• Svenska
  • English

LASSES BOKTIPS

LASSES BOKTIPS

ÅRET MED 13 MÅNADER

av Åsa Linderborg

Eftersom jag såväl känner Åsa väl och förekommer ymnigt i boken samt att boken till stora delar är skriven just på Gästis, så borde jag kanske inte yttra mig om densamma. Å andra sidan har jag ju under samma tid som boken utspelar sig kunnat med egna ögon se vad en brutal verklighet gör också med den starkaste människa.

Att leva med det övergivenhetstrauma sen barndomen som Åsa L så mästerligt beskrivit i klassikern ”Mig äger ingen” och så plötsligt bli sviken av sin älskade bara dagar efter att ha ställts till svars för en annan människas självmord är förstås ohyggligt på många vis. Under 13 månader ska metoohöstens turbulens hanteras i en plötsligt skenande galen medievärld där tidningarna tävlar i att släppa på pressetiken i sin tävlan om läsare på en snabbt krympande marknad. Samtidigt som Åsa var den ende mediale makthavare som problematiserade metoo, så blev det just hon som kom att ställas vid skampålen när drevet gick efter Benny Fredrikssons tragiska självmord.

I ”Året med 13 månader” gestaltas detta på ett intellektuellt hederligt och personligt hudlöst sätt när vi nära nära följer Åsas växande tvivel på såväl sitt eget arbete som till slut det egna människovärdet. Detta gör boken till en bladvändare som samtidigt blir något av såväl det värsta som det bästa jag läst.

Boken kommer under mycket lång tid vara den självklara referenslitteraturen när man vill veta något om vad som hände detta år när Svenska Akademien höll på att stryka med och den politiskt korrekta hållningen gjorde varje problematisering misstänkt. Ohygglig läsning.

 

KOMMISSARIE MAIGRET

av Georges Simenon

Har nu älskat denne godmodigt piprökande mordpolis och parisare som vanligtvis rör sig mellan den kalvfrikassédoftande våningen på boulevard Richard-Lenoir och sitt kyffe i polishögkvarteret på Quai des Orfèvres i snart 50 år. Mordfallen brukar mestadels lösas med en inkännande psykologiserande samtalsmetod praktiserad bland horor, hallickar, kypare och hederligt folk på någon av Paris 1000-tals barer, som Maigret känner som sina egna fickor.

Förutsättningslöst börjar han gärna dagen med en calva vid zinkdisken i samspråk med nån barägare, en som för övrigt alltid känner igen den legendariske chefen. På intuition sätter han sen sina bottenlöst hängivna kommissarier i ofta tidsödande patrulluppdrag i regnet utanför nåt ruffigt privatpalats på nån avsides Parisadress, där de tålmodigt får vänta tills allt plötsligt händer väldigt fort.

Det är godmodigt trivsamt och du blir samtidigt lite klokare från första till sista sidan i dessa nästan 100 berättelser som belgaren Georges Simenon skrev mellan 1930 och 1972. Han var ett snabbskrivande fenomen som oftast skrev fortare än recensenterna hann läsa och ingen förstod riktigt hur man på sådana premisser kunde skapa högoktanig världslitteratur. Under sin livstid sålde han för övrigt 500 miljoner fler böcker än någon annan 1900-talsförfattare.

Ta vilken som helst av böckerna och du blir omedelbart fast på samma sätt som jag, som nu också använt dem till att äntligen lära mig lite franska på riktigt!

 

NÄR MORGONDAGARNA SJÖNG

av Jan Myrdal

Så här natten efter Jan Myrdals död kan jag inte sova. I tidningarna läser jag om hans betydelse som provokatör, debattör, resenär och hans vilja att inte bara alltid ha rätt, utan dessutom som Anders Ehnmark en gång påpekade, helst ha rätt ensam.

Själv har jag läst honom ordentligt i precis 50 år. Jag var 17 år och nyblivet upprörd över världens skriande orättvisor och hans skriftställningar i Aftonbladet var söndag blev en läsning jag längtade efter hela veckan. Här kom hans encyklopediska intressen till användning och jag sög i mig och sammantagna blev dessa hans nedslag i historiens alla vrår mitt och min generations enmansuniversitet. Nu ligger jag sömnlös och läser den bok där han med minnets hjälp återskapar den unge man som tidigt ville bli författare och göra världen en smula mer gästvänlig och beboelig. Boken är fjärde delen av hans självbiografiska jagberättelse och var också den sista bok jag för bara några veckor sedan kom att diskutera med Jan, när han lite uppgivet trött och oförmögen att längre skriva satt och väntade på döden.

De tre första böckerna i serien som direkt inleddes med uppgörelsen med den förljugna bilden av den idylliska familjen Myrdal i ”Barndom”, har blivit välförtjänta klassiker och brett lästa sedan de på 80-talet slog ner som en serie välriktade explosiva projektiler. Den fjärde boken ”När morgondagarna sjöng” med undertiteln ”Från glömda år” visar på den oerhörda målmedvetenhet med vilken han planerade sin litterära karriär och vad han faktiskt redan då önskade åstadkomma med sitt skrivande. Tiden är 1942 till 1948, Jan är 15 år och har just brutit med föräldrarna, blivit stenhård kommunist och skriver med livet som insats på ett sätt som ska göra det omöjligt att någonsin bli som de och anpassa sig till en den borgerliga uppväxtens värld. Nu vänder kriget och fascismen besegras och framtiden tillhör ungdomen och på alla plan är förhoppningarna gränslösa.

Jan kommer i verkligheten att under dessa år bli Sveriges mest refuserade författare med hänsyn till hans redan då världsberömda föräldrar och det ska komma att dröja många år innan han kan genomföra de storstilade litterära planer som nu planläggs. Först på 60-talet når han publik på allvar och under 20 år hjälper han därefter en ny generation världsförbättrare att orientera sig i historia och samtid med förhoppningar om att en annan värld är möjlig.

När denna fjärde jagbok kommer ut 1994 har Sovjetunionen slutligen imploderat och återigen tvingas Jan Myrdal ut i marginalen osynliggjord och därför har denna bok aldrig blivit läst på samma sätt som de tre första i serien, men det finns alltså många skäl att nu göra det för världen behöver sannerligen fortfarande ruskas om och förbättras. Det var många namn, händelser och gamla flickvänner i boken som jag noterat och ställde frågor om till en i somras i sin läsfåtölj allt tröttare Jan, som till slut då sa att han inte orkade ”förklara mer utan nu får du nöja dig med att läsa böckerna. Jag har ju faktiskt nästan fått skrivit 100 stycken!”

 

MAFFIA m.fl.

av Tomas Lappalainen

När Jan Guillou 1991 gav ut sin bok Vendetta om Carl Hamiltons mellanhavanden med den sicilianska maffian hade han plöjt metervis av litteratur för att förstå detta för oss svenskar på den tiden svårförståeliga fenomen. Två år senare läste och recenserade han Tomas Lappalainens bok ”Maffia” och menade att den ensam gjorde honom klokare än all tidigare litteratur i ämnet sammantagen. Själv hade jag förstås sett Gudfadern och faktiskt också av någon anledning läst Mario Puzos bok, men hela denna av våld och makt präglade kultur var och förblev för mig länge en rätt romantiskt exotisk värld tills också jag då läste Lappalainens bok.

