade av klanerna alltid slagits om makten. Här finns väldigt mycket kunskap att hämta för oss i Sverige just nu när olika ”familjer” sätter agendan, skapar parallellsamhällen och utmanar rättsstaten.

 

VÅRT ENDA LIV

av Martin Hägglund

Under en stilla höstvecka på det religiöst andliga S:t Davidsgården i Rättvik har jag snyltat på den stämning som skapas när troende i tysthet kommer samman. Blandat med långsamma promenader i vattenbrynet längs Siljans strand har detta tillsammans med långa meditativa läspass vid brasans sken skapat den fulländade fonden till just den bok jag föresatt mig att inte hasta igenom utan ge tid för tankarna att bottna och mogna i.

Boken är förstås det stora existentiella filosofiska verk ”VÅRT ENDA LIV. Sekulär tro och andlig frihet”, som slagit en hel värld med häpnad och beundran. Att det är en ung svensk professor vid prestigefulla Yale University som nu nått denna ikonstatus likt en filosofins Greta Thunberg har förstås uppmärksammats rejält när den nu kommit på svenska i en delvis omarbetad och fördjupad version. Likt en modern Sokrates ifrågasätter han mot bakgrund av miljökrisen och vår ifrågasatta fortsatta existens på denna planet själva grunden för denna vår korta utmätta tid tillsammans och visar hur andliga frågor inte kan skiljas från ekonomiska och materiella. Han argumenterar här för hur vi bortom religion och kapitalism bör utveckla en sekulär tro hängiven vårt enda, ändliga liv och tillsammans skapa en värld som inte mäts i tillväxt och profit. Istället vill han ha ett system som mäter värde i hur mycket tid vi alla kan få att växa som människor i andlig frihet. Denna fria tid blir då av en helt annan karaktär och dignitet än den ”fritid” vårt globala kapitalistiska systemet erbjuder.

Det blir en existentiell vandring genom historien där han visar hur dessa frågor i flera tusen år stått i centrum för diskussionen. Vi får följa hur frågorna gestaltats filosofiskt från Aristoteles till hans stora inspiratörer Hegel och Marx, ekonomiskt från Mill till Keynes och Hayek, skönlitterärt från Dante till Proust och Knausgaard och hur religiösa tänkare från Augustinus till Kierkegaard och Martin Luther King försökt komma tillrätta med dem. Hos den unga amerikanska demokratiska vänstern har boken hyllats som en guide för den nödvändiga framtida vägen mot ett friare liv och en mer hållbar värld.

Att boken genom sina inte bara inspirerande tankar utan också genom sin närmast katedrala skönhet direkt griper den av dessa ödesfrågor verkligt intresserade blev jag varse när min äldsta vän i livet för något år sedan fick sin definitiva cancerdiagnos och dödsdom. Han hade då kommit i kontakt med boken via ett radioprogram och omedelbart beställt den engelska originalupplagan. Tillsammans kämpade vi med vår rätt knaggliga engelska och fyllde på så sätt hans som han då visste utmätta tid med diskussioner som kändes personligt befriande och viktiga på ett sätt som var större än våra egna liv. Han dog tre dagar före Martin Hägglunds hyllade sommarprogram och under veckan nu i Rättvik har han varit min ständiga samtalspartner när vi tillsammans vandrat längs Siljans strand.

Om jag skulle rekommendera en enda ny bok ur 2000-talets bokflod så vore det denna. Hade förmånen att få lyssna på Martin Hägglund när han var i Stockholm för bokens skull och de två signerade exemplaren av ”Vårt enda liv” som jag fick med mig hem till mina barn känns som de mest fullständigt självklara gåvor jag någonsin kunnat ge dem.

 

JORDEN RUNT PÅ 8 DAGAR

av Olle Strandberg

Coronaanpassade resor och utflykter.

Före televisionens intåg i svenska vardagsrum och charterresornas demokratisering av resandet var möjligheterna att ta del av främmande kulturer, världsmetropolers sevärdheter och livsfarliga äventyr i okänt land till stor del förknippat med läsande av reseskildringar. Under 1930-, 40- och 50-tal gavs det ut nästan lika mycket reseböcker som det idag kommer kokböcker. I princip alla som någon gång gjort en resa norr om Härnösand eller bott på järnvägshotellet i Krylbo kände sig manade att i bokform meddela omvärlden sina äventyr. Nästan all denna litteratur känns idag mycket avlägsen och var inte ens när den en gång gavs ut vare sig speciellt bildande eller särdeles underhållande.

Bland svenskar var och är fortfarande Olle Strandberg det stora undantaget. Född 1910 och uppvuxen på förljugen äventyrslitteratur kom han tidigt att intressera sig för nästan allting och doktorerade framgångsrikt i det då rätt ospecificerade ämnet lärdomshistoria samtidigt som han för alltid förevigade pekoralpoesin i sitt klassiska samlingsverk ”Pegas på villovägar”, som fortfarande uppbär full status i denna udda genre. Som lustlögnare på äventyr kom han att förse de mer kräsna läsarna med så galet halsbrytande äventyr i sina böcker att trovärdigheten ofta ifrågasattes, men frågan är om det mesta ändå inte på sitt sätt var ganska sant. Han levde för övrigt som han lärde och dog tidigt och helt onödigt våghalsigt i en drunkningsolycka 45 år gammal, när han skulle imponera på närvarande damer genom djupdyk vid vraket efter regalskeppet Riksäpplet.

I den behändigt lilla tunna ”Jorden runt på 8 timmar” från 1949 får man i lagom doser det mesta och det bästa av denne mytoman med hundraprocentiga sanningsanspråk och får följa med på resor till Europas metropoler och efter ett par timmars leenden blandade med frustande skratt känner man sig i sin fåtölj inte bara behagligt berest utan därtill djupt bildad på det där gamla akademiskt högkulturella sättet. Därtill är boken helt befriad från vår egen ängsligt korrekta tidsanda och således svårartat sexistisk och kolonial på ett sätt som då helt impregnerade denna typ av litteratur och som vi nu självrättfärdigt upprört kan ta avstånd från å det bestämdaste. Boken är i den andan tillägnad hans hustru ”och SAS flygvärdinnor” och ger således också fräscha inblickar i själva resandets förutsättningar före massturismens tid.

Att Olle Strandberg enligt egen utsago älskade sanningen så högt att han endast i nödfall gjorde bruk av den blir ju längre man läser en allt starkare bekräftad föraning och redan beskrivningen av hamnatmosfären på resans första anhalt i Marseille där ”stadens personliga doft är sammansatt av ångor från bouillabaissegrytorna, frisk vind från havet, ruttna grönsaker, urin, katt och mimosa” får mig nästan att trots coronarestriktionerna genast börja packa kappsäcken.

 

KRIGET MOT SKÖNHETEN

av Fredrik Kullberg

Det byggs som aldrig förr i det här landet och förvånansvärt få verkar vara entusiastiska inför vad de ser. Detta tycks gälla inte bara äldre sentimentala typer som jag utan i samma utsträckning unga människor. Vad är det då för skönhetsideal som idag driver utvecklingen och byggandet? Enligt journalisten Fredrik Kullberg som rest från norr till söder genom Sverige för att få en bild av läget tycks den sorgliga slutsatsen närmast bli att estetik och skönhet idag är mycket perifera frågor i vår tids kärlekslösa samhällsplanering, där det rivs i en aldrig förr skådad takt och där våra städer nu snabbt förändras under ledordet förtätning. Han tecknar bilden av en systematisk förfulning där Sverige närmast kan ses som en krigszon efter ”Kriget mot skönheten”, vilket också blivit titeln på hans för mig djupt deprimerande och illavarslande bok. Låt oss för guds skull istället hoppas att den blir en väckarklocka!

För att försöka förstå hur vi hamnat där vi nu är tecknas funktionalismens och modernitetens rötter och hur dess om än redan från början ifrågasatta ideal sen också under lönsamhetens systematiska tryck helt kommer att förvanskas. Sverige tycks vara ingenjörernas land där EU-direktiv ofta tolkats hårdare än någon annan stans, vilket gjort att kulturminnesmärkta miljöer skövlats skoningslöst. De stadskärnor som ännu inte gått förlorade kan ofta likt Ystads tacka starka hembygdsföreningar eller stadsarkitekter med verklig integritet, som vägrat följa med strömmen och orkat stå emot tidsandans skövlingar.

I mitt eget Varberg bygger nu Trafikverket en tunnel under stan och vi har då några år på oss att sätta ner foten och tillsammans försöka skapa något annat än ett nu gängse ”Resecentrum”, ett ord som närmast blivit synonymt med tristess i kraft av dess rationellt enhetligt förenklade arkitektur styrd av betongelement och standardmässiga stålprofiler i jakten på ”kostnadsreduktion” vid ”ordnandet av resenärsfunktioner”. Kring järnvägarna växte under tidigt 1900-tal fram inte bara vackert utsmyckade stationer utan i anslutning till dessa en rad nyttobyggnader med samma krav på skönhet. Runt dessa skapades parkområden där det fram till 60-talet vart år nyplanterades ca 700 000 växter vilka ofta utgjorde stadens och dess innevånares stolthet.

Under 2000-talet har tusentals av dessa byggnader utan närmare eftertanke rivits och antalet nyutnämnda byggnadsminnen har sjunkit till en tredjedel. Istället har vi fått likriktade signaturbyggnader och de gamla parkerna med hundraåriga träd har ersatts av betongytor där 70 % av de nyplanterade träden visat sig ha en livslängd mindre än 10 år. I jakten på vilka ideal som styrt denna utveckling försöker författaren fåfängt få till en intervju med Trafikverkets högste ansvarige, generaldirektören Lena Erixon men fastnar förstås i de numera allestädes närvarande ”kommunikatörernas” garn, som till slut ändå tvingas gå med på en övervakad intervju med verkets chefsarkitekt Johan Folkesson, som enligt kommunikatören bör vara den lämpligaste att intervjua i dessa frågor. Efter att först ha hänvisat till Svenska byggnadsvårdsföreningen, som beskrivit Trafikverkets rivningar som det största kulturmiljöövergreppet i modern tid så frågar Kullberg chefsarkitekten om vad han anser om Trafikverkets egen undersökning som också kritiserar rivningarna och räcker då fram ett papper med citat ur denna deras egen utredning. Då ingriper kommunikatören igen och avslutar abrupt intervjun efter denna enligt honom så skändliga handling.

Boken har nyss kommit på Timbro förlag och borde medan tid ännu finns att åtminstone minimera skadorna i det framtida Varberg, läsas inte bara av alla inblandade tjänstemän och politiker utan faktiskt av alla varbergsbor!

 

OM MAN ÄLSKAR FRIHET

av Nina Björk

En svensk socialistisk tänkare.

Om man vill veta hur en klassiskt jämlikhetsivrande socialist tänker för att komma fram till sina slutsatser så bör man läsa Nina Björk. Hennes blick på den kapitalism som behärskar vår jord, med tillväxt och vinst som allt överordnade måttstockar, är alltid häpet nyfiken som om hon från en annan planet plötsligt fått syn på oss jordevarelser och sen med sitt briljanta intellekt försökt förstå vad det är som pågår. Hon läser grundligt in sig på hur liberaler resonerar för att försvara detta sakernas tillstånd och härifrån börjar hon sen syna deras argument.

Att följa med på Ninas resor, där hon med logiken som främsta resesällskap oftast utgår från en explicit tanke hos någon framträdande liberal i vår svenska offentlighet, är en sann njutning. I detalj preciserar hon sen och försöker på alla sätt välvilligt förstå dessa deras bästa argument innan hon tar nästa steg och börjar ställa kritiska frågor utan att någonsin hoppa över minsta tankeled. Detta kan säkerligen av några uppfattas som en smula omständligt, men vi som gillar att ha maximal kontroll över tankeprocesserna riskerar här aldrig att missförstå eller sakna något aldrig så litet led i den logiska beviskedjan. Själv älskar jag hennes djupt pedagogiska arbetsmetod.

Med denna metod hamnar hon sen ofta på kollisionskurs inte bara med liberaler som inte tänkt sina egna tankar fullt ut, utan dessutom allt oftare med den akademiska ”postmodernistiska” och ”konstruktivistiska” vänster som hon själv tidigare nog av många förknippats med. Mycket av denna vänsters politik visar hon nu vara otillräcklig och i grunden ej systemhotande. Och det är här jag tycker hon har sin verkliga styrka. Hon liknar här också mycket en annan omtalad svensk filosof, nämligen Martin Hägglund, som fått en hel yrvaken filosofivärld att haja till och förvånas över hans likt Nina Björks domedagshårda ord gentemot hela vår civilisation och dess färd mot sin egen förintelse, när den inte i grunden gör upp med den globala kapitalismen.