En bra bok av denna typ är förstås inte bara välskriven och grundad på mycket solida kunskaper och ett nördigt intresse för ämnet, utan också spännande som en pojkbok. Allt detta hittar jag i ”Maffia”, när jag nu mer än 25 år senare läser om boken. Då har också bokens verklighet plötsligt kommit väldigt nära oss och runtom i våra närområden förs inte bara intensiva diskussioner om klan- och gängvåld utan många känner någon som har direkta erfarenheter. Lappalainens bok ger massiv relief och bakgrund till hur maffiavåldet i södra Italien vuxit fram historiskt och skrämmer inte bara med konsekvenserna av själva våldet också i nutid utan även med berättelserna om rättsstatens förtvivlat fåfänga kamp med att försöka utrota dessa maktstrukturer när de väl satt sig.

Själv blev boken inledningen till ett författarskap i marginalen präglat av livslång och stegrande kärlek till folk, liv och historia i södra Italien. Efter mer än 30 års ständigt fördjupade studier och fem gedigna böcker senare har Lappalainen idag positionen som Sveriges i särklass bästa och kunnigaste penna när det gäller italiensk kultur och historia. Gång på gång har han återkommit och då dels skrivit ett slags monografier i form av ”Camorra” och ”’Ndranghetan” dvs om de neapolitanska och kalabriska än mäktigare maffiaorganisationerna. Ett helhetsgrepp för att förstå denna historiskt sett rätt nya och av gigantiska motsättningar präglade nation kom redan 1996 med den kärnfulla titeln ”Italien”, som blev välförtjänt unisont hyllad då och vid en omläsning nu i somras tyckte också jag mig återigen förstå landet en smula.

Därefter kom hans stora kärleksförklaring till den stad som kunnat bli Europas eller åtminstone Italiens huvudstad, ”Se Neapel och sedan dö” och nu senast för bara några år sedan hans djupdykning i södra Italiens grekiska rötter i ”Världens första medborgare”, där han visar på hur ”polis”, stadsstaten och alternativa statsmakter organiserade av klanerna alltid slagits om makten. Här finns väldigt mycket kunskap att hämta för oss i Sverige just nu när olika ”familjer” sätter agendan, skapar parallellsamhällen och utmanar rättsstaten.

 

VÅRT ENDA LIV

av Martin Hägglund

Under en stilla höstvecka på det religiöst andliga S:t Davidsgården i Rättvik har jag snyltat på den stämning som skapas när troende i tysthet kommer samman. Blandat med långsamma promenader i vattenbrynet längs Siljans strand har detta tillsammans med långa meditativa läspass vid brasans sken skapat den fulländade fonden till just den bok jag föresatt mig att inte hasta igenom utan ge tid för tankarna att bottna och mogna i.

Boken är förstås det stora existentiella filosofiska verk ”VÅRT ENDA LIV. Sekulär tro och andlig frihet”, som slagit en hel värld med häpnad och beundran. Att det är en ung svensk professor vid prestigefulla Yale University som nu nått denna ikonstatus likt en filosofins Greta Thunberg har förstås uppmärksammats rejält när den nu kommit på svenska i en delvis omarbetad och fördjupad version. Likt en modern Sokrates ifrågasätter han mot bakgrund av miljökrisen och vår ifrågasatta fortsatta existens på denna planet själva grunden för denna vår korta utmätta tid tillsammans och visar hur andliga frågor inte kan skiljas från ekonomiska och materiella. Han argumenterar här för hur vi bortom religion och kapitalism bör utveckla en sekulär tro hängiven vårt enda, ändliga liv och tillsammans skapa en värld som inte mäts i tillväxt och profit. Istället vill han ha ett system som mäter värde i hur mycket tid vi alla kan få att växa som människor i andlig frihet. Denna fria tid blir då av en helt annan karaktär och dignitet än den ”fritid” vårt globala kapitalistiska systemet erbjuder.

Det blir en existentiell vandring genom historien där han visar hur dessa frågor i flera tusen år stått i centrum för diskussionen. Vi får följa hur frågorna gestaltats filosofiskt från Aristoteles till hans stora inspiratörer Hegel och Marx, ekonomiskt från Mill till Keynes och Hayek, skönlitterärt från Dante till Proust och Knausgaard och hur religiösa tänkare från Augustinus till Kierkegaard och Martin Luther King försökt komma tillrätta med dem. Hos den unga amerikanska demokratiska vänstern har boken hyllats som en guide för den nödvändiga framtida vägen mot ett friare liv och en mer hållbar värld.

Att boken genom sina inte bara inspirerande tankar utan också genom sin närmast katedrala skönhet direkt griper den av dessa ödesfrågor verkligt intresserade blev jag varse när min äldsta vän i livet för något år sedan fick sin definitiva cancerdiagnos och dödsdom. Han hade då kommit i kontakt med boken via ett radioprogram och omedelbart beställt den engelska originalupplagan. Tillsammans kämpade vi med vår rätt knaggliga engelska och fyllde på så sätt hans som han då visste utmätta tid med diskussioner som kändes personligt befriande och viktiga på ett sätt som var större än våra egna liv. Han dog tre dagar före Martin Hägglunds hyllade sommarprogram och under veckan nu i Rättvik har han varit min ständiga samtalspartner när vi tillsammans vandrat längs Siljans strand.

Om jag skulle rekommendera en enda ny bok ur 2000-talets bokflod så vore det denna. Hade förmånen att få lyssna på Martin Hägglund när han var i Stockholm för bokens skull och de två signerade exemplaren av ”Vårt enda liv” som jag fick med mig hem till mina barn känns som de mest fullständigt självklara gåvor jag någonsin kunnat ge dem.

 

JORDEN RUNT PÅ 8 DAGAR

av Olle Strandberg

Coronaanpassade resor och utflykter.

Före televisionens intåg i svenska vardagsrum och charterresornas demokratisering av resandet var möjligheterna att ta del av främmande kulturer, världsmetropolers sevärdheter och livsfarliga äventyr i okänt land till stor del förknippat med läsande av reseskildringar. Under 1930-, 40- och 50-tal gavs det ut nästan lika mycket reseböcker som det idag kommer kokböcker. I princip alla som någon gång gjort en resa norr om Härnösand eller bott på järnvägshotellet i Krylbo kände sig manade att i bokform meddela omvärlden sina äventyr. Nästan all denna litteratur känns idag mycket avlägsen och var inte ens när den en gång gavs ut vare sig speciellt bildande eller särdeles underhållande.

Bland svenskar var och är fortfarande Olle Strandberg det stora undantaget. Född 1910 och uppvuxen på förljugen äventyrslitteratur kom han tidigt att intressera sig för nästan allting och doktorerade framgångsrikt i det då rätt ospecificerade ämnet lärdomshistoria samtidigt som han för alltid förevigade pekoralpoesin i sitt klassiska samlingsverk ”Pegas på villovägar”, som fortfarande uppbär full status i denna udda genre. Som lustlögnare på äventyr kom han att förse de mer kräsna läsarna med så galet halsbrytande äventyr i sina böcker att trovärdigheten ofta ifrågasattes, men frågan är om det mesta ändå inte på sitt sätt var ganska sant. Han levde för övrigt som han lärde och dog tidigt och helt onödigt våghalsigt i en drunkningsolycka 45 år gammal, när han skulle imponera på närvarande damer genom djupdyk vid vraket efter regalskeppet Riksäpplet.

I den behändigt lilla tunna ”Jorden runt på 8 timmar” från 1949 får man i lagom doser det mesta och det bästa av denne mytoman med hundraprocentiga sanningsanspråk och får följa med på resor till Europas metropoler och efter ett par timmars leenden blandade med frustande skratt känner man sig i sin fåtölj inte bara behagligt berest utan därtill djupt bildad på det där gamla akademiskt högkulturella sättet. Därtill är boken helt befriad från vår egen ängsligt korrekta tidsanda och således svårartat sexistisk och kolonial på ett sätt som då helt impregnerade denna typ av litteratur och som vi nu självrättfärdigt upprört kan ta avstånd från å det bestämdaste. Boken är i den andan tillägnad hans hustru ”och SAS flygvärdinnor” och ger således också fräscha inblickar i själva resandets förutsättningar före massturismens tid.

Att Olle Strandberg enligt egen utsago älskade sanningen så högt att han endast i nödfall gjorde bruk av den blir ju längre man läser en allt starkare bekräftad föraning och redan beskrivningen av hamnatmosfären på resans första anhalt i Marseille där ”stadens personliga doft är sammansatt av ångor från bouillabaissegrytorna, frisk vind från havet, ruttna grönsaker, urin, katt och mimosa” får mig nästan att trots coronarestriktionerna genast börja packa kappsäcken.

 

KRIGET MOT SKÖNHETEN

av Fredrik Kullberg

Det byggs som aldrig förr i det här landet och förvånansvärt få verkar vara entusiastiska inför vad de ser. Detta tycks gälla inte bara äldre sentimentala typer som jag utan i samma utsträckning unga människor. Vad är det då för skönhetsideal som idag driver utvecklingen och byggandet? Enligt journalisten Fredrik Kullberg som rest från norr till söder genom Sverige för att få en bild av läget tycks den sorgliga slutsatsen närmast bli att estetik och skönhet idag är mycket perifera frågor i vår tids kärlekslösa samhällsplanering, där det rivs i en aldrig förr skådad takt och där våra städer nu snabbt förändras under ledordet förtätning. Han tecknar bilden av en systematisk förfulning där Sverige närmast kan ses som en krigszon efter ”Kriget mot skönheten”, vilket också blivit titeln på hans för mig djupt deprimerande och illavarslande bok. Låt oss för guds skull istället hoppas att den blir en väckarklocka!

För att försöka förstå hur vi hamnat där vi nu är tecknas funktionalismens och modernitetens rötter och hur dess om än redan från början ifrågasatta ideal sen också under lönsamhetens systematiska tryck helt kommer att förvanskas. Sverige tycks vara ingenjörernas land där EU-direktiv ofta tolkats hårdare än någon annan stans, vilket gjort att kulturminnesmärkta miljöer skövlats skoningslöst. De stadskärnor som ännu inte gått förlorade kan ofta likt Ystads tacka starka hembygdsföreningar eller stadsarkitekter med verklig integritet, som vägrat följa med strömmen och orkat stå emot tidsandans skövlingar.

I mitt eget Varberg bygger nu Trafikverket en tunnel under stan och vi har då några år på oss att sätta ner foten och tillsammans försöka skapa något annat än ett nu gängse ”Resecentrum”, ett ord som närmast blivit synonymt med tristess i kraft av dess rationellt enhetligt förenklade arkitektur styrd av betongelement och standardmässiga stålprofiler i jakten på ”kostnadsreduktion” vid ”ordnandet av resenärsfunktioner”. Kring järnvägarna växte under tidigt 1900-tal fram inte bara vackert utsmyckade stationer utan i anslutning till dessa en rad nyttobyggnader med samma krav på skönhet. Runt dessa skapades parkområden där det fram till 60-talet vart år nyplanterades ca 700 000 växter vilka ofta utgjorde stadens och dess innevånares stolthet.

Under 2000-talet har tusentals av dessa byggnader utan närmare eftertanke rivits och antalet nyutnämnda byggnadsminnen har sjunkit till en tredjedel. Istället har vi fått likriktade signaturbyggnader och de gamla parkerna med hundraåriga träd har ersatts av betongytor där 70 % av de nyplanterade träden visat sig ha en livslängd mindre än 10 år. I jakten på vilka ideal som styrt denna utveckling försöker författaren fåfängt få till en intervju med Trafikverkets högste ansvarige, generaldirektören Lena Erixon men fastnar förstås i de numera allestädes närvarande ”kommunikatörernas” garn, som till slut ändå tvingas gå med på en övervakad intervju med verkets chefsarkitekt Johan Folkesson, som enligt kommunikatören bör vara den lämpligaste att intervjua i dessa frågor. Efter att först ha hänvisat till Svenska byggnadsvårdsföreningen, som beskrivit Trafikverkets rivningar som det största kulturmiljöövergreppet i modern tid så frågar Kullberg chefsarkitekten om vad han anser om Trafikverkets egen undersökning som också kritiserar rivningarna och räcker då fram ett papper med citat ur denna deras egen utredning. Då ingriper kommunikatören igen och avslutar abrupt intervjun efter denna enligt honom så skändliga handling.

Boken har nyss kommit på Timbro förlag och borde medan tid ännu finns att åtminstone minimera skadorna i det framtida Varberg, läsas inte bara av alla inblandade tjänstemän och politiker utan faktiskt av alla varbergsbor!

 

OM MAN ÄLSKAR FRIHET

av Nina Björk

En svensk socialistisk tänkare.

Om man vill veta hur en klassiskt jämlikhetsivrande socialist tänker för att komma fram till sina slutsatser så bör man läsa Nina Björk. Hennes blick på den kapitalism som behärskar vår jord, med tillväxt och vinst som allt överordnade måttstockar, är alltid häpet nyfiken som om hon från en annan planet plötsligt fått syn på oss jordevarelser och sen med sitt briljanta intellekt försökt förstå vad det är som pågår. Hon läser grundligt in sig på hur liberaler resonerar för att försvara detta sakernas tillstånd och härifrån börjar hon sen syna deras argument.

Att följa med på Ninas resor, där hon med logiken som främsta resesällskap oftast utgår från en explicit tanke hos någon framträdande liberal i vår svenska offentlighet, är en sann njutning. I detalj preciserar hon sen och försöker på alla sätt välvilligt förstå dessa deras bästa argument innan hon tar nästa steg och börjar ställa kritiska frågor utan att någonsin hoppa över minsta tankeled. Detta kan säkerligen av några uppfattas som en smula omständligt, men vi som gillar att ha maximal kontroll över tankeprocesserna riskerar här aldrig att missförstå eller sakna något aldrig så litet led i den logiska beviskedjan. Själv älskar jag hennes djupt pedagogiska arbetsmetod.