Där Martin Hägglund efter en resa genom religions- och filosofihistorien hamnar i sin civilisationskritik, där hamnar också Nina Björk efter att istället ha inventerat den internationella samtidsfilosofin på relevant kritik mot det rådande tillståndet på vår hotade planet. Bägges domar är solitt grundade i Karl Marx idéer, som nu 50 år efter 1968 plötsligt verkar lika angelägna som någonsin förr. Själv tyckte jag när det begav sig att av Marx’ Kapitalet var alldeles självklar läsning om än den krävde lite jobb och efter Nina Björks och Martin Hägglunds böcker hoppas jag nyfikenheten också på gamle Marx snart når ännu en ny ung och arg generation. Nina Björks ”Om man älskar frihet” är en perfekt start på en sådan kritisk resa.

 

TJUVEN

av Göran Tunström

Visst hade jag läst och kunde minnas några av Göran Tunströms vildaste skrönor, men på något sätt har han ändå i mitt liv gått något under radarn. Under sextiotalet var han politisk utan att skriva så politiskt. När jag därför helt apropå kom att lyssna på sonen och regissören Linus ljudboksinläsning av storverket Tjuven, var jag oförberedd på ett sätt som kom mig att häpna. Inläsningen är gjord med ett slags häpet konkret tonfall som får bokens alla otroligt troliga skeenden att framstå djupare och klarare till trots av alla absurditeter som sammantagna skapar det mänskligt livet och något slags bild av gemenskapen i det barndomens Sunne i vilket allt utspelas.

Boken är egentligen två som ändå på nåt sätt binds samman av andra delens huvudperson, krymplingen Johan som med ett sällsynt välorganiserat läshuvud, lyckas ta sig hela vägen från sin illitterata uppväxt i femtitalets fattig-Sunne via Uppsala Universitetsbibliotek till goternas välde under Theoderik den store i Ravenna på 500-talet. Hela bildningsresan gjord för att i triumf kunna återvända till Uppsala och äntligen kunna få tillträde till nationalklenoden och stormaktstidens mest exklusivt legaliserade tjuvgods, Silverbibeln, och därmed äntligen nå barndomens drömmar att som tjuv erövra såväl guldet som kärleken.

I bokens första del skildras livet i familjen Fredrik Jonson Lök, där Johan växer upp som gökunge samman med Fredriks egna tolv mer eller mindre vildvuxna ungar som han skaffat sig genom livslångt våldsamt lägrande av den om diktning drömmande tjocka Ida Pripp, vars heroiska kamp för överlevnad nogsamt skildras i denna fattigvärld där suputen och oduglingen Fredrik egentligen knappt, som det slås fast i romanens första mening ”… aldrig gjort en ohederlig sak eftersom han aldrig gjort någonting alls.”

Att Göran Tunström är en av folket djupt älskad historieberättare vet jag från min sorteringsverksamhet av till Gästis skänkta böcker vilket nu bekräftades av rekordmånga 1500 erbjudna exemplar på antikvariska fyndlådan Bokbörsen, när jag nu snabbt och fullständigt ville tillfredsställa min nya vurm och insåg då också att hans produktivitet före den alltför tidiga bortgången var både jämn och flödande och därtill i alla genrer. Han skrev lyrik, dramatik, reseskildringar, romaner förstås och tänkeböcker, men också svårglömda krönikor under många i fackpressen. Att han därtill tidigt också älskades av kritikerna framgår av att han livet igenom alltsedan söndagsskolan fick mottaga alla litterära pris som funnits att tillgå i detta land.

Göran Tunström visste tidigt att han ville förvalta det historieberättande han fått via fadern på den stora välkomnande prästgården och efter hans tidiga bortgång när Göran var bara tolv år och den lyckliga barndomen följdes av familjens klassresa neråt, kom han att inte bara bära detta berättande vidare utan blev också den kanske främsta länken i modern tid att bredda, förnya och bära vidare på sina axlar det värmländska arvet från Selma och Tage Aurell. Och så har också jag till slut hittat honom på riktigt vilket för mig blivit en verkligt sann välsignelse.

 

DEN STORA SKRIVBOKEN

av Agota Kristof

Med tanke på hur många böcker som skrivs och sen också blir utgivna, är det inte så konstigt att de flesta snabbt blir till förintelse bortglömda, utrensade från våra hyllor, destruerade. Kraften i denna process blir närmast övertydlig när den också gång på gång drabbar den yppersta litteraturen och detta trots de hyllningar denna en gång inhöstade när den föddes. Bara några år efter att den ungerska exilförfattaren Agota Kristof framgångsrikt debuterat 1986 med ”Den stora skrivboken”, kom boken på svenska. Fick välvillig kritik, få läsare och glömdes omedelbart bort. Trettio år senare har den fortsatt sitt internationella segertåg, översatts till 40 språk, filmatiserats  och blivit de stora elefanternas egen favorit. Återupptäcktes således av en brett läsande svensk  förlagsredaktör som fullständigt golvad beslöt att göra ett nytt försök. Resten är som man brukar säga historia.

”Den stora skrivboken” byggdes ut till en trilogi, inte tjockare än en välmatad Vilhelm Moberg, kompletterades med en tunn 50-sidig självbiografi, ”Analfabeten” och ytterligare en mager liten roman, ”Igår”. Sammantagna utgör detta lejonparten av ett väl sammanhållet litet, redan klassiskt författarskap och alla dessa finns nu också på svenska, tokhyllade av en plötsligt helt enig kritikerkår. Född i Ungern 1935 tvingades författaren först lära tyska, sen ryska för att sen i det välvilliga franska Schweiz, dit den unga författarinnan flytt 1956 för att omedelbart upptäcka sin språkliga begränsning så kvävande att hon sen gav självbiografin just namnet ”Analfabeten”. Med järnvilja och en tjock ordbok ägnades kvällarna sen efter 8 timmars fabriksarbete för brödfödan, åt det mödosamma erövrandet av den skrivna franskan. Efter 30 års språkstudier, hela tiden med målet att själv skriva litterärt, kom alltså romandebuten och succén samtidigt och det på en franska helt olik det mesta hon då själv läst. Med sina mestadels enkla, korta huvudsatser staplade på varann, skapade av ett fortfarande ytterst begränsat ordförråd, låter detta som en beskrivning av prosan i en ordinär ungdomsbok. Det är emellertid här det språkliga miraklet sker och man förstår plötsligt att de skrivna orden bara är ett slags täckytor för allt det outtalade mellan och bakom raderna. Samtidigt har detta i just mitt fall gjort böckerna lika användbara som perfekta, för min egen fåfänga längtan efter att förkovra min taffliga franska.

För att överleva storstadens svält under kriget lämnas i ”Den stora skrivboken” de sexåriga tvillingarna Claus och Lucas av modern i den för dem okända mormoderns vård i en liten by vid gränsen. Genom att föra bok över krigets och exilens skrämmande livsvillkor lyckas tvillingarna överleva och själva bli fulländade i överlevandets svåra konst. De betvingar inte bara den snålt elaka mörderskan till mormor, utan genom härdande övningar i att utstå såväl fysisk som psykisk smärta, kan de i dagboken beskriva alla ett krigs ohyggligheter på ett korthugget närmast epigrammatiskt språk helt rensat på explicita känslomässiga uttryck. Krigstidens vardag med sin ständiga närhet till våld, sex och död blir med hjälp av den avskalade, kristallklara prosan raffinerat nervig och gåtfullt skrämmande och i denna miljö blir själva läsandet och skrivandet ett nödvändigt livsvillkor som håller människan upprätt.

Agota Kristof gifte sig tre gånger men hittade nog aldrig riktigt hem. Det var också om denna förlorade känsla av tillhörighet hela hennes lilla författarskap kom att handla och med ordböckernas hjälp försökte hon skriva sig ett sammanhang och med språkets hjälp lyckades hon trots allt överleva rätt länge i den eviga exilen. Vi kan njuta frukterna av denna hennes enorma skrivkamp.

 

FJÄRILSVÄGEN

av Patrik Lundberg

Denna lilla roman har sannerligen en stor berättelse inom sina pärmar. Det är berättelsen om det Sverige som plötsligt byter skepnad och på alla sätt blir kallare människor emellan och där de tidigare vinnarna plötsligt blir förlorare. Det är också berättelsen om en mamma som efter den stora kraschen och den möjliga återhämtningen därefter gör några tillsynes smärre felval i livet och som resultat av dessa till slut hamnar i samma destruktiva tröst som så många i hennes omgivning: alkoholens.

Bokens dutilltal till mamman är adoptivsonens från Korea, den intelligente och högpresterande killen som med sina tidiga författardrömmar av en tillfällighet hemma i Sölvesborg råkade gå i skolan som även hyste den några år äldre blivande partiledaren Jimmie Åkesson. Detta var under SDs sena 90-tal när främlingsfientlighet mest förknippades med korkade skinnskallar och fick promillestöd i riksdagsvalen, något denne smarte Jimmie tidigt såg som ett hinder för sina bruna ideal. Samtidigt krackelerade i snabb takt det till synes solida folkhemsbygge, som i berättelsens början under 50-, 60- och 70-tal givit bokens ursprungliga kärnfamilj möjlighet att bygga eget hus, åka på charter och hoppas på fortsatt klassresa för de två, på tidigt 80-tal, adopterade barnen.

Det är alltigenom mycket kärleksfullt förstående berättat om den älskade mammans socialdemokratiska gryende medelklassliv som visade sig bräckligt när skilsmässan sen kom. Denna kom samtidigt med att de tidigare landvinningarna för vanligt folk plötsligt började nedmonteras i en ohelig allians mellan ”borgarna” och sossarna. Patrik Lundberg beskriver med utsökt elegans hur Göran Persson i en avgörande TV-debatt med en väl inövad harang om sin barndoms för alltid inpräntade hat mot klassamhället lyckades stuka överklasspojken Carl Bildt. Detta vid samma tid som den blivande godsägaren själv inom socialdemokratin brutalt och samvetsgrant kom att genomföra den nyliberala högerpolitiken. Plötsligt skulle fattiga människor piskas att arbeta samtidigt som rika människor måste premieras med ideliga skattelättnader för att förmås fortsätta anstränga sig.

Mot bakgrund av detta samhälleliga systemskifte får vi följa den plötsligt deklasserade mammans utsiktslösa kamp för att hålla skenet uppe, åtminstone för barnen i en hårdnande skolmiljö. De kan där blott drömma om medelklasskompisarnas märkeskläder och senare häpet inse samma medelklasskompisars totala oförståelse inför den eftergymnasiale Patriks bostadsproblem. De frågar vad tusan han inte köper en bostadsrätt för, vilket visar oss de avgrundslika samhällsklyftor som nu blivit helt självklara och ändå så osynliga.

Att också denna kärleksfullt hängivna mamma till slut ska hamna i samma missbruk som fadern och den frånskilde mannen i smyg gjort, ligger på nåt sätt i luften. Visst hade hon med andra val kunnat ha tur och klara sig bättre och inte hamna i en ny kontrollerande medelklassmissbrukares garn, men med den nyfattigdom som automatiskt följde på skilsmässan förstärkt av Perssons och Reinfeldts arbetslinje i ett snabbt växande ojämlikhets-Sverige, blir resan utför mot en tidig död ödesmättat svår att undgå. Att alkoholen på denna resa blev också hennes bästa vän var tyvärr alls inte speciellt konstigt.

Patrik Lundberg har gett oss en visserligen deprimerande men oavbrutet fängslande berättelse om Sverige före och efter 80-talets systemskifte där vi får en närbild och konkretisering av vad dramatiskt ökade, medvetet planerade, klyftor snabbt kan göra med ett samhällsbygge.

 

ORDETS MAKT OCH VANMAKT

av Jan Guillou

Jan Guillou om Jan Guillou.

När Jan Guillou 2014 tog emot Leninpriset vid en ceremoni på Varbergs teater höll han på att vända i dörren. På scenen hängde nämligen ett sovjetiskt emblem som en gång varit med i filmen Gorkijparken och sen hamnat i händerna på Roy Andersson, som i sin tur gett det till mig som gåva efter att han tagit emot Leninpriset några år före Guillou. Anblicken av scenen skrämde omedelbart Jan, som framför sig såg en bild av sig själv stående under detta emblem som för evärdlig tid framöver skulle kunna förfölja honom hos ärkefienderna på Expressen. De hade något år tidigare i ett rekorddrev förgäves försökt nagla fast honom som KGB-agent och vad skulle väl bättre kunna illustrera en sådan än just en bild på honom under det sovjetiska kommunistpartiets emblem? Tack och lov kom han att slippa denna bild framöver och istället bara fotograferas under den uppstoppade tolvtaggare till älgtjur som satt rätt över talarstolen där han sen höll sitt tacktal. I detta återkom han för övrigt till sina kritiker inom journalistkåren som alltid velat nedlägga detta villebråd om än Jan nu också påpekade att han minsann inte var någon tolvtaggare. Han var en tjugotaggare och hade dessutom alls ingen längtan efter att bli nedlagd av någon avundsjukt karriärsugen kollega inom journalistkåren.