Med denna metod hamnar hon sen ofta på kollisionskurs inte bara med liberaler som inte tänkt sina egna tankar fullt ut, utan dessutom allt oftare med den akademiska ”postmodernistiska” och ”konstruktivistiska” vänster som hon själv tidigare nog av många förknippats med. Mycket av denna vänsters politik visar hon nu vara otillräcklig och i grunden ej systemhotande. Och det är här jag tycker hon har sin verkliga styrka. Hon liknar här också mycket en annan omtalad svensk filosof, nämligen Martin Hägglund, som fått en hel yrvaken filosofivärld att haja till och förvånas över hans likt Nina Björks domedagshårda ord gentemot hela vår civilisation och dess färd mot sin egen förintelse, när den inte i grunden gör upp med den globala kapitalismen.

Där Martin Hägglund efter en resa genom religions- och filosofihistorien hamnar i sin civilisationskritik, där hamnar också Nina Björk efter att istället ha inventerat den internationella samtidsfilosofin på relevant kritik mot det rådande tillståndet på vår hotade planet. Bägges domar är solitt grundade i Karl Marx idéer, som nu 50 år efter 1968 plötsligt verkar lika angelägna som någonsin förr. Själv tyckte jag när det begav sig att av Marx’ Kapitalet var alldeles självklar läsning om än den krävde lite jobb och efter Nina Björks och Martin Hägglunds böcker hoppas jag nyfikenheten också på gamle Marx snart når ännu en ny ung och arg generation. Nina Björks ”Om man älskar frihet” är en perfekt start på en sådan kritisk resa.

 

TJUVEN

av Göran Tunström

Visst hade jag läst och kunde minnas några av Göran Tunströms vildaste skrönor, men på något sätt har han ändå i mitt liv gått något under radarn. Under sextiotalet var han politisk utan att skriva så politiskt. När jag därför helt apropå kom att lyssna på sonen och regissören Linus ljudboksinläsning av storverket Tjuven, var jag oförberedd på ett sätt som kom mig att häpna. Inläsningen är gjord med ett slags häpet konkret tonfall som får bokens alla otroligt troliga skeenden att framstå djupare och klarare till trots av alla absurditeter som sammantagna skapar det mänskligt livet och något slags bild av gemenskapen i det barndomens Sunne i vilket allt utspelas.

Boken är egentligen två som ändå på nåt sätt binds samman av andra delens huvudperson, krymplingen Johan som med ett sällsynt välorganiserat läshuvud, lyckas ta sig hela vägen från sin illitterata uppväxt i femtitalets fattig-Sunne via Uppsala Universitetsbibliotek till goternas välde under Theoderik den store i Ravenna på 500-talet. Hela bildningsresan gjord för att i triumf kunna återvända till Uppsala och äntligen kunna få tillträde till nationalklenoden och stormaktstidens mest exklusivt legaliserade tjuvgods, Silverbibeln, och därmed äntligen nå barndomens drömmar att som tjuv erövra såväl guldet som kärleken.

I bokens första del skildras livet i familjen Fredrik Jonson Lök, där Johan växer upp som gökunge samman med Fredriks egna tolv mer eller mindre vildvuxna ungar som han skaffat sig genom livslångt våldsamt lägrande av den om diktning drömmande tjocka Ida Pripp, vars heroiska kamp för överlevnad nogsamt skildras i denna fattigvärld där suputen och oduglingen Fredrik egentligen knappt, som det slås fast i romanens första mening ”… aldrig gjort en ohederlig sak eftersom han aldrig gjort någonting alls.”

Att Göran Tunström är en av folket djupt älskad historieberättare vet jag från min sorteringsverksamhet av till Gästis skänkta böcker vilket nu bekräftades av rekordmånga 1500 erbjudna exemplar på antikvariska fyndlådan Bokbörsen, när jag nu snabbt och fullständigt ville tillfredsställa min nya vurm och insåg då också att hans produktivitet före den alltför tidiga bortgången var både jämn och flödande och därtill i alla genrer. Han skrev lyrik, dramatik, reseskildringar, romaner förstås och tänkeböcker, men också svårglömda krönikor under många i fackpressen. Att han därtill tidigt också älskades av kritikerna framgår av att han livet igenom alltsedan söndagsskolan fick mottaga alla litterära pris som funnits att tillgå i detta land.

Göran Tunström visste tidigt att han ville förvalta det historieberättande han fått via fadern på den stora välkomnande prästgården och efter hans tidiga bortgång när Göran var bara tolv år och den lyckliga barndomen följdes av familjens klassresa neråt, kom han att inte bara bära detta berättande vidare utan blev också den kanske främsta länken i modern tid att bredda, förnya och bära vidare på sina axlar det värmländska arvet från Selma och Tage Aurell. Och så har också jag till slut hittat honom på riktigt vilket för mig blivit en verkligt sann välsignelse.

 

DEN STORA SKRIVBOKEN

av Agota Kristof

Med tanke på hur många böcker som skrivs och sen också blir utgivna, är det inte så konstigt att de flesta snabbt blir till förintelse bortglömda, utrensade från våra hyllor, destruerade. Kraften i denna process blir närmast övertydlig när den också gång på gång drabbar den yppersta litteraturen och detta trots de hyllningar denna en gång inhöstade när den föddes. Bara några år efter att den ungerska exilförfattaren Agota Kristof framgångsrikt debuterat 1986 med ”Den stora skrivboken”, kom boken på svenska. Fick välvillig kritik, få läsare och glömdes omedelbart bort. Trettio år senare har den fortsatt sitt internationella segertåg, översatts till 40 språk, filmatiserats  och blivit de stora elefanternas egen favorit. Återupptäcktes således av en brett läsande svensk  förlagsredaktör som fullständigt golvad beslöt att göra ett nytt försök. Resten är som man brukar säga historia.

”Den stora skrivboken” byggdes ut till en trilogi, inte tjockare än en välmatad Vilhelm Moberg, kompletterades med en tunn 50-sidig självbiografi, ”Analfabeten” och ytterligare en mager liten roman, ”Igår”. Sammantagna utgör detta lejonparten av ett väl sammanhållet litet, redan klassiskt författarskap och alla dessa finns nu också på svenska, tokhyllade av en plötsligt helt enig kritikerkår. Född i Ungern 1935 tvingades författaren först lära tyska, sen ryska för att sen i det välvilliga franska Schweiz, dit den unga författarinnan flytt 1956 för att omedelbart upptäcka sin språkliga begränsning så kvävande att hon sen gav självbiografin just namnet ”Analfabeten”. Med järnvilja och en tjock ordbok ägnades kvällarna sen efter 8 timmars fabriksarbete för brödfödan, åt det mödosamma erövrandet av den skrivna franskan. Efter 30 års språkstudier, hela tiden med målet att själv skriva litterärt, kom alltså romandebuten och succén samtidigt och det på en franska helt olik det mesta hon då själv läst. Med sina mestadels enkla, korta huvudsatser staplade på varann, skapade av ett fortfarande ytterst begränsat ordförråd, låter detta som en beskrivning av prosan i en ordinär ungdomsbok. Det är emellertid här det språkliga miraklet sker och man förstår plötsligt att de skrivna orden bara är ett slags täckytor för allt det outtalade mellan och bakom raderna. Samtidigt har detta i just mitt fall gjort böckerna lika användbara som perfekta, för min egen fåfänga längtan efter att förkovra min taffliga franska.

För att överleva storstadens svält under kriget lämnas i ”Den stora skrivboken” de sexåriga tvillingarna Claus och Lucas av modern i den för dem okända mormoderns vård i en liten by vid gränsen. Genom att föra bok över krigets och exilens skrämmande livsvillkor lyckas tvillingarna överleva och själva bli fulländade i överlevandets svåra konst. De betvingar inte bara den snålt elaka mörderskan till mormor, utan genom härdande övningar i att utstå såväl fysisk som psykisk smärta, kan de i dagboken beskriva alla ett krigs ohyggligheter på ett korthugget närmast epigrammatiskt språk helt rensat på explicita känslomässiga uttryck. Krigstidens vardag med sin ständiga närhet till våld, sex och död blir med hjälp av den avskalade, kristallklara prosan raffinerat nervig och gåtfullt skrämmande och i denna miljö blir själva läsandet och skrivandet ett nödvändigt livsvillkor som håller människan upprätt.

Agota Kristof gifte sig tre gånger men hittade nog aldrig riktigt hem. Det var också om denna förlorade känsla av tillhörighet hela hennes lilla författarskap kom att handla och med ordböckernas hjälp försökte hon skriva sig ett sammanhang och med språkets hjälp lyckades hon trots allt överleva rätt länge i den eviga exilen. Vi kan njuta frukterna av denna hennes enorma skrivkamp.

 

FJÄRILSVÄGEN

av Patrik Lundberg

Denna lilla roman har sannerligen en stor berättelse inom sina pärmar. Det är berättelsen om det Sverige som plötsligt byter skepnad och på alla sätt blir kallare människor emellan och där de tidigare vinnarna plötsligt blir förlorare. Det är också berättelsen om en mamma som efter den stora kraschen och den möjliga återhämtningen därefter gör några tillsynes smärre felval i livet och som resultat av dessa till slut hamnar i samma destruktiva tröst som så många i hennes omgivning: alkoholens.

Bokens dutilltal till mamman är adoptivsonens från Korea, den intelligente och högpresterande killen som med sina tidiga författardrömmar av en tillfällighet hemma i Sölvesborg råkade gå i skolan som även hyste den några år äldre blivande partiledaren Jimmie Åkesson. Detta var under SDs sena 90-tal när främlingsfientlighet mest förknippades med korkade skinnskallar och fick promillestöd i riksdagsvalen, något denne smarte Jimmie tidigt såg som ett hinder för sina bruna ideal. Samtidigt krackelerade i snabb takt det till synes solida folkhemsbygge, som i berättelsens början under 50-, 60- och 70-tal givit bokens ursprungliga kärnfamilj möjlighet att bygga eget hus, åka på charter och hoppas på fortsatt klassresa för de två, på tidigt 80-tal, adopterade barnen.

Det är alltigenom mycket kärleksfullt förstående berättat om den älskade mammans socialdemokratiska gryende medelklassliv som visade sig bräckligt när skilsmässan sen kom. Denna kom samtidigt med att de tidigare landvinningarna för vanligt folk plötsligt började nedmonteras i en ohelig allians mellan ”borgarna” och sossarna. Patrik Lundberg beskriver med utsökt elegans hur Göran Persson i en avgörande TV-debatt med en väl inövad harang om sin barndoms för alltid inpräntade hat mot klassamhället lyckades stuka överklasspojken Carl Bildt. Detta vid samma tid som den blivande godsägaren själv inom socialdemokratin brutalt och samvetsgrant kom att genomföra den nyliberala högerpolitiken. Plötsligt skulle fattiga människor piskas att arbeta samtidigt som rika människor måste premieras med ideliga skattelättnader för att förmås fortsätta anstränga sig.

Mot bakgrund av detta samhälleliga systemskifte får vi följa den plötsligt deklasserade mammans utsiktslösa kamp för att hålla skenet uppe, åtminstone för barnen i en hårdnande skolmiljö. De kan där blott drömma om medelklasskompisarnas märkeskläder och senare häpet inse samma medelklasskompisars totala oförståelse inför den eftergymnasiale Patriks bostadsproblem. De frågar vad tusan han inte köper en bostadsrätt för, vilket visar oss de avgrundslika samhällsklyftor som nu blivit helt självklara och ändå så osynliga.

Att också denna kärleksfullt hängivna mamma till slut ska hamna i samma missbruk som fadern och den frånskilde mannen i smyg gjort, ligger på nåt sätt i luften. Visst hade hon med andra val kunnat ha tur och klara sig bättre och inte hamna i en ny kontrollerande medelklassmissbrukares garn, men med den nyfattigdom som automatiskt följde på skilsmässan förstärkt av Perssons och Reinfeldts arbetslinje i ett snabbt växande ojämlikhets-Sverige, blir resan utför mot en tidig död ödesmättat svår att undgå. Att alkoholen på denna resa blev också hennes bästa vän var tyvärr alls inte speciellt konstigt.

Patrik Lundberg har gett oss en visserligen deprimerande men oavbrutet fängslande berättelse om Sverige före och efter 80-talets systemskifte där vi får en närbild och konkretisering av vad dramatiskt ökade, medvetet planerade, klyftor snabbt kan göra med ett samhällsbygge.

 

ORDETS MAKT OCH VANMAKT

av Jan Guillou

Jan Guillou om Jan Guillou.

När Jan Guillou 2014 tog emot Leninpriset vid en ceremoni på Varbergs teater höll han på att vända i dörren. På scenen hängde nämligen ett sovjetiskt emblem som en gång varit med i filmen Gorkijparken och sen hamnat i händerna på Roy Andersson, som i sin tur gett det till mig som gåva efter att han tagit emot Leninpriset några år före Guillou. Anblicken av scenen skrämde omedelbart Jan, som framför sig såg en bild av sig själv stående under detta emblem som för evärdlig tid framöver skulle kunna förfölja honom hos ärkefienderna på Expressen. De hade något år tidigare i ett rekorddrev förgäves försökt nagla fast honom som KGB-agent och vad skulle väl bättre kunna illustrera en sådan än just en bild på honom under det sovjetiska kommunistpartiets emblem? Tack och lov kom han att slippa denna bild framöver och istället bara fotograferas under den uppstoppade tolvtaggare till älgtjur som satt rätt över talarstolen där han sen höll sitt tacktal. I detta återkom han för övrigt till sina kritiker inom journalistkåren som alltid velat nedlägga detta villebråd om än Jan nu också påpekade att han minsann inte var någon tolvtaggare. Han var en tjugotaggare och hade dessutom alls ingen längtan efter att bli nedlagd av någon avundsjukt karriärsugen kollega inom journalistkåren.

Samma sak lyckades han sen avstyra när Paul Frigyes efter fem års arkivstudier la fram sin ambitiösa ”Jan Guillou – utifrån”. I en minnesvärt välregisserad avrättning i SVT kunde den TV-vane Guillou påvisa sakfel i framställningen som fick Norstedts förlag att dra tillbaka hela den redan tryckta upplagan medan han själv mysande behöll ett ex såsom en framtida raritet. Historien om sitt skrivande liv hade han då redan med full kontroll skrivit själv några år tidigare och något karaktärsmord med hjälp av snaskiga detaljer ur den privata sfären var nu definitivt avstyrt.