Samma sak lyckades han sen avstyra när Paul Frigyes efter fem års arkivstudier la fram sin ambitiösa ”Jan Guillou – utifrån”. I en minnesvärt välregisserad avrättning i SVT kunde den TV-vane Guillou påvisa sakfel i framställningen som fick Norstedts förlag att dra tillbaka hela den redan tryckta upplagan medan han själv mysande behöll ett ex såsom en framtida raritet. Historien om sitt skrivande liv hade han då redan med full kontroll skrivit själv några år tidigare och något karaktärsmord med hjälp av snaskiga detaljer ur den privata sfären var nu definitivt avstyrt.

Boken han skrivit själv heter ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv” och för en gångs skull när det gäller Jan Guillou hyllades han unisont, inklusive kritikern på ”Sveriges malligaste tidning”, dvs DN och jag håller med fullt ut. Som romanförfattare har han gjort en folkbildande insats av format och som kolumnist är han fortfarande Sveriges mest läsvärda men som journalist har han helt enkelt bildat epok. Att sen själv med beundransvärd distans kunna skildra denna karriär från 60-talets veckopress över IB-avslöjandena under tiden på Folket i Bild till sejouren som trendsättande grävande journalist under TV-tiden med Rekord-Magazinet, är bättre gjort än något annat jag läst i genren. När t ex Leif GW Persson, en annan opinionsbildare av ungefär samma dignitet som Guillou, skriver om sig själv i ”Gustafs grabb” blir det inte bara skrytsamt på ett sedvanligt tröttande sätt utan också jävla gubbigt när han skryter med alla brudar han lagt under sig, fina middagar han ätit och alla pengar han tjänat. När å andra sidan Jan G skriver om sin journalistiska gärning så är det inte bara oavbrutet högintressant utan på köpet får man dessutom femtio års hyperspännande samtidshistoria från en kille som känner såväl makten som makthavarna inifrån.

Ur mitt perspektiv var det också intressant och bekräftande att få veta vilken betydelse Jan  Myrdal haft för Guillous gärning. I bokens personregister tar han större plats än alla andra och den betydelsen hade Myrdal på olika sätt för många av Guillous generationskamrater. Detta kan ju vara intressant att konstatera när DN nu i sin årskrönika över röster som försvunnit 2020 inte ens  nämner den Myrdal som i New York Times som förste svenske författare på jävligt många år bevärdigades med en halvsidesnekrolog. Om Jan Guillou en gång når dit vet jag inte, men i Sverige är hans avtryck bara att jämföra med Vilhelm Mobergs och just Jan Myrdals. Att han sen själv skrivit en oöverträffat knivskarpt briljant skildring av denna sin egna gärning är helt unikt i svensk presshistoria.

 

DEN MODERNA DÖDEN m.fl.

av Carl Henning Wijkmark

Året som gick var i Sverige ett dödens år. Alldeles särskilt dog många på våra äldreboenden. Enligt Inspektionen för vård och omsorg var det en tillsynes onödig död grundad på en sjukvård med helt andra prioriteringar än dessa äldre människors överlevnad. Att någon kommer att på allvar ställas till svars för denna organiserade överdödlighet förefaller inte troligt. Redan 1978 gav Carl Henning Wijkmark ut sin svarta satir ”Den moderna döden”, som en kritik av en statsapparat där människovärdets okränkbarhet underordnats de ekonomiska resurserna. I detalj planläggs de syrgaslösa äldreboenden som blivit vår tids verklighet men hos Wijkmark självklart tänkt som satirisk överdrift. Själv hade han konfronterats med döden tidigt i sitt liv, då hans far dog när han bara var knappt två år gammal. Förutom att försöka förstå döden kom betydelsen av en frånvarande farsa bli ett återkommande motiv i flera av hans romaner, av kritiker ofta kategoriserade som ett slags existentiella thrillers.

”Den moderna döden” utspelar sig på en konferens där deltagarna med självskriven tystnadsplikt diskuterar en tänkt ”jämlikhetsreform” med ett system av terminalstationer där en planerad slutålder på 70 till 75 år anses rimlig och vad samhällsekonomin förutspås klara framöver. Framfört på ett humanistiskt nyspråk med ”lagfäst trygghet mot ett utdraget åldrande” som samhälleligt mål ställer Wijkmark denna människosyn mot naturrätten grundad i 1789 års idéer om oförytterliga mänskliga rättigheter där alla föds och förblir lika in i döden. Denna grundläggande idédebatt är densamma ute i Europa och boken översätts till författarens två andra hemspråk, tyska och franska, och grundlägger således redan tidigt hans litterära ställning i dessa länder. Stycket dramatiserades för teatern och spelades flitigt i mer än 30 år. En svensk klassiker således men sorgligt okänd här hemma. Att som läsare skratta rått åt en debatt om dödens etik, ekonomi och administration hör rimligtvis inte till vanligheterna och läst idag fastnar nog skrattet i halsen på de flesta av oss.

När Carl Henning Wijkmark i höstas själv dog 86 år gammal fick han vördnadsfulla nekrologer inte minst med hänvisning till hans internationella renommé som förnyare av den seriösa romanen i Thomas Manns anda. Att få sina samlade verk av dramatik, romaner och essäer utgivna på tyska hör inte till vanligheterna ens för de största svenska författarna och att få det redan kring millennieskiftet under sin egen livstid var helt unikt. I en rad romaner försökte han likt en svensk Graham Greene ladda populära genrer med väsentligheter, personlig gestaltning och språkkonst. En smula nedslagen konstaterade han själv i en av sina essäer att kulturen nog får gå i inre exil efter att ha citerat en centerpartistisk tänkare som slog fast att ”Vi har inte råd med kulturen längre. Pengarna behövs i ekonomin.” Att han redan 1989 dessutom kunde slå fast att ”Gutenberggalaxen skakar under minnesutplånande elchocker från de elektroniska medierna”, torde också det vara något av ett rekord.

När jag i höstas fick för mig att läsa och läsa om hans böcker och ville skaffa dem alla på andrahandsmarknaden blev det sorgligt tydligt hur förbigången och smal han förblivit här hemma. Kunde till nöds samla ihop några titlar av de 15-tal han gett ut men annars var han bara borta. Tack och lov fanns det ett undantag och det var förstås den bok som 2007 överraskade de flesta med att oändligt välförtjänt sopa hem Augustpriset. Det gällde förstås ”Stundande natten”, den tillsynes dystopiskt reflekterande närkampen med döden och döendet. Den slog inte bara internationellt utan har också tryckts i flera utgåvor i Sverige och blivit hans enda riktiga succé här hemma. Just den går således lätt att skaffa på såväl Bokbörsen som Antikvariat.net.

Efter att de två rumskompisarna medvetet självdött genom att som livsavslutning inta en för deras sköra tillstånd alltför väl tilltagen brakmiddag flyttas bokens huvudperson till enkelrum på denna terminalstation vi brukar benämna hospis. Likt patienterna i Thomas Manns Nobelprisbelönade sanatorieskildring ”Bergtagen” tillbringas tiden under devisen att ”Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte ge döden makt över sina tankar”. Under nödvändigt smärtlindrande morfinrus försvinner de kroppsliga och mentala funktionerna allt eftersom under samspråk med den bibliotekarie som förser honom med den thanatologiska litteraturen om döden och döendet och med den älskade sköterska som blir hans livs sista kärlek. Efter att ha gjort motstånd och dragit ut på döendet bortom allt nationalekonomiskt förnuft och känt den samlade eftersmaken på allt han gjort och inte gjort i livet, konstaterar han att allt liv är värt att ta vara på och smaka på och att den överreklamerade lyckan bara är för barn och förälskade. När drömsekvenserna sen till slut blandas med det allt starkare morfinruset kryper den älskade Angela ner hos honom i sjukhussängen och han hinner konstatera att det hade varit roligt att lära känna henne på detta vis när det var lite mer liv i honom.

Som den genomkloka DN-kritikern Ruth Halldén en gång sammanfattade det gemensamma för alla Carl Henning Wijkmarks romaner, så var det att han alltid angriper centrala problem på ett indirekt sätt. ”Händelser och människor fångas bakifrån eller från sidan eller i ett slags motljus, så att betraktaren måste skärpa blicken för att uppfatta vad som sker.” Jag instämmer till fullo i detta liksom att han nu får en hedersplats ”i de inopportunas himmel” som enligt samma insiktsfulla kritiker ”är ett litet kyffe utan trängsel”. Måtte några hälsa på honom där i alla fall!

 

NJUT AV LIVET MADAME

av Birgit Tengroth

och några till…

De flesta böcker kommer naturligtvis aldrig att bli lästa. Själv frestas jag ju varje vecka av alla bokpåsar som dagligen står innanför dörren på Gästis bortskänkta till oss som resultat av platsbrist, flyttstök eller lådan med farfars gamla böcker som nu äntligen blivit slängd. Ur just en sådan låda fick min obefintliga impulskontroll som resultat att på kvällen efter den sedvanliga tisdagssorteringen sitta uppe till två med oemotståndliga fynd som Sven Jerrings minnesbok ”Mitt museum”, en samling av Storm Ps bästa ”fortaellinger”, Kalle Schröders tennismemoarer ”Med racket för kung och fosterland” och slutligen den gamla filmstjärnan Birgit Tengroths klippbok från 50-talets Veckojournalen med impressionistiska iakttagelser från barstolar och kändismöten i det Paris hon älskade livslångt och alltid längtade till när livet i Stockholm blev för jobbigt. Boken heter ”Njut av livet, Madame!” och just denna natt var det den som till slut segrade och fångade den slutgiltiga läslusten.

Birgit Tengroth hade ju efter 25 års filmkarriär 1950 desillusionerad spelat in sin sista film, insett att hon aldrig skulle göra den internationella karriär som jämngamla rivalen Ingrid Bergman då gjorde och istället beslutat sig för att förverkliga sina författardrömmar. Skrivit hade hon alltid gjort och redan med novellerna i debutboken ”Törst” lyckades hon göra skandal med sina lätt maskerade sårigt självupplevda erfarenheter som ung kvinna i en totalt mansdominerad filmvärld. Sven Stolpe kräktes över dessa intima beskrivningar av kvinnlig sexualitet och våldtäkter och Ingmar Bergman som regidebuterade med boken som grund fick instrueras av Birgit själv i de för honom då obegripliga lesbiska scenerna. Det var på sin psykiaters inrådan som hon börjat skriva på allvar och det blev en rad terapeutiska böcker som trots uppenbara litterära kvalitéer aldrig riktigt erkänts som feministiska föregångare och idag står olästa i dammiga hyllor.

För några år sedan kom Ulrika Milles ut med sin fantastiska dubbelbiografi över Tengroth och hennes livslångt komplicerade kärlek till kritikern Stig Ahlgren, känd som cynismernas mästare och dåtidens kvickaste, elegantaste och elakaste penna. Han var skolad i 1700-talets franska stilideal och hans kärlek till Paris blev också Birgit Tengroths. I ”Njut av livet, Madame” berättar hon i en längre inledande skizz om livet och stamgästerna på sin kvarterskrog där hon också själv var ett välkänt inventarium. Med ett slags absolut gehör för dåtidens lite elegantare kaféliv får vi själva sitta med vid hennes stambord och äta kalvlever och stillsamt språka med såväl personal som gäster på ett sätt som samtidigt känns helt nära och mycket långt borta.

I Paris får hon också stor nytta av sina egna livserfarenheter från den mondäna Stockholmssocieteten när hon under dessa klassiska år i världens huvudstad på ett alldeles självklart sätt knyter kontakt med celebriteter i Paris. Hem till Veckojournalen, som Stig basar över, skickar hon regelbundet impressionistiska intervjuer med tidens kulturella salongslejon som Jean Cocteau, Fernandel, Colette, Marcel Aymé eller André Maurois, idag närmast bortglömda men då så nära Gud man rimligtvis kunde komma. Här ger hon ett fullständigt originellt porträtt av den då 17-åriga Francoise Sagan, som just då med erfarenheter liknande hennes egna gjort skandalsuccé med ”Bonjour Tristesse” och nu värjer sig emot påtryckningar om en fortsättning. Kedjerökande berättar hon istället för Birgit om sin kärlek till sin nyköpta Jaguar och sin cyniska tro, om inte på Gud, så åtminstone på Djävulen. Mötena blir till stämningar förmedlade av en penna nästan lika elegant som Stig Ahlgrens.

På detta sätt rinner mina nattens timmar iväg och såväl Sven Jerring som Kalle Schröder som Storm P får nu olästa snällt inrangeras på toalettens hyllor for svårkatalogiserade böcker som ändå snarast måste läsas när man någon nästa gång försjunker i toalettstolens vilsamma lättja. Birgit Tengroths bagatell ”Njut av livet, Madame” kan trots sin titel varmt rekommenderas till toalettbesökare av alla kön oavsett ärende till nämnda inrättning.

 

KYRA KYRALINA m.fl.

av Panait Istrati

Balkans Maxim Gorkij.