Boken han skrivit själv heter ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv” och för en gångs skull när det gäller Jan Guillou hyllades han unisont, inklusive kritikern på ”Sveriges malligaste tidning”, dvs DN och jag håller med fullt ut. Som romanförfattare har han gjort en folkbildande insats av format och som kolumnist är han fortfarande Sveriges mest läsvärda men som journalist har han helt enkelt bildat epok. Att sen själv med beundransvärd distans kunna skildra denna karriär från 60-talets veckopress över IB-avslöjandena under tiden på Folket i Bild till sejouren som trendsättande grävande journalist under TV-tiden med Rekord-Magazinet, är bättre gjort än något annat jag läst i genren. När t ex Leif GW Persson, en annan opinionsbildare av ungefär samma dignitet som Guillou, skriver om sig själv i ”Gustafs grabb” blir det inte bara skrytsamt på ett sedvanligt tröttande sätt utan också jävla gubbigt när han skryter med alla brudar han lagt under sig, fina middagar han ätit och alla pengar han tjänat. När å andra sidan Jan G skriver om sin journalistiska gärning så är det inte bara oavbrutet högintressant utan på köpet får man dessutom femtio års hyperspännande samtidshistoria från en kille som känner såväl makten som makthavarna inifrån.

Ur mitt perspektiv var det också intressant och bekräftande att få veta vilken betydelse Jan  Myrdal haft för Guillous gärning. I bokens personregister tar han större plats än alla andra och den betydelsen hade Myrdal på olika sätt för många av Guillous generationskamrater. Detta kan ju vara intressant att konstatera när DN nu i sin årskrönika över röster som försvunnit 2020 inte ens  nämner den Myrdal som i New York Times som förste svenske författare på jävligt många år bevärdigades med en halvsidesnekrolog. Om Jan Guillou en gång når dit vet jag inte, men i Sverige är hans avtryck bara att jämföra med Vilhelm Mobergs och just Jan Myrdals. Att han sen själv skrivit en oöverträffat knivskarpt briljant skildring av denna sin egna gärning är helt unikt i svensk presshistoria.

 

DEN MODERNA DÖDEN m.fl.

av Carl Henning Wijkmark

Året som gick var i Sverige ett dödens år. Alldeles särskilt dog många på våra äldreboenden. Enligt Inspektionen för vård och omsorg var det en tillsynes onödig död grundad på en sjukvård med helt andra prioriteringar än dessa äldre människors överlevnad. Att någon kommer att på allvar ställas till svars för denna organiserade överdödlighet förefaller inte troligt. Redan 1978 gav Carl Henning Wijkmark ut sin svarta satir ”Den moderna döden”, som en kritik av en statsapparat där människovärdets okränkbarhet underordnats de ekonomiska resurserna. I detalj planläggs de syrgaslösa äldreboenden som blivit vår tids verklighet men hos Wijkmark självklart tänkt som satirisk överdrift. Själv hade han konfronterats med döden tidigt i sitt liv, då hans far dog när han bara var knappt två år gammal. Förutom att försöka förstå döden kom betydelsen av en frånvarande farsa bli ett återkommande motiv i flera av hans romaner, av kritiker ofta kategoriserade som ett slags existentiella thrillers.

”Den moderna döden” utspelar sig på en konferens där deltagarna med självskriven tystnadsplikt diskuterar en tänkt ”jämlikhetsreform” med ett system av terminalstationer där en planerad slutålder på 70 till 75 år anses rimlig och vad samhällsekonomin förutspås klara framöver. Framfört på ett humanistiskt nyspråk med ”lagfäst trygghet mot ett utdraget åldrande” som samhälleligt mål ställer Wijkmark denna människosyn mot naturrätten grundad i 1789 års idéer om oförytterliga mänskliga rättigheter där alla föds och förblir lika in i döden. Denna grundläggande idédebatt är densamma ute i Europa och boken översätts till författarens två andra hemspråk, tyska och franska, och grundlägger således redan tidigt hans litterära ställning i dessa länder. Stycket dramatiserades för teatern och spelades flitigt i mer än 30 år. En svensk klassiker således men sorgligt okänd här hemma. Att som läsare skratta rått åt en debatt om dödens etik, ekonomi och administration hör rimligtvis inte till vanligheterna och läst idag fastnar nog skrattet i halsen på de flesta av oss.

När Carl Henning Wijkmark i höstas själv dog 86 år gammal fick han vördnadsfulla nekrologer inte minst med hänvisning till hans internationella renommé som förnyare av den seriösa romanen i Thomas Manns anda. Att få sina samlade verk av dramatik, romaner och essäer utgivna på tyska hör inte till vanligheterna ens för de största svenska författarna och att få det redan kring millennieskiftet under sin egen livstid var helt unikt. I en rad romaner försökte han likt en svensk Graham Greene ladda populära genrer med väsentligheter, personlig gestaltning och språkkonst. En smula nedslagen konstaterade han själv i en av sina essäer att kulturen nog får gå i inre exil efter att ha citerat en centerpartistisk tänkare som slog fast att ”Vi har inte råd med kulturen längre. Pengarna behövs i ekonomin.” Att han redan 1989 dessutom kunde slå fast att ”Gutenberggalaxen skakar under minnesutplånande elchocker från de elektroniska medierna”, torde också det vara något av ett rekord.

När jag i höstas fick för mig att läsa och läsa om hans böcker och ville skaffa dem alla på andrahandsmarknaden blev det sorgligt tydligt hur förbigången och smal han förblivit här hemma. Kunde till nöds samla ihop några titlar av de 15-tal han gett ut men annars var han bara borta. Tack och lov fanns det ett undantag och det var förstås den bok som 2007 överraskade de flesta med att oändligt välförtjänt sopa hem Augustpriset. Det gällde förstås ”Stundande natten”, den tillsynes dystopiskt reflekterande närkampen med döden och döendet. Den slog inte bara internationellt utan har också tryckts i flera utgåvor i Sverige och blivit hans enda riktiga succé här hemma. Just den går således lätt att skaffa på såväl Bokbörsen som Antikvariat.net.

Efter att de två rumskompisarna medvetet självdött genom att som livsavslutning inta en för deras sköra tillstånd alltför väl tilltagen brakmiddag flyttas bokens huvudperson till enkelrum på denna terminalstation vi brukar benämna hospis. Likt patienterna i Thomas Manns Nobelprisbelönade sanatorieskildring ”Bergtagen” tillbringas tiden under devisen att ”Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte ge döden makt över sina tankar”. Under nödvändigt smärtlindrande morfinrus försvinner de kroppsliga och mentala funktionerna allt eftersom under samspråk med den bibliotekarie som förser honom med den thanatologiska litteraturen om döden och döendet och med den älskade sköterska som blir hans livs sista kärlek. Efter att ha gjort motstånd och dragit ut på döendet bortom allt nationalekonomiskt förnuft och känt den samlade eftersmaken på allt han gjort och inte gjort i livet, konstaterar han att allt liv är värt att ta vara på och smaka på och att den överreklamerade lyckan bara är för barn och förälskade. När drömsekvenserna sen till slut blandas med det allt starkare morfinruset kryper den älskade Angela ner hos honom i sjukhussängen och han hinner konstatera att det hade varit roligt att lära känna henne på detta vis när det var lite mer liv i honom.