Överallt där begagnade böcker samlas, dvs på loppisar eller i Gästis bokhyllor, så dyker de upp,  Panait Istratis sällsamma äventyrsberättelser. Rumänen, vagabonden och autodidakten med det geniala språkörat skrev dem på franska efter ett misslyckat självmordsförsök som istället ledde till att han 37-årig äntligen fick träffa sin stora förebild, den franske radikalen och vänstermannen Romain Rolland. Denne blev omedelbart fångad av Istratis skrönor om den rumänska landsbygdens frihetsälskande rövarhövdingar, som älskade och slog ihjäl med samma kompromisslösa hängivenhet och kärlek som de passionerat alltid stod på de svagas sida. Ett slags muntliga lägereldsberättelser som Istrati efter avslutade 6 år i skolan och 15 års vagabonderande sugit i sig genom att samtidigt med sitt kringflackande också lära sig möta livets växlande villkor inte bara genom de tjugotal yrken han prövade på utan också via den grekiska, turkiska och rumänska berättartraditionen. Det var ett slags 1800-talets folkliga Tusen och en natt, som han sen på sitt alldeles egna manér formulerade på sin nyfunna franska, som omedelbart kom att älskas och översättas till världens alla språk.

I det revolutionära Ryssland gjorde de omedelbart succé och när han till 10-årsjubiléet av revolutionen 1927 kom dit som firad författare kunde han stanna 16 månader och leva gott på de royaltys som 10 översatta böcker berättigade till och därtill en filmatisering av hans allra mest berömda, ”Kyra Kyralina”. Denna berättade om lemonadförsäljaren Stavros lidandes väg efter att livet samman med den avgudade modern och den undersköna systern slagits i spillror av den svartsjuke fadern, vilket dock hämnas av den misshandlade moderns rövarbröder, men systern hamnar då i harem och han själv hos en rik bej och pederast. Berättelsen om Stavros som visar sig inte kunna älska kvinnor, utnyttjas av pederaster och därför hånas av alla andra är förstås första gången den sortens känslor beskrivs litterärt på Balkan och först idag blivit återupptäckt som  hbtq-klassiker. Fortsättningen i ”Onkel Anghel” och ”Rövarna” berättar om Cosma rövarhövdingen och skogens son som i sin respektlösa banditism till slut går under för kärleken i form den märkliga Floarea, blommornas dotter, som sen som första kvinna någonsin blir rövarnas ledare. Låter som en skruvad, mycket modern och politiskt hyperkorrekt historia, men den skrevs i början på 20-talet på betryggande avstånd från vår tids tillrättalagda berättelser.

Det möte som denne Balkans Maxim Gorkij fick med det socialistiska hemland han så länge längtat till och dit han också velat flytta, blev alls inte vad han hoppats på. Under sina resor kors och tvärs genom landet blev han snabbt desillusionerad i mötet med de många karriärsugna partigängarna som snabbt enligt Istrati överflyglat de genuina kommunisterna av den gamla skolan och nu användes av den blivande diktatorn Stalin i hans kamp mot Trotskij och de andra i det gamla gardet. Till skillnad från många andra prominenta besökare så hade Istrati både tid och frihet att studera läget mer på djupet och återkom såväl 1928 som 1929 innan han kom med sin klassiska avfällingshistoria ”Mot den fjärran elden”, som snabbt också kom på svenska redan 1930 (före såväl Koestler som Gide) och naturligtvis var gefundenes fressen för alla antikommunister. Till de som försvarade revolutionen och menade att det till en omelett krävs att man knäcker lite ägg, svarade Istrati bryskt att han i Sovjet ideligen kommit i kontakt med dessa stackars krossade ägg, ”men vart i helvete har omeletten tagit vägen?”.

Efter detta kom den gudomlige författaren och ständige upprorsmakaren Panait Istrati att vara bannlyst i alla läger. I Sovjet och av all världens kommunister betraktades han som fascist, i det auktoritära Rumänien på 30-talet vaktades han av hemliga polisen som subversiv kommunist och ingenstans mer kunde således hans böcker komma ut. Själv hade han under kriget dragit på sig tuberkulos, något som han uthålligt kämpade emot fram till sin död i Bukarest 1935, femtioett år gammal. När hans hemland Rumänien sen 15 år senare blev en del av östblocket var han fortfarande bannlyst och det var först efter att han återupptäckts i Frankrike på 60-talet och Ceauşescu sen försvunnit 1989, som han på 90-talet kunde bli älskad och utgiven på hemmaplan och så sent som 2014 till och med filmatiserad på nytt. Hans berättelser kommer antagligen alltid att vara måttligt älskade av överheten vilken sort det vara månde, åtminstone så länge den socialism utan en ny överklass som Istrati längtade efter, ännu ej har förverkligats på denna jord.

Att böckerna finns i Gästis hyllor och på loppisar i vårt land kan vi tacka den idag oförtjänt bortglömde förläggaren René Coeckelberghs för. Denne belgare och trotskist har till skillnad från sin samtida numera välförtjänt hyllade Bo Cavefors, ännu inte bevärdigats med någon historik men hans kulturgärning vad gäller böcker från Balkan på svenska är mer än beundransvärd och alldeles särskilt gäller detta hans utgivning av nästan alla Istratis romaner. Leta efter någon nästa gång på Gästis eller på loppishyllorna och du får garanterat en fördjupad bild av kampen för frihet, jämlikhet och broderskap.

 

Thulin & Ohlson Antikvariska Bokhandels julkataloger 1927-1945 

När jag i veckan plötsligt i en till Gästis inlämnad låda hittade dessa julkataloger från mitt gamla stamställe där jag en gång lade grunden till min egen boksamling, var det som om jag plötsligt var där igen. Under några år i början av 70-talet bodde jag i ett rum med dass på svalen på Stora Badhusgatan i Göteborg. Jag hade hoppat av skolan och ägnade dagar, kvällar och nätter åt läsning och var på många sätt mycket vilset ensam och rörde mig oftast bara inom en radie på ca 200 meter. I källaren runt hörnet låg ett trivsamt litet billigt kafé och snett över gatan, granne med Televerket låg mitt andra hem, Thulin & Ohlsons antikvariat, där jag tillbringade dagarna i jakt på de böcker jag prompt måste inhandla. Det var här jag föll för de rätt små mörka skinnbanden av Landqvists Strindbergsupplaga i 55 band med gulnade sidor och arken hophäftade med rostiga klamrar. Jag fick köpa dem på avbetalning för 1200 kronor, en för mig då astronomisk summa men mitt livs hittills käraste investering. Har aldrig därefter känt mig hemma med Strindberg i något annat utförande.

I affären respekterades jag omedelbart av butiksföreståndaren i sin engelska tweedkavaj som gentilt lät mig botanisera inte bara i de yttre mer publika environgerna utan också i de inre rummen våningen ovanför med tillsynes oändliga hyllmeter skatter som jag lärde känna uppkrupen på den flyttbara stegen för att nå även de hyllor tre meter upp där de märkligaste fynden alltid dök upp. Det var uppkrupen på den stegen jag en dag fick bevittna när Jan Myrdal kom in och köpte tre meter av den för honom självklart oumbärliga Revue des deux mondes i vackra 1800-talsband, som snart fyllde hans lilla Renault på ett sätt som fick mig att fundera på om den skulle klara hemresan till Mariefred. Det gjorde den av allt att döma då dessa numera står prydligt uppradade i tidskriftsrummet på andra våningen av Jan Myrdalbiblioteket här i Varberg.

Vid denna tid hade katalogerna något förenklats i den grafiska formgivningen och dessutom börjat komma ut med allt mindre regelbundna mellanrum, men fortfarande minns jag med vilken glädje jag tog med dem hem och fördjupade mig i allt nyinkommet. Idag har vi istället Bokbörsen och andra liknande fora, men åtminstone för mig lär det aldrig bli detsamma. I dessa här avbildade klassiska julkataloger fanns förutom de redigt ämnesvis klassificerade böckerna också avbildade bokomslag och sedelärande inledande uppsatser om böckers lämplighet inte bara som alltid älskade julgåvor utan också självklart som moralförstärkande i största allmänhet. De varma omslagen med far piprökande nedsjunken i läsfåtöljen eller ynglingen uppkrupen i fönstersmygen blev sinnebilder för böckernas förtrollande kraft där en annan värld var ständigt hägrande. Böcker var vid denna tid dyra men här kunde restupplagorna i mint condition köpas för ytterst överkomliga summor.

Katalogerna blev således en alldeles egen litteratur där man snabbt lärde sig bibliofilernas eget fikonspråk fyllda av standardiserade förkortningar och för mig blev läsningen av dessa inte bara ett slags sällsamt stegrande längtan efter nya drömvärldar utan själva katalogerna blev i sig själva mycket nära vänner. Att dessa idag tycks vara hyggligt eftersökta på samlarmarknaderna förvånade mig en smula efter att ha sett dagens priser för desamma på tex Blocket, men det är de sannerligen värda. Mina kataloger hoppas jag emellertid för överskådlig framtid ska få förstärka sin bouquet med nya lager damm i just mina bokhyllor.

 

LIV OCH ÖDE

av Vasilij Grossman

De flesta böcker jag läst har jag tydliga minnen av hur de rent fysiskt känns i  händerna och somliga är för all framtid förknippade med platsen där de blev lästa. Våren 2018 kom jag att varje morgon under några dagars vistelse i Rättvik ta min fällstol och gå ner till Siljans strand för att under min läsning då och då kunna höja blicken, ta ett djupt andetag och så orka läsa vidare. Min vän Carl-Göran Ekerwald hade berättat hur han först läst denna bok högt för sin förra fru och därefter för sin egen mentala hälsas skull läst om boken flera gånger. Boken var Vasilij Grossmans 1000-sidiga ”Liv och öde”, en skildring av krigets och lägrens fasor under Stalin och Hitler berättad av Sovjetunionens främste krigsreporter, otryckbar i Sovjet fram till glasnost och således en lämplig utmaning för en gammal kommunist som mig att läsa. Författaren hade trots allt förblivit marxist och inte likt Solsjenitsyn förkastat också Lenins revolution och även detta väckte min nyfikenhet. Det är en urrysk roman i Tolstojs realistiska stil fylld av Dostojevskijs moraliska frågeställningar. Hur påverkas vi människor i politiskt extrema situationer och hur mycket orkar vi dagtinga med våra samveten och orka leva vidare i vardagens banala ondska för att möjligtvis stå emot en än större ondska?

Grossman var född 1905 i en judisk, politiskt radikal familj och efter att först ha utbildat sig till ingenjör så tog skrivlusten tidigt över och uppmärksammad av såväl Gorkij som Bulgakov kunde han på 30-talet bli medlem av det prestigegivande författarförbundet trots att han inte var partimedlem om än självklart marxist. Som sådan skrev han socialrealistiska skildringar och nominerades till och med till Stalinpriset men dissades då av Stalin personligen. Personligen till synes fullständigt orädd skrev han till exempel till KGBs högste chef under sent 30-tal och utbad sig för sin oskyldigt fängslade fästmö som då fängslats enbart på grund av sin tidigare man och lyckades mot alla odds då också få henne fri. Blev sen under kriget Sovjetunionens främste krigsreporter samtidigt som han då i alla lägen också förde egna personliga helt ocensurerade anteckningar om krigets alla djävligheter. Det var dessa som sen blev underlaget för ”Liv och öde”. Som jude samlade han också efter kriget tillsammans med författarförbundets ordförande Ilja Ehrenburg samman vittnesmål om nazisternas förbrytelser till en svartbok, som sen under den den sene Stalins gryende antisemitism aldrig kunde publiceras. Inte heller ”Liv och öde” med sin förintande kritik också mot den egna sidans skräckvälde under Stalin skulle kunna publiceras innan han själv 1964 dog cancerdöden. Manuskriptet hade beslagtagits av KGB några år tidigare och trots författarens vädjanden direkt till Chrustjov om publicering av detta sitt opus magnum så var boken dömd att aldrig utges. Den karaktäriserades av chefsideologen Suslov som en presumtiv atombomb i händerna på väst och publicerades först långt senare i Schweiz 1980 via ett utsmugglat manuskript som KGB missat vid sin tidigare husrannsakan. I Sovjet kom den sen ut först under glasnost 1986.

Under några avgörande veckor 1943 får vi simultant följa fyra sinsemellan mycket olika helveten. Samtidigt med slutstriderna i Stalingrad pågår lägerlivet i nazisternas utrotningsläger, tröstlösheten i ett ryskt fångläger och livet på det fysikaliska institut i Moskva där författarens alter ego arbetar. Han har just gjort ett vetenskapligt genombrott i kapplöpningen mot en rysk atombomb och hyllas unisont av sina kolleger, bara för att strax efteråt som jude offras i en intern maktstrid med Stalins kampanj mot kosmopolitism som förevändning. Från en dag till en annan blir han nonchalerad, utstött och fråntagen alla sina forskningsresurser och privilegier. Efter ett nyfiket direktsamtal från kamrat Stalin i egen hög person så ändras scenen än en gång lika snabbt och återigen blir alla lika snabbt ryggdunkare igen. Mänsklig svaghet och svekfullhet beskrivs genom subtila sociala och psykologiska utstötningsmekanismer, där den plötsligt rehabiliterade huvudpersonen i nästa akt mot sin egen övertygelse men för fortsatt överlevnads skull tvingas delta själv i nästa horribla mobbningsprocess. Detta var beteenden Grossman själv tvingats genomlida med livslångt självförakt som följd. I alla dessa helvetesmiljöer finns dock utrymme för de små goda handlingarnas avgörande betydelse i Grossmans livscredo. I lägren växer ondska men också solidaritet och i Stalingrad skildras kvinnan vars dotter just mördats av en tysk, när hon plåstrar om densamme samtidigt skadade tysken allt under hans kamrater fortsätter sitt mördande. Grossmans livslånga tro på människovärdet ledde honom till slut att efter den akuta stalinismens upphörande 1956 ändå värdera livsmöjligheterna i det som då återstod av sovjetmakten under Chrustjov som trots allt värda att bygga vidare på. De var inte bara långt mänskligare än livet under den besegrade nazismen utan också med långt större potential än vad det liv kolonialismen och imperialismen i väst just då hade att erbjuda mänskligheten. Det fanns trots allt gradskillnader i de olika helvetena, tycks Grossman ha resonerat. Att denna till synes föga uppmuntrande historia för mig under några dagar på en fällstol vid Siljans strand samtidigt blev en bladvändare svår att lägga ifrån sig är tack och lov en för mig ständigt återkommande paradox i den kvalificerade litteraturens underbara värld.

 

NJUTNINGEN AV ATT ÅKA TÅG

av Rune Monö

Som hotellägare har jag genom åren många gånger i annonser av olika slag betonat avståndet från järnvägsstation till Gästis på mindre än 200 meter som en självklar konkurrensfördel. På denna sträcka hade i sin tur legat sju olika hotell och detta var förstås rätt självklart i tider när resorna krävde en medförd garderob med förväntade klädbyten varthelst du sen än skulle eller vadhelst du skulle ta dig för. När hattbärandet efter andra världskriget nästan utplånades och klädkoderna blev mer indifferenta innebar detta en omvälvning vad gällde koffertarnas, hattaskarnas och diverse andra reseffekters storlek, konstruktion och design. Samtidigt försvann 1956 sekelskiftets indelning i tre klasser på tåg, då allt färre kostade på sig den dåvarande första klassens extrema lyx, som väl sen mest kom att leva kvar i fantasierna om Orientexpressen och andra luxuösa linjers extravaganser. I demokratins namn förflackades nu de gamla klassmarkörerna och den gamla andraklassen blev dagens första klass. Min far berättade en gång om hur han som beväring på 30-talet så självklart förväntades åka tredje klass att han av officerare blivit strängt åthutad efter att på pin kiv unnat sig en andraklassbiljett, vilket då uppfattats som närmast en provokation trots att han snällt betalat för densamma.

Om ”Njutningen av att åka tåg” och järnvägarnas kulturhistoria skrev 1987 professorn i semiotik och svensk designhistorias nestor Rune Monö en bok så överfull av kärlek till detta transportsätt att SJ själva sen under många år lät trycka upp nya upplagor för att sprida sitt evangelium. Rune Monö var född 1920, dvs ungefär när järnvägskulturen i världen peakade och bilarnas hegemoni ännu inte blivit självklar. Efter en resa med ånglok från norr till söder genom Sverige som femåring i morföräldrarnas sällskap blev han för resten av livet en närmast fanatiskt hängiven tågresenär. Allt han på dessa resor lärt sig om tågåkandets fysionomi, psykologi och realia samt med pennan i hand såväl noterat som avtecknat kunde sen vackert kondenseras i denna tågåkandets evangelium och höga visa.

Här beskrivs självklart pionjärtidens utveckling från det diligenskupéerna lyftes upp på järnvägsspåren över den överdådiga utvecklingen av reslystenheten mot 1800-talets slut då ”touristen” och resenären skapades och de klassiska vallfartsorterna för en Grand Tour som Paris, Rom och Venedig försågs med en luxuös hotellkultur som inte ens idag har sin motsvarighet. Bokläsandet har på tågen i dessa sammanhang alltid varit självklart om än vi just nu lever i en brytningstid där läsplattor och mobiler förändrat själva grunden. I det gamla Sovjetunionen fanns till exempel självklart ett särskilt nät av bibliotek i direkt anslutning till tågen och i själva litteraturen har tågåkandet allt från starten haft en stark närvaro.

För HC Andersen kom tågåkandet att direkt påverka hans verklighetssyn och naturalismens fader Emile Zola skrev som sig bör den mest utförligt beskrivande tågskildringen av dem alla som också tre gånger översatts till svenska, senast 1978 under titeln Människodjuret. Tolstoj dog på en järnvägsstation på flykt från sin kontrollerande hustru och på 30-talet skrev svensken Rickard Ekblom märkliga skildringar från sina resor i 3e klass, svensk tågpoesi finns samlad och utgiven av Roland Andersson 1981 och i en av Sune Jonssons klassiska skildringar från svenskt arbetsliv berättar stationskarlen Albin E Andersson om vardagslivets bottenlösa slit längs den stambana som länge präglades av militär disciplin, hierarki och lydnad. Om allt detta berättar nu i sin tur Rune Monö på ett kultiverat medryckande, lite gammaldags sätt och allt interfolierat av designmästarens teckningar där formgivningen av själva boken också bär tydliga  spår av densamme.

Efter läsningen av denna till bok konverterade kärleksförklaring drar jag mig till minnes en tågresa 1971 när jag tillsammans med några kamrater hamnade i samma kupé som litteraturhistorikern och vpk:aren Kurt Aspelin. Vi var alla på väg till tidningen Folket i Bilds konstituerande stämma och diskuterade enhetsfrontens möjligheter och jag menade att man måste tillåta motsättningar inom en sådan och sen låta majoriteten bestämma medan kamrat Kurt menade att alla måste vara överens innan man gick till handling och exemplifierade med kupén vi då satt hopträngda i och att självklart alla då måste acceptera om ett fönster ska tillåtas öppnas. I det läget var det då någon som stillsamt undrade vad de i så fall var för några som var så jävla rädda för lite frisk luft. Till och med Kurt Aspelin föll då omedelbart in i det förbrödrande skratt som följde av detta yttrande och som jag nu tänker var ett resultat av just ”Njutningen av att åka tåg”.

 

MIN FAR, KVINNAN och ÅREN

av Annie Ernaux

Nästa franska nobelpristagare tror jag blir en kvinna och jag tror hon kommer att heta Annie Ernaux. Det är hon i så fall mycket väl värd och hennes svenska förlag känner nog också vittringen och har just i år återutgivit hennes tre allra mest betydande böcker igen. På den franska parnassen har det gemena folket oftast lyst med sin frånvaro samtidigt som vi världen över sen några år tillbaka läst rapporter om dessa folkskikt som blivit globaliseringens offer och nu med sina underklassiga gula västar återigen högljutt samlats på gator och torg och på så sätt satt käppar i hjulen för den elegante teknokraten Macrons nyliberala strukturprojekt. Denne har samtidigt med grandios empatilöshet låtit polisen brutaliseras på ett vis som självklart skulle dominerat nyhetsbevakningen i väst om det gällt Ryssland eller Venezuela, men nu hos oss gått närmast spårlöst förbi. I Frankrike har trots allt dessa vår tids förlorare fått ett brett stöd i opinionen och i debatten kring dessa föregivet bakåtsträvande bråkmakare har Annie Ernaux varit en stark företrädare för denna ordkarga majoritet.

Hon är född 1940 och uppvuxen i den lilla staden Yvetot i Normandie, där farföräldrarna var analfabeter, föräldrarna fattig arbetarklass som lyckades köpa och driva en obetydlig speceriaffär med enklaste kafé där kundkretsen bestod av ofta medellösa som fick handla på kredit. Som enda lyx satsades allt på dottern som fick gå i katolsk privatskola och göra den klassresa föräldrarna aldrig ens kunnat drömma om. Denna hemmiljö med småfolkets språkfattigdom, gester och hållning gentemot fint folk blev så småningom centrum i Annie Ernaux’ litterära universum, där hon med minimalistiskt avskalat språk och en ton av konkret saklighet och sociologisk skärpa gestaltar sina präglande barndomsminnen. Med dessa sina skildringar har hon gått i bräschen för en hel våg av nya franska författare med rötterna i just denna värld, som tex de till svenska översatta Didier Eribon och stjärnskottet Edouard Louis, som ytterligare problematiserat denna miljö med sina gayerfarenheter i en homofob miljö som förr oftast var självklart kommunistisk men nu nästan lika ofta är anhängare av Le Pen. Hatet mot överklassen är dock detsamma.

I två små lika tunna som tungt vägande böcker beskrev hon redan på 80-talet först sin far och sen sin mor. Det har blivit två porträtt av ett par liv där vardagsslitet hela tiden tog nära nog alla krafter i besittning och där avståndet till det liv de önskade sin begåvade dotter i varje stund är intensivt närvarande. Med oförställd sanningslidelse och upphöjt allvar skildras deras enkla tillvaro överfyllt av hårt arbete och deras överlevnadsinriktade sätt att anpassa sig efter de ytterligt påvra villkor som blev deras. Med sin enkelhet och totala frånvaro av sentimentalitet får berättelserna en sällsam lyskraft som berör på djupet på ett maner omöjligt att skapa med artificiella medel. På just detta vis har förstås dottern velat ge tillbaka och ge röst åt dessa sina i livet mest älskade som själva aldrig kom att kunna tala för sig eller på annat vis skörda frukterna av all sin möda.

Annie Ernaux’ böcker är således varken speciellt tjocka eller många men med en sällsam kraft tagna tillsammans. Efter att hon 2008 med ”Åren” gett ut en också stilistiskt helt nydanande och närmast kollektiv självbiografi som samtidigt är en rundmålning av en hel epok har hon inte bara överösts med franska och internationella priser utan också fått omedelbar status av klassiker som modern kvinnlig proletärförfattare. Hon har beskrivits som en minneskonstnär jämförbar med  Proust och nu väntar vi alltså bara på Nobelpriset!

 

DEN CYKLANDE ARBETARFÖRFATTAREN

om Sture Källbergs författarskap

När jag häromveckan frågade min kompis, den gamle arbetarförfattaren Sture Källberg, om han den kommande sommaren tänkte fortsätta sitt nyfikna utforskande per cykel av trakterna runt Varberg, så kom svaret med vändande post. Min fråga om utnyttjande av mitt nya ”gästboende” hade autokorrektionen av outgrundlig anledning förvandlat till ”hästboende ”, vilket föranledde den reptilsnabbe Sture att inte bara omedelbart skicka tacksamt positivt svar utan förklarade den oförställda glädjen med att hans farsa som arrenderade en gård på den gamla sjöbottenleran vid Mälarens strand, under kriget brukade köpa upp ostyriga och således billiga unghästar och sen låta Sture tämja dem barbacka. Han lärde sig då snabbt att falla av på rätt sätt och blev aldrig allvarligt skadad och tanken på mitt ”hästboende” kändes nu helt naturligt för denne flygande reporter, som under sitt kringflackande liv ofta sovit på långt kargare ställen.

Efter att som sällskap ha följt med en kompis till arbetsförmedlingen i slutet av 40-talet blev han så själv tillfrågad om sina planer för framtiden och svarade då något om skrivande, och vips ordnades en oavlönad volontärplats på Borås Tidning. Från denna start kom han att snabbt växla mellan olika påhugg i det 50-talets Sverige där det alltid fanns jobb för alla och man därför heller aldrig behövde fjäska för bossarna, vilket inte heller var Stures bästa gren. Om denna tid har han skrivit genomdränkt av dråplig humor i novellsamlingen ”Ackord” och när det gäller att beskriva arbetsprocesser och ge röst åt vanligt folks vardagsliv har Sture dessutom ett slags enkel självklarhet i språket likt ingen annan. Samma oförvägna nyfikenhet skulle sen föra honom jorden runt som den kommunistiska dagstidningen Ny Dags flygande reporter och således skrev han tidigt om Vietnamkriget och rapporterade från landsbygdens Kina under tidigt 60-tal. Texterna från Maos Kina sammanställdes till debutboken ”Kamrat med 700 miljoner” och framgången med denna bok gjorde att hans än mer unika artiklar från upprorets Budapest, som legat och samlat damm några år, nu kunde ges ut under titeln ”Uppror Budapest 1956”. Dessa kritiska ögonblicksbilder kunde självklart inte publiceras av den moskvatrogna Ny Dag, vilket med ett snett leende meddelats av den godmodige chefredaktören Gustav Johansson, som dock betalade 40 kronor till ett par nya skor efter allt traskande längs Budapests gator. Reportaget blev klassiskt och kom så sent som för några år sedan i ny upplaga. Upplevelserna gestaltades också sen långt senare i romanen ”Upprorets dagar”.