Som den genomkloka DN-kritikern Ruth Halldén en gång sammanfattade det gemensamma för alla Carl Henning Wijkmarks romaner, så var det att han alltid angriper centrala problem på ett indirekt sätt. ”Händelser och människor fångas bakifrån eller från sidan eller i ett slags motljus, så att betraktaren måste skärpa blicken för att uppfatta vad som sker.” Jag instämmer till fullo i detta liksom att han nu får en hedersplats ”i de inopportunas himmel” som enligt samma insiktsfulla kritiker ”är ett litet kyffe utan trängsel”. Måtte några hälsa på honom där i alla fall!

 

NJUT AV LIVET MADAME

av Birgit Tengroth

och några till…

De flesta böcker kommer naturligtvis aldrig att bli lästa. Själv frestas jag ju varje vecka av alla bokpåsar som dagligen står innanför dörren på Gästis bortskänkta till oss som resultat av platsbrist, flyttstök eller lådan med farfars gamla böcker som nu äntligen blivit slängd. Ur just en sådan låda fick min obefintliga impulskontroll som resultat att på kvällen efter den sedvanliga tisdagssorteringen sitta uppe till två med oemotståndliga fynd som Sven Jerrings minnesbok ”Mitt museum”, en samling av Storm Ps bästa ”fortaellinger”, Kalle Schröders tennismemoarer ”Med racket för kung och fosterland” och slutligen den gamla filmstjärnan Birgit Tengroths klippbok från 50-talets Veckojournalen med impressionistiska iakttagelser från barstolar och kändismöten i det Paris hon älskade livslångt och alltid längtade till när livet i Stockholm blev för jobbigt. Boken heter ”Njut av livet, Madame!” och just denna natt var det den som till slut segrade och fångade den slutgiltiga läslusten.

Birgit Tengroth hade ju efter 25 års filmkarriär 1950 desillusionerad spelat in sin sista film, insett att hon aldrig skulle göra den internationella karriär som jämngamla rivalen Ingrid Bergman då gjorde och istället beslutat sig för att förverkliga sina författardrömmar. Skrivit hade hon alltid gjort och redan med novellerna i debutboken ”Törst” lyckades hon göra skandal med sina lätt maskerade sårigt självupplevda erfarenheter som ung kvinna i en totalt mansdominerad filmvärld. Sven Stolpe kräktes över dessa intima beskrivningar av kvinnlig sexualitet och våldtäkter och Ingmar Bergman som regidebuterade med boken som grund fick instrueras av Birgit själv i de för honom då obegripliga lesbiska scenerna. Det var på sin psykiaters inrådan som hon börjat skriva på allvar och det blev en rad terapeutiska böcker som trots uppenbara litterära kvalitéer aldrig riktigt erkänts som feministiska föregångare och idag står olästa i dammiga hyllor.

För några år sedan kom Ulrika Milles ut med sin fantastiska dubbelbiografi över Tengroth och hennes livslångt komplicerade kärlek till kritikern Stig Ahlgren, känd som cynismernas mästare och dåtidens kvickaste, elegantaste och elakaste penna. Han var skolad i 1700-talets franska stilideal och hans kärlek till Paris blev också Birgit Tengroths. I ”Njut av livet, Madame” berättar hon i en längre inledande skizz om livet och stamgästerna på sin kvarterskrog där hon också själv var ett välkänt inventarium. Med ett slags absolut gehör för dåtidens lite elegantare kaféliv får vi själva sitta med vid hennes stambord och äta kalvlever och stillsamt språka med såväl personal som gäster på ett sätt som samtidigt känns helt nära och mycket långt borta.

I Paris får hon också stor nytta av sina egna livserfarenheter från den mondäna Stockholmssocieteten när hon under dessa klassiska år i världens huvudstad på ett alldeles självklart sätt knyter kontakt med celebriteter i Paris. Hem till Veckojournalen, som Stig basar över, skickar hon regelbundet impressionistiska intervjuer med tidens kulturella salongslejon som Jean Cocteau, Fernandel, Colette, Marcel Aymé eller André Maurois, idag närmast bortglömda men då så nära Gud man rimligtvis kunde komma. Här ger hon ett fullständigt originellt porträtt av den då 17-åriga Francoise Sagan, som just då med erfarenheter liknande hennes egna gjort skandalsuccé med ”Bonjour Tristesse” och nu värjer sig emot påtryckningar om en fortsättning. Kedjerökande berättar hon istället för Birgit om sin kärlek till sin nyköpta Jaguar och sin cyniska tro, om inte på Gud, så åtminstone på Djävulen. Mötena blir till stämningar förmedlade av en penna nästan lika elegant som Stig Ahlgrens.

På detta sätt rinner mina nattens timmar iväg och såväl Sven Jerring som Kalle Schröder som Storm P får nu olästa snällt inrangeras på toalettens hyllor for svårkatalogiserade böcker som ändå snarast måste läsas när man någon nästa gång försjunker i toalettstolens vilsamma lättja. Birgit Tengroths bagatell ”Njut av livet, Madame” kan trots sin titel varmt rekommenderas till toalettbesökare av alla kön oavsett ärende till nämnda inrättning.

 

KYRA KYRALINA m.fl.

av Panait Istrati

Balkans Maxim Gorkij.

Överallt där begagnade böcker samlas, dvs på loppisar eller i Gästis bokhyllor, så dyker de upp,  Panait Istratis sällsamma äventyrsberättelser. Rumänen, vagabonden och autodidakten med det geniala språkörat skrev dem på franska efter ett misslyckat självmordsförsök som istället ledde till att han 37-årig äntligen fick träffa sin stora förebild, den franske radikalen och vänstermannen Romain Rolland. Denne blev omedelbart fångad av Istratis skrönor om den rumänska landsbygdens frihetsälskande rövarhövdingar, som älskade och slog ihjäl med samma kompromisslösa hängivenhet och kärlek som de passionerat alltid stod på de svagas sida. Ett slags muntliga lägereldsberättelser som Istrati efter avslutade 6 år i skolan och 15 års vagabonderande sugit i sig genom att samtidigt med sitt kringflackande också lära sig möta livets växlande villkor inte bara genom de tjugotal yrken han prövade på utan också via den grekiska, turkiska och rumänska berättartraditionen. Det var ett slags 1800-talets folkliga Tusen och en natt, som han sen på sitt alldeles egna manér formulerade på sin nyfunna franska, som omedelbart kom att älskas och översättas till världens alla språk.