Bland de nästan 100-procentigt proletära ungkommunisterna i Göteborg i början av 50-talet var kompisen Jan Myrdal en udda fågel med sin bakgrund i socialdemokratins absoluta societet. Han och Sture blev i alla fall nära vänner och världsresenärer och i det krigshärjade Europa kom Sture bland annat till Jugoslavien för att hjälpa till att bygga socialismen. Om hur det sen gick med det bygget berättade Sture efter ett återbesök i 80-talsreportaget ”I Dankos hus”. Det blev både ris och ros kan man nog sammanfatta de erfarenheterna. Jan och han träffades också under tidigt 60-tal i Kina och när Jan sen slog igenom internationellt med boken han skrivit i kompisens kök,  ”Rapport från kinesisk by”, så kunde Sture haka på och med ”Rapport från medelsvensk stad: Västerås”, som 1969 innebar något av ett internationellt genombrott. Där berättade alldeles vanliga människor om sina alldeles vanligt alldagliga liv på ett sätt som gör att vi fortfarande denna dag kan träffa dem som över en kopp kaffe i köket. Inom den FNL-gruppsvänster jag själv då kom med i blev Sture på så sätt en författare man självklart läste och hans nära relation med Myrdal stod på topp när de båda var väldigt viktiga när Folket i Bild/Kulturfront bildades några år senare. De var i sitt förhållande till Marx och marxismen för övrigt helt olika, men kompletterade varann utmärkt. Om Jan höll sig i de övre mer luftigt teoretiska sfärerna så var Sture alltid fortsatt jordnära, vilket han visade i ett antologiurval med den för honom så typiska titeln ”Marx och Engels till vardags”.

Sjuttiotalet blev sen något av en skördetid och i en stort anlagd romantrilogi med samlingsnamnet ”Vandringen till städerna” ville han ta ett helhetsgrepp på 1900-talets svenska historia och blev på kuppen näst intill folkkär. Romanerna ”Agnarna i vinden” och ”I flock och ensam” sålde sammanlagt nästan 100 0000 vilket är något även väldigt bra säljande författare idag oftast bara kan drömma om. Stadsskildringen i tredje delen, ”Den röda älven”, var hämtad från det tidiga 50-talets proletära Göteborg, där kommunisterna ofta överflyglade socialdemokraterna. Boken är en initierad bildningsroman från en annars sällan skildrad del av den svenska arbetarrörelsen och som sådan står den sig väl än idag.

När vänstervindarna sen mojnade på 80-talet blev det också svårare för många av dess författare att nå ut. Förlagen hade andra preferenser, men några böcker blev det i alla fall för Sture och bland dem två läsvärda minnesböcker som avslutade karriären på Norstedts, ”Ut ur skogen” och ”Ut på torget”, men efter det var det definitivt andra vindar som blåste på de fina förlagen. Sture har dock oförtrutet fortsatt sina vardagsnära skildringar av vanligt folks liv och villkor och 1994 gav han röst åt kompisen Donald Ståhls livsberättelse, en arbetarkille från Fjärås och den boken ”Stålan” har sen blivit så eftertraktad av alla hans barn och släktingar att den fortfarande är hart när omöjlig att uppbringa antikvariskt!

Härom veckan skickade Sture till mig, som coronainspärrad åldring, en text som refuserats av DN och Aftonbladet, men som istället nu kommer i nästa nummer av Clarté. Med lika evigt ungdomligt nyfikna ögon iakttar (en samlingsvolym kortare texter kom för övrigt ut i början av 70-talet med just den träffande titeln ”Iakttagelser”) han den värld som under hans nu 93-åriga levnad fyrdubblat sin befolkning från två till åtta miljarder människor. Om ni till sommaren i Varbergstrakten ser en något äldre vältränad cyklist på en lånad Havannacykel så är det Sture som är ute och upptäcker världen. Har ni tur så kan ni då också hitta någon av hans böcker i hyllorna på Gästis eller Havanna.

 

Gästspel av Elisabeth Hallin:

STÖLD

av Ann-Helén Laestadius

Som av en händelse hör jag på Kulturradion idag på morgonen, att man vill starta ett permanent samemuséum där deras historia och konst lyfts fram, samtidigt som jag bläddrar i dagens Hallands Nyheter och en lång artikel som handlar om Ann-Helen Laestadius och hennes senaste bok Stöld dyker upp. Själv har jag just avslutat boken och stämmer in i hyllningskören vilket ger mig anledning att skriva några rader om denna bok som så många med mig uppskattat.

Laestadius, själv same och uppvuxen i en sameby i Kirunatrakten, boende i Stockholm, arbetar numera som författare på heltid. Följaktligen har hon betydande kännedom om samers levnadsvillkor.

Med en ytterst obehaglig inledningsscen, då den lilla sameflickan Elsa blir vittne till hur hennes renkalv lustslaktas av en bekant bybo, får författaren mig att med hjälp av fiktion blandat med självupplevda erfarenheter, leva mig in hur det är att vara same i dagens Sverige.

Bybon får syn på Elsa och med en flinade nonchalant gest drar han med fingret över sin hals samtidigt som han gör en hyssjande gest mot henne. Denna händelse förföljer Elsa genom hela boken, från nioåring till ung kvinna; rädslan att vittna mot honom och oron över vad han kan tänkas göra om hon skvallrar.

Genom Elsas familj och andra i samebyn får vi lära känna det hat och den diskriminering som samer utsatts för i generationer tillbaka i tiden. Barn tar över föräldrars värderingar och mobbar helt öppet samebarn i skolan utan att det får några konsekvenser. Polisen väljer att lägga ner förundersökningar gällande tjuvjakt på renar och medvetet påkörda renar. Inte heller direkt hot mot renägare leder till förundersökning. Att vittna är tabu. I samband med kalvningen, som ofta infaller i samband med påsklov, vill samerna införa skoterförbud i fjällvärlden, vilket inte sällan orsakar protester och hataktioner från bybornas sida. Detta är bara några exempel på krascher mellan samer och bybor.

Författaren drar sig inte heller för att skildra problem inom samegemenskapen. Elsa, som får representera den modernt upproriskt kvinnliga renskötaren, möter även motstånd bland de sina. Hon vill vara renskötare på samma villkor som männen. Men en kvinna ska hålla sig i hemmet och ta hand om man och barn, helt enkelt sköta markservicen medan mannen och de halvvuxna sönerna drar till fjälls och är borta veckor i sträck. Det samiska kollektivet står över jämställdheten mellan könen. När Elsa, kaxigt går till pressen för att få tidningar att skriva om bybornas näthat, möts hon dessutom av motstånd från den egna samebyn. Varför göra saken värre än vad det är?

En annan tråd som löper genom boken gäller de samer som väljer att inte jobba som renskötare, och den psykiska ohälsa de drabbas av pga utanförskapet, känslan av att inte höra till. En ung man, Lasse, som betyder mycket för Elsa, väljer att ta sitt liv utan att ge en förklaring.

Så som jag nu beskrivit boken låter det ju som en uppradning av samers problem, men berättelsen innehåller så mycket mer och håller mig i ett järngrepp ända till den spännande upplösningen.

Och en sak jag sannerligen lärt mig efter att ha läst Stöld, är att jag inte ska gå fram till en same klädd i en vacker kolt på Jokkmokks marknad och be om att få ta en selfie. De är värda mer respekt!

 

CORONA, KLIMATET OCH DET KRONISKA NÖDLÄGET

av Andreas Malm

En svensk röst i världen.

Om Greta Thunberg blivit den stora massmediala symbolen för en ung generation som insett att de kommer att tvingas leva med och mitt i den katastrof vår självförstörande civilisation skapat, så finns ytterligare två yngre svenskar som i sitt intellektuella arbete riktar sig till samma unga frustrerade generation av otåliga världsförbättrare. Gemensamt för filosofen Martin Hägglund och humanekologen Andreas Malm är bägges starka övertygelse om att själva det ekonomiska fundamentets inneboende sätt att fungera, kapitalismens krav på ständigt ökande tillväxt, just nu skapar oåterkallelig förstörelse av förutsättningarna för den mänskliga artens fortlevnad på jorden. Likt Greta är Andreas Malms mål att vara alarmistisk och helst skapa panik. Han är lika mycket aktivist som vetenskapsman och just denna vår publiceras samtidigt hans tre senaste böcker nu också för en svensk publik.

Som 30-åring gav han 2007 ut sin första digra klimatbok på svenska med den ödesmättade titeln ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”. Därefter skrev han sin avhandling om ”Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming” om framväxten av denna kapitalism i England, vilken omedelbart efter sin publicering 2014 blev en självklar referens för den internationella miljörörelsen och den kanske mest betydelsefulla källan i Naomi Kleins ”Det här förändrar allt”. Därefter har han samtidigt med politisk gräsrotsaktivism skrivit ”Stormens utveckling. Att leva i den globala uppvärmningens tid”, ett materialistiskt generalangrepp på förhärskande postmoderna teoribildningar om relationen mellan människa, samhälle och natur som slagit ner som en efterlängtad bomb i den internationella akademiska världen. Därtill pamfletten ”Hur man spränger en oljeledning” som visar på hans närmast leninistiska syn på vad som bör göras och på graden av radikalism som jorden nu kräver för sin överlevnad.

Samma otålighet finns i det tredje alldeles nyutkomna stridsropet ”Corona, klimatet och det kroniska nödläget”, som samtidigt är en överflödande folkbildningsbragd och snabbkurs för den fåkunnige om sambanden mellan klimatkrisen och de nya pandemiernas tidevarv. Här visas övertygande hur samma processer som driver klimatkrisen likt ett pågående jordskred också har liknande betydelse för de av vetenskapen sen länge förebådade pandemierna. När skövlingen av regnskogarna numera drivs närmast industriellt för att ge plats åt palmoljeplantager och boskapsfarmer på 1000-tals hektars storlek, så driver detta inte bara upphettningen av jorden utan utplånar också utrymmet för den biologiska mångfald som fram till nyligen skyddat oss mot virusens spridning och snabba mutationer. När fladdermössen som de perfekta värdarna för dessa virus pga tex värmen eller avskogningen tvingas flyga till nya boplatser dras de också likt flugor till socker till de blomstrande marknader för sk bushmeat som exploderat i hela Sydostasien, där marknaden för sådant kött från utrotningshotade djurarter blivit en multimiljardindustri. När efterfrågan mot normala marknadsmekanismer inte minskar när priserna ökar utan istället fortsätter öka för att tillfredsställa en ung kräsen urban publik, som på 90-talet fortfarande kunde köpa myrkottkött för 15 dollar kilot mot idag 1000 dollar kilot, så förstår man de starka drivkrafterna bakom marknader som den nu stängda i Wuhan.

Lasse tipsar Ellen i receptionen.

Om nu flyende flockar av flygande virushärdar i form av resistenta fladdermöss dras till dessa marknader som fungerar som drivhus för spridning av virus, som förr aldrig kommit i närheten av människor, så har också dessa människors moderna resvanor inneburit risker för explosionsartad spridning när virusen väl nått människan. När spanska sjukan tog 50 miljoner människoliv för hundra år sedan var spridningsfarten via ångdrivna båtar någon promille av dagens hastighet med våra nya resvanor via massflyget. Gång på gång har utbrott stoppats i absolut sista sekunden och de ihärdiga varningarna från vetenskapen har ändå klingat ohörda fram till att coronan fullständigt tog politikerna på sängen.

När Andreas Malm idag iakttar styrkan hos de kommersiella fossilkrafter som driver såväl den pågående klimatkatastrofens väg mot människoartens utplåning som samma krafters spel vad gäller pågående och framtida pandemier, blir hans recept närmast att likna vid de åtgärder Lenin en gång förespråkade under den sk krigskommunismen, när han för 100 år sedan förgäves siktade på att skapa ett samhälle drivet på andra bevekelsegrunder än ständigt ökad tillväxt. Att denna tänkta handlingskraft är fullt möjlig har såväl snabbheten som kraften i åtgärderna mot coronan i de rika länderna uppenbarligen visat. Att viljan måhända berodde på pandemins urskillningslösa kraft också mot de högerns kärnväljare som nu drabbades relativt jämlikt är väl ytterst troligt och visar på en grundläggande skillnad jämfört med klimatkrisen som hittills mest drabbat fattiga människor mycket långt bort från de samma rika människor, som nu tvingas söka respiratorvård. Andreas Malms bok är hisnande läsning och skriven av någon som både vet mer än de flesta i dessa frågor men som också verkar beredd att med livet som insats försöka förhindra den pågående katastrofen.

 

ÖVERLEVARNA

av Alex Schulman

Det dröjde länge innan jag ens kom på tanken att läsa någon av Alex Schulmans så populära självbiografiska böcker. Hans privilegierade bakgrund liksom den banalt ytliga mediala framtoning som var det jag genom åren passivt betraktat, gjorde att han inte riktigt platsade på min läslista. Efter att kontinuerligt och i övermått i till Gästis skänkta bokpåsar ha fått in hans ”Skynda att älska”, ”Glöm mig” och Bränn alla mina brev”, dvs böckerna om hans far, hans mor och hans morfar, vilka alla på olika sätt som något slags kulturkändisar varit närvarande i mitt liv, kom jag av en tillfällighet att läsa den första. Det visade sig vara en lättsmält karamell, så min nyfikenhet fick mig att snabbt läsa också de två följande.