I det revolutionära Ryssland gjorde de omedelbart succé och när han till 10-årsjubiléet av revolutionen 1927 kom dit som firad författare kunde han stanna 16 månader och leva gott på de royaltys som 10 översatta böcker berättigade till och därtill en filmatisering av hans allra mest berömda, ”Kyra Kyralina”. Denna berättade om lemonadförsäljaren Stavros lidandes väg efter att livet samman med den avgudade modern och den undersköna systern slagits i spillror av den svartsjuke fadern, vilket dock hämnas av den misshandlade moderns rövarbröder, men systern hamnar då i harem och han själv hos en rik bej och pederast. Berättelsen om Stavros som visar sig inte kunna älska kvinnor, utnyttjas av pederaster och därför hånas av alla andra är förstås första gången den sortens känslor beskrivs litterärt på Balkan och först idag blivit återupptäckt som  hbtq-klassiker. Fortsättningen i ”Onkel Anghel” och ”Rövarna” berättar om Cosma rövarhövdingen och skogens son som i sin respektlösa banditism till slut går under för kärleken i form den märkliga Floarea, blommornas dotter, som sen som första kvinna någonsin blir rövarnas ledare. Låter som en skruvad, mycket modern och politiskt hyperkorrekt historia, men den skrevs i början på 20-talet på betryggande avstånd från vår tids tillrättalagda berättelser.

Det möte som denne Balkans Maxim Gorkij fick med det socialistiska hemland han så länge längtat till och dit han också velat flytta, blev alls inte vad han hoppats på. Under sina resor kors och tvärs genom landet blev han snabbt desillusionerad i mötet med de många karriärsugna partigängarna som snabbt enligt Istrati överflyglat de genuina kommunisterna av den gamla skolan och nu användes av den blivande diktatorn Stalin i hans kamp mot Trotskij och de andra i det gamla gardet. Till skillnad från många andra prominenta besökare så hade Istrati både tid och frihet att studera läget mer på djupet och återkom såväl 1928 som 1929 innan han kom med sin klassiska avfällingshistoria ”Mot den fjärran elden”, som snabbt också kom på svenska redan 1930 (före såväl Koestler som Gide) och naturligtvis var gefundenes fressen för alla antikommunister. Till de som försvarade revolutionen och menade att det till en omelett krävs att man knäcker lite ägg, svarade Istrati bryskt att han i Sovjet ideligen kommit i kontakt med dessa stackars krossade ägg, ”men vart i helvete har omeletten tagit vägen?”.

Efter detta kom den gudomlige författaren och ständige upprorsmakaren Panait Istrati att vara bannlyst i alla läger. I Sovjet och av all världens kommunister betraktades han som fascist, i det auktoritära Rumänien på 30-talet vaktades han av hemliga polisen som subversiv kommunist och ingenstans mer kunde således hans böcker komma ut. Själv hade han under kriget dragit på sig tuberkulos, något som han uthålligt kämpade emot fram till sin död i Bukarest 1935, femtioett år gammal. När hans hemland Rumänien sen 15 år senare blev en del av östblocket var han fortfarande bannlyst och det var först efter att han återupptäckts i Frankrike på 60-talet och Ceauşescu sen försvunnit 1989, som han på 90-talet kunde bli älskad och utgiven på hemmaplan och så sent som 2014 till och med filmatiserad på nytt. Hans berättelser kommer antagligen alltid att vara måttligt älskade av överheten vilken sort det vara månde, åtminstone så länge den socialism utan en ny överklass som Istrati längtade efter, ännu ej har förverkligats på denna jord.

Att böckerna finns i Gästis hyllor och på loppisar i vårt land kan vi tacka den idag oförtjänt bortglömde förläggaren René Coeckelberghs för. Denne belgare och trotskist har till skillnad från sin samtida numera välförtjänt hyllade Bo Cavefors, ännu inte bevärdigats med någon historik men hans kulturgärning vad gäller böcker från Balkan på svenska är mer än beundransvärd och alldeles särskilt gäller detta hans utgivning av nästan alla Istratis romaner. Leta efter någon nästa gång på Gästis eller på loppishyllorna och du får garanterat en fördjupad bild av kampen för frihet, jämlikhet och broderskap.

 

Thulin & Ohlson Antikvariska Bokhandels julkataloger 1927-1945 

När jag i veckan plötsligt i en till Gästis inlämnad låda hittade dessa julkataloger från mitt gamla stamställe där jag en gång lade grunden till min egen boksamling, var det som om jag plötsligt var där igen. Under några år i början av 70-talet bodde jag i ett rum med dass på svalen på Stora Badhusgatan i Göteborg. Jag hade hoppat av skolan och ägnade dagar, kvällar och nätter åt läsning och var på många sätt mycket vilset ensam och rörde mig oftast bara inom en radie på ca 200 meter. I källaren runt hörnet låg ett trivsamt litet billigt kafé och snett över gatan, granne med Televerket låg mitt andra hem, Thulin & Ohlsons antikvariat, där jag tillbringade dagarna i jakt på de böcker jag prompt måste inhandla. Det var här jag föll för de rätt små mörka skinnbanden av Landqvists Strindbergsupplaga i 55 band med gulnade sidor och arken hophäftade med rostiga klamrar. Jag fick köpa dem på avbetalning för 1200 kronor, en för mig då astronomisk summa men mitt livs hittills käraste investering. Har aldrig därefter känt mig hemma med Strindberg i något annat utförande.

I affären respekterades jag omedelbart av butiksföreståndaren i sin engelska tweedkavaj som gentilt lät mig botanisera inte bara i de yttre mer publika environgerna utan också i de inre rummen våningen ovanför med tillsynes oändliga hyllmeter skatter som jag lärde känna uppkrupen på den flyttbara stegen för att nå även de hyllor tre meter upp där de märkligaste fynden alltid dök upp. Det var uppkrupen på den stegen jag en dag fick bevittna när Jan Myrdal kom in och köpte tre meter av den för honom självklart oumbärliga Revue des deux mondes i vackra 1800-talsband, som snart fyllde hans lilla Renault på ett sätt som fick mig att fundera på om den skulle klara hemresan till Mariefred. Det gjorde den av allt att döma då dessa numera står prydligt uppradade i tidskriftsrummet på andra våningen av Jan Myrdalbiblioteket här i Varberg.

Vid denna tid hade katalogerna något förenklats i den grafiska formgivningen och dessutom börjat komma ut med allt mindre regelbundna mellanrum, men fortfarande minns jag med vilken glädje jag tog med dem hem och fördjupade mig i allt nyinkommet. Idag har vi istället Bokbörsen och andra liknande fora, men åtminstone för mig lär det aldrig bli detsamma. I dessa här avbildade klassiska julkataloger fanns förutom de redigt ämnesvis klassificerade böckerna också avbildade bokomslag och sedelärande inledande uppsatser om böckers lämplighet inte bara som alltid älskade julgåvor utan också självklart som moralförstärkande i största allmänhet. De varma omslagen med far piprökande nedsjunken i läsfåtöljen eller ynglingen uppkrupen i fönstersmygen blev sinnebilder för böckernas förtrollande kraft där en annan värld var ständigt hägrande. Böcker var vid denna tid dyra men här kunde restupplagorna i mint condition köpas för ytterst överkomliga summor.

Katalogerna blev således en alldeles egen litteratur där man snabbt lärde sig bibliofilernas eget fikonspråk fyllda av standardiserade förkortningar och för mig blev läsningen av dessa inte bara ett slags sällsamt stegrande längtan efter nya drömvärldar utan själva katalogerna blev i sig själva mycket