Det var inga litterärt märkvärdiga saker, men enkelt och rakt berättade historier av någon som verkligen hade börjat gräva i sig själv och på allvar verkade vilja förstå varför det egna livet nu gestaltat sig som det hade. Det rörde sig om djupt dysfunktionella familjerelationer, som på ett alldeles självklart sätt vandrat vidare genom generationerna med fasansfulla resultat, dränkta i alkohol, mobbing, våld och förvriden kärlek. Eftersom jag själv brottats med jämförbara erfarenheter och nyligen avslutat en egen sex år lång terapeutisk resa, så lyckades jag på nåt sätt övervinna mina fördomar mot författaren. Istället såg jag någon som på allvar ville försöka bryta den ärvda dysfunktionella förbannelsen och med de skrivna orden som befriare försöka nå dit.

Alla som läst de tidigare böckerna känner väl igen sig även i den nya ”Överlevarna”. Det är fortfarande mest lån från de egna direkta erfarenheterna, men omkastade, knådade och fritt gestaltade i tid och rum och således nu medvetet nyttjade för att göra berättelsen större och sannare än den måhända mer prosaiska ”verkligheten”, dvs litteratur på riktigt.

Tre vuxna bröder ska skingra askan efter modern vid det sommarställe där de tillbringade barndomens tillsynes idylliska somrar och bilresan tillbaka hit instängda i en plåtlåda, blir allteftersom en allt tydligare metafor för den tryckkokare barndomen på nåt sätt ändå alltid är att leva i. Bägge föräldrarna för omedvetet vidare sina egna auktoritära barndomar, där impulsiviteten styr också en tillfällig oftast alkoholindränkt kärlek när som helst kan slå över i sin motsats. Här blandas en moderns sadistiska bestraffning med instängning i kolmörk jordkällare som följd med faderns uppmuntrande av simtävling där konkurrensen mellan bröderna med möjlig drunkningsdöd som följeslagare samtidigt får dem att tvingas hjälpa varann för att överleva. Väl tillbaka hos föräldrarna är dessas intresse med alkoholens hjälp oftast någon helt annan stans. Det är ohyggliga bilder ur en ytligt sett bullerbyartad barndom, vars präglingar sen tar resten av deras liv att lära sig leva med.

Foto: Thron Ullberg

Kanske kan någon händelse i denna väv kännas lite påklistrat overkill, men min skräckblandade förtjusning följer gärna med i denna odyssé av ångestridna händelser, relationer och livsavgörande fataliteter. Själv tycker jag mig som sladdbarn efter läsningen lite bättre förstå mina egna tre äldre bröder och hur deras inbördes motsättningsfyllda och i barndomen måttsatta roller, efter mina föräldrars död, exploderade i en iskallt envis arvstvist, som skulle komma att ta det mesta av deras energi under de tio därpå följande åren. Tror således att Alex Schulmans egen terapeutiska resa genom detta sitt berättande är ett för honom klokt användande av tid och energi. Att vi som läsare kan följa denna resa borde kunna göra också oss lite klokare.

 

 

 

Gästspel av Elisabeth Hallin:

TRITONUS – EN SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE

av Kjell Westö

Boken ligger framme på mitt köksbord och Albin går förbi och säger Tritonus, det är ett dissonant klangintervall på musikspråk. Aha, tänker jag, för huset, som musikern och den tidigare så hyllade dirigenten skaffat sig i den finska skärgården, kallar han just Casa Tritonus. Och det är verkligen ingen harmoni i Tomas Branders liv för tillfället. Vad gör man om man börjar närma sig de sextio, är en misslyckad dirigent som fått svala recensioner senaste tiden, blir omsprungen av unga hungriga musiker och lämnas av den vackra unga solisten? Jo, då låter man bygga sig ett vräkigt hus med kyrkhögt till tak i salongen, jacuzzibad insprängt i berget, gäststuga och bastu invid havet. Allt inrett med designmöbler! Något som sticker i ögonen på lokalbefolkningen. Han blir den främmande fågeln i det lilla samhället Ravais.

En slags kärv vänskap växer fram mellan Brander och närmsta grannen Reidar Lindell. På ett sätt kan man säga att de är varandras motpoler, men de kan ändå mötas i musiken, fast på helt olika nivåer. Lindell är drivande i amatörmusikerbandet som spelar covers på kvarterskrogen. Han är den som valt att bo kvar i samhället han växt upp i och han lever sitt liv genom att sörja sin döda fru och känna saknad av dottern som valt ett liv som läkare i Läkare utan gränser. Han är engagerad i byn och vill hjälpa och reda ut konflikter av olika slag.

Om Brander tror att han kan gömma sig och leva ensam och isolerad, tar han fel. I ett litet samhälle som Ravais tvingas han in i ett sammanhang, inte minst pga grannen som vill ha honom med när coverbandet spelar eller när han vill att Brander ska ta sig an den strulige tonåringen som hakat på främlingsfientliga grupper i byn. Lindell har som skolkurator svårt att nå pojken trots att han känt honom sen han var liten. Han hoppas på att killen och Brander, via musiken, ska hitta öppnande samtal om livet. När samtalet i stället glider in på Mahler, antisemitism och hat, då stängs dörren för vidare kontakt. Ett misslyckande för såväl Brander, Lindell och tonårskillen.

De båda huvudpersonerna lever ut sina känslor genom musiken; glädje och sorg, lycka och vemod. Den ene i den klassiska musiken, den andre genom populärmusik. Det kärvar i den nya vänskapen, men med ett gemensamt musikprojekt nås en slags försoning och acceptans; dem emellan och i deras inre själsliv.

Westö har skrivit en finstämt vemodig berättelse. Som läsare får man följa framför allt Branders insikt om att livet är föränderligt, att åldras är en kamp och att finna en ny tillvaro inte är helt lätt. På avstånd betraktar Brander hur en liten obebodd grannö blir totalt nedbränd av en rasande skogsbrand i den torra sommarhettan. Westö kunde inte ge en tydligare metafor för hur något nytt så småningom kan växa fram ur askan.

 

 

PROFESSOR RICHARD EKBLOMS TÅGRESOR

I min inofficiella serie över rättvist och orättvist bortglömda författare har turen idag kommit till hantverkarsonen, västgöten och slavistprofessorn Richard Ekblom, född 1874, vars ryska grammatik av upplaga 6 jag själv en gång på gymnasiet under några terminer tragglade mig igenom. Som språkbegåvad yngling före bilismens tidevarv gav han sig världen i våld medelst tågresor i tredje klass, och detta sisådär en 75 år före Interrailkortet gett flera generationer ungdomar samma chans. Här undvek han andra- och förstaklassens högdragna tystnad och enskildhet och i denna tredjeklassens talträngt språksamma miljö kom han att såväl lära sig en hel binge språk och dialekter som stifta bekantskap med ett idag otänkbart bisarrt persongalleri, vilkas fysionomier vältaligt i närmast balzacska dimensioner presenteras i de tre reseböcker som på 30-talet gjorde honom korsordskänd hos den läsande svenska allmänheten. Efter debuten 1933 med ”Åka tåg 3:dje klass”, följd av ”Tur och retur” 1936 och ”När tåget slirar” 1943 fick han en entusiastisk läsekrets långt vidare än den oändliga rad vetenskapliga luntor han då presterat någonsin kunde ge honom.

De tidiga tågresorna går söderut till främst Spanien och Frankrike varpå han som romanist doktorerar i franska för att sen byta spår och mestadels låta sina rälsbundna strövtåg gå österut. Dessa gjordes då i en nu förlorad värld av nattexpresser, avsides liggande perronger, unket loppiga resanderum, konduktörer i krikonblå uniformer och schabbiga järnvägsbufféer med trängsel runt den klistriga böngrytan i det Europa som efter första världskrigets utbrott aldrig mer skulle bli detsamma. Med en i den älskade hemstaden Mariestad 1898 för fyra kronor inköpt unicabox, dvs den av vulkanfibrer gjorda reseeffekt som under 60 år var hemortens gåva till den mobila mänskligheten, kom han sen därtill också iförd plommonstop, cigarr och pinsenez, att under resten av sin levnad fram till 1959, tillbringa ungefär lika mycket tid på räls som hemma i professorsstaden Uppsala. Trots sina med tiden obegränsade möjligheter att som professionell resenär mellan internationella språkkonferenser resa mer bekvämt, kom han i sin jakt på nya språk, dialekter och märkliga möten aldrig att överge träbänkarna och det pratsamma och för fonetiska språkstudier oumbärligt tjattrande myllret i tredje klass.

Ekblom lyckas i sin ungdom inte bara alltsomoftast träffa på otänkbara resenärer som heliga män klädda i järnskrot, amuletter och kastruller utan också ha en förmåga att dyka upp när historiens vingslag susar som allra starkast. På väg in i en bokhandel i Krasnoje Selo 1904 hör han smällen som var inledningen till den första ryska revolutionen 1905 när ryska terrorister spränger inrikesminister Pleve i luften tillsammans med fönsterrutorna längs hela gatan. I samma stund som första världskriget bryter ut 1914 är han återigen i den ryska huvudstaden och noterar hur matroserna på en skonare snabbt tvingas ta bort den utehängande tvätten för att inte genera tsaren som alldeles strax passerar i sin kejserliga slup. Detta är tidsbilder som kom att så fascinera vår allra främste reseskildrare i samma genre, förstavärldskrigsnörden Jolo, att han strax efter Ekbloms död samlar godbitarna i hans böcker till urvalet ”Tåget går, professorn!” (1961) för att så försöka rädda honom ur glömskan. I sin fina inledning betonar Jolo författarens säreget känsliga iakttagelseförmåga och språkliga elegans långt från det förväntat studentikosa när Ekblom målande beskriver landskapet utanför kupéfönstret oavsett om han befinner sig på en smalspårig järnväg hemmavid eller på en bibana i en avkrok av det mellankrigstida Litauen, Schlesien eller Kroatien. Att med en beräknande poänglöshet istället låta sina historier ge läsaren en illusion av bagatellens märkvärdighet, var ett överraskande stilgrepp som imponerade på mästaren Jolo.

Om du således i en trång kupé önskar sitta bredvid miss Mellor, ”en kvinnlig förstaviolinist av blond valkyrietyp med starkt spända näsborrar” som alltsomoftast råkar tappa sitt emaljöga i salladen eller mittemot två öronlösa varietéartister som efter livslångt klivande på varandras axlar hamnat i denna med avskavda öron tröstlösa situation, kan du lugnt slå följe med vår ciceron. I en avsides spansk byhåla tvingas han i panik lämna den uppskrämt skrockfyllda hopen efter att ha blivit beskylld för att vara i besittning av ”det onda ögat” och i en elegant hattbutik i Stettin försöker han förgäves hindra en hattsamlande dåre att lämna butiken iklädd affärens ”konformatör” dvs det redskap med vilken hatten professionellt utprovas och vars utseende Ekblom beskriver som ”en hybrid mellan en doktorshatt och en skrivmaskin”. Efter sin pensionering 1939 valde professorn att fortsätta sin tjänstgöring med placering växelvis var vecka i Lund respektive Uppsala, vilket gav honom möjlighet till fortsatta täta tågresor mellan dessa lärdomsmetropoler. Tåget passerade då till hans stora förnöjelse inte bara idolen Linnés Hammarby respektive Råshult utan dessutom däremellan de kära hemtrakternas Kimsta kyrka med två små kämpande plåtriddare på taket, som var gång påminde denne inbitne älskare av folkliga nöjen om den Jensens loppcirkus han som 14-åring 1888 sett vid torget i Mariestad. Loppkrigarna hette Napoleon och Alexander och brukade efter var föreställning på den feta innehavarinnans underarm, försvinna in under det förband som omslöt kvinnans armveck på grund av den ständiga inflammation som var ett resultat av att de bägge kämparna där hade sin gemensamma matvrå.

Ekbloms böcker upptäcktes ännu en gång på 90-talet och utgavs då på nytt av det hedervärda förlaget Renässans och den boksynte Hans Krook nämner dem i sin ”Glömda författare”, men trots dessa berömliga ansträngningar hade de tills jag helt nyligen läste om dem i Rune Monös ”Njutningen av att åka tåg” helt undgått mig och detta trots att jag alltså en gång brukat hans ryska grammatik. I Varberg är jag ju dessutom ägare till den Villa Wäring som fått namn från författarens barndoms grannsocken, vars ryska rötter han på en annan tågresa en gång försökt utröna, vilket i sin tur manifesterades i en lärd traktat om de gamla ”varjagernas” Novgorod. Nu återfinns hans reseböcker snart bara i bibliotekens magasin, men själv lyckades jag bli lycklig ägare av desamma (dessutom i originalutgåvor) genom att snabbt norpa dem på den i dessa sammanhang så välsignelsebringande och lyckliggörande Bokbörsen.

 

Gästspel av Elisabeth Hallin: 

ÄR MOR DÖD

av Vigdis Hjorth

Den flerfaldigt belönade norska författaren Vigdis Hjorth hamnade i ordentligt blåsväder när hennes bok ”Arv och miljö” släpptes 2016, en bok som skildrade hennes barndom där fadern utsatt henne för sexuella övergrepp. Hur nära sanningen får man lägga en handling i en roman? Familjen kände sig uthängd och protesterade högljutt. En av systrarna skrev en motbok som hävdade att pappan var oskyldig.

Hjorths senaste roman heter ”Är mor död” och är ännu en avspegling av författarens barndom och hemmiljö. Med tillbakablickar från barndomen skildras en patriarkal struktur där familjen består av pappan, advokat, mamman, hemmafru, och en tio år yngre syster till huvudpersonen Johanna. Under hela barndomen försöker Johanna protestera och bryta sig loss från det hon tycker instängda familjemönstret. Hon är konstnärligt lagd, men anpassar sig efter fadern och börjar studera juridik samtidigt som hon gifter sig med en passande ung man med advokatambitioner. Nu krisar det igen i hennes försök att anpassa sig. Hon hoppar av studierna, börjar på konstskola, blir kär i sin konstlärare, skiljer sig och flyttar med läraren till USA. Därmed bryts kontakten med familjen och brytningen blir än mer definitiv och oförlåtlig när Johanna inte kommer hem till faderns begravning.

Som änka, konstnär och sextioåring återvänder hon till Oslo för att ställa ut. Utställningens tema är ”mor och dotter”, ett känsligt ämne eftersom hennes bilder inte är direkt sockersöta och harmoniska. Att modern inte är så angelägen att träffa Johanna kan man förstå, men den medelålders dottern vill verkligen återupprätta kontakten med sin mamma bara för att få berätta om sin son, sin döde man, sitt barnbarn och andra livets vardagligheter. Och nu blir det intressant. Om jag vore Johannas morsa hade jag med vidöppna armar öppnat famnen för min hemvändande dotter som bott utomlands i trettio år. Men här reagerar mamman, ivrigt understödd av lillasystern, precis tvärt emot. Kan man som förälder säga upp sitt föräldraskap? Borde inte förlåtelse och förståelse vara större än missämja och hat? Det går till och med så långt att dottern börjar stalka mamman på ett tämligen osunt sätt. I en dramatisk scen tränger sig dottern in i mammans lägenhet, rycker tag i henne, drar upp ärmarna på jumpern bara för att få bekräftelse på en händelse hon burit med sig som en traumatisk minnesbild sen hon var liten.

Sammantaget blir boken en förödmjukande kamp för Johanna att få återförenas med mamman och systern. Fram växer en bild av en dysfunktionell familj som fortsätter att hellre vilja glömma än förstå.

 

OM KÖNETS EXISTENS

av Kajsa Ekis Ekman

Tidsandan är ett svårfångat begrepp och vad som egentligen händer i det som synes ske, är sällan så klart som det först verkar. Länge var transsexualitet ett randfenomen och av de 767 personer som mellan 1960 och 2010 ville byta kön i Sverige var den stora majoriteten äldre män. Därefter har ökningen varit mer än 100% per år och nu är det inte längre äldre män som står på kö, utan istället allt yngre kvinnor och unga flickor. I välmenande reportage har vi samtidigt och allt oftare fått läsa om den befrielse könsbyten inneburit för unga tjejer, som äntligen kan vara sig själva efter en könskorrigering och denna samhällsförändring har fått ett starkt gehör från vänster till höger på den politiska skalan. Det har då framställts som en självklar fråga om humanitet och tolerans i förhållande till en utsatt grupp, som nu liksom tidigare de homosexuella måste inkluderas på alla sätt. Olika lagförslag i denna riktning forceras plötsligt utan sedvanliga konsekvensanalyser och de som på minsta sätt ifrågasätter denna transvård (alls inte transpersonerna i sig!) riskerar att av röststarka lobbygrupper stämplas som transfoba och allmänt mossigt omoderna typer. Det är som om debatt och diskussion i sig har blivit något man till varje pris vill undvika. Hur tusan har vi hamnat här och vad riskerar vi missa om vi nu bara bejakar och hejar på denna utveckling.

Feministen och Leninpristagaren Kajsa Ekis Ekman är en knivskarp tidskritiker och dessutom helt orädd och därför som klippt och skuren för att rota i och försöka reda ut vad som egentligen försiggår. Efter att själv blivit brutalt ifrågasatt för att bara ha vågat yttra sig i dessa frågor när hon själv inte är transsexuell, så presenterar hon nu trots detta i vår en diger bok om dessa frågor, som omedelbart i såväl Sverige som internationellt, kommer att bli det självklara referensverket både för anhängare och motståndare till det paradigmskifte den moderna transvården innebär. Boken behandlar såväl historien som dagens diskussion och med sitt breda internationella perspektiv är det knappast något i debatten som undgått henne och här vrids och vänds på argumenten från alla håll och vinklar. Oavsett om man efter läsningen blir övertygad om hon har rätt eller fel, så har man fått en folkbildande grundkurs i denna snåriga fråga, som nog många med mig känt sig vilsna i.

Det som tidigare varit en relativt självklar biologisk uppdelning där kromosomerna varit styrande och mannens xy omöjliggör barnafödande och kvinnans xx omöjliggör befruktande har av tillskyndarna av den nya synen inte ansetts heltäckande och därför också obrukbar. Istället för en samhälleligt bestämd struktur förordas istället individuell identitet, där det blir allas rätt att efter sin egen känsla bestämma sin könstillhörighet. Ekman menar att detta får en förödande effekt på allt som feminismen hittills uppnått och förundras över hur den annars lagstadgade jämställdhetsanalysen i just denna fråga lyser med sin frånvaro. De som i inkluderingens namn nu de facto blir exkluderade är ju just kvinnorna. Via bakvägen tar patriarkatet återigen hem spelet. När män plötsligt helt fritt kan definiera sig som kvinnor för att de ”känner sig” som sådana och plötsligt inom damidrotten göra snabbkarriär eller som skett i USA där 170 manliga fångar samtidigt krävt att få sitta i kvinnofängelse, så får detta naturligtvis absurda konsekvenser som strider mot allt rimligt rättsmedvetande. När tennislegenden Martina Navratilova som själv fört en livslång kamp för de lesbiskas rättigheter, ifrågasätter om en man som fått hormonbehandling efter puberteten dvs när skelettet och muskelmassan redan fixerats, ska få tävla med kvinnor, blir hon genast förföljd som transfob av en hatisk mobb på sociala medier. Samma sak hände Harry Potters författare J K Rowling efter att hon bara försvarat en forskare som ifrågasatt ett lagförslag i dessa frågor och hon fråntogs då i rädslan för denna mobb ett internationellt pris hon fått för sin kamp för mänskliga rättigheter. Det krävs således i dessa dagar stort mod bara för att ens våga föra en diskussion om transfrågor.

Samtidigt med att feminismen på bred front gjort stora framsteg och vi försökt fostra våra barn att de duger som de är, att killar kan gilla rosa och tjejer teknik, så är det just dessa schabloner som nu via påverkan på nätet stärker sin ställning och får unga tjejer med osäker självbild att explosionsartat söka sig till idéer om könskorrigering. Att kämpa för att tillåta unga tjejer utan föräldrars tillstånd och dessutom med vidimerad hög grad av komplex mental ohälsa, sätta in pubertetsblockerare som ett första steg mot hormonbehandling och operation, är ett jättekliv bakåt för allt vi hittills kämpat för. Istället för att som tidigare kämpa för den vi är, ska vi nu hjälpa dessa barn att kämpa för det de blir efter könskorrigeringen och detta trots att vi tex vet att det i de flesta fall också leder till livslång sterilitet. Efter att den annars i media ständigt efterfrågade Agnes Wold först ifrågasatt och sen totalt punkterat forskningen bakom en DN-artikel om att dessa unga flickor efter operation skulle ha blivit lyckligare, så var hon i just denna fråga inte längre intressant för någon uppföljande reporter. Medicinsk etik och beprövad vetenskap var plötsligt utan intresse.

Bakom hela denna massiva kampanj för rätten att tidigt få bestämma om könskorrigering finns också mycket starka kommersiella intressen. I USA närmar sig denna nya marknad 1% av befolkningen och kostnaderna för livslånga hormonbehandlingar är redan en mångmiljardindustri och antalet kliniker specialiserade på dessa ingrepp har där gått från 1 år 2007 till fler än 80 idag. Att detta också är ett sätt för homofoba krafter att flytta fram sina positioner blir tydligt om man ser på utvecklingen i länder som Iran och Thailand där könskirurgi blivit ett socialt accepterat sätt att korrigera den förbjudna homosexualiteten. Vad gäller våld mot utsatta grupper är också våldet mot kvinnor som dessutom utövas i nära familjerelationer ett enormt mycket större samhällsproblem än det självklart avskyvärda hatvåld transpersoner utsätts för och nu riskeras enligt Ekman allt som uppnåtts genom feministisk kamp de senaste hundra åren. Denna kamp bör alltid ha fokus på att vi faktiskt duger som vi är.

”Om könets existens” är en svårbeskrivligt rik bok som för lång tid framöver kommer att sätta ramarna för den nödvändiga diskussionen om dessa frågor från höger till vänster på den politiska skalan.

 

Gästspel av Elisabeth:

SHUGGIE BAIN

av Douglas Stuart

Jag går runt i det välbärgade Varberg med Bertil, den 16-årige taxen, och har ”Shuggie Bain” i mina öron. Lika långsamt som Bertil går, lika långsamt växer det fram en berättelse om killen i Glasgow som kämpar sig igenom barndomen. Stuart höll på i nästan tio år med att skriva denna bok som inte är en självbiografi, men som ändå ligger nära hans uppväxt i Thatchers 80-tal i Glasgow då hon förde en hårdhänt nedskärningspolitik som drabbade gruv-och varvsnäringen. Efter en textilutbildning i London flyttade Stuart till New York och fick jobb hos de stora märkena som designer. Han blev refuserad 44 gånger innan ett förlag vågade satsa på boken. Sen har det rullat på och nu är den en storsäljare runt om i världen. Han tilldelades Bookerpriset 2020.

Vad är det då som gör denna bok så speciell? Han är ju inte direkt ensam om att ge sig på denna genre med alkoholiserade föräldrar i en fattig uppväxtmiljö? Svinalängorna av Alakoski är ett svenskt exempel och nu för något år sedan kom Édouard Louis med ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, en skildring av en homosexuell pojke på den påvra franska landsbygden. Jag tror att det beror på att Stuart skildrar två utstötta människor, den gravt alkoholiserade mamman och den lille udda sonen som föredrar killar. Ett utanförskap som tvingar dem att bli starka och stolta, trots att de är hånade och föraktade. De har bara varandra. Alakoskis huvudperson levde upp i skolan och fann en fristad där och Bellegueule hade sin familj och släkt.

Bokens mamma, Agnes, har tre barn med två olika pappor. Shuggies pappa, taxichaufför, lämnar Agnes för en kvinna som jobbar i taxins växel. Han dumpar familjen i ett förortsområde omgivet av gamla slagghögar, som tornar upp sig som minnen av en svunnen tid då gruvorna var i full drift. Området präglas av arbetslösa män som gärna tillbringar dagarna på den lokala puben. Kvinnorna får oftast dra ett tungt lass. Skvaller, elakheter och otrogna män hör till vardagen. Agnes, Liz Taylorlik, äger en stolthet och vass tunga som få. Hon välkomnar alla män i området, bara de har med sig alkohol. Kvällarna slutar ofta med att den lille Shuggie får hjälpa den alltför berusade Agnes i säng. På morgonen klär hon sig i den fina kappan, tuperar frisyren, sätter på läppstift och ger sig rakryggat ut på jakt efter mer alkohol.

Shuggie får vi följa från barn till tonåring. Det är den lille killen som vaknar varje dag och sätter på sig skoluniformen, beredd att gå till skolan. Ingen talar om för honom att det är söndag! Han är den som inte fattar vad som händer när han tappar sin första tand. Han är den som förödmjukat ber om ytterligare kredit i mataffären. Han är den bögige killen som blir trakasserad av såväl lärare som elever. Men trots allt tufft som han tvingas genomlida finner han sig. Han älskar sin mamma och känner ett enormt ansvar. De är två outsiders!

Vid ett tillfälle, under ett år, är Agnes nykter. Hon har ett stabilt förhållande med en man och bördan på Shuggies axlar lättar. När Agnes återfaller till sitt alkoholberoende läggs ånyo bördan på sonen, mer än tidigare eftersom storasyskonen flytt hemmet. Bandet mellan mor och son är hårt knutet. Av mamman lär han sig, trots allt elände, att stå upp för sig själv och att aldrig ge upp. Mamman däremot går under. I en ömsint scen på slutet av boken lägger Shuggie läppstift på sin döda mors läppar. Han visste hur hon ville ha det! Det finns gott om sådana här små stringenta scener i boken och jag skulle bli mycket förvånad om inte ”Shuggie Bain” blir en Netflixserie inom kort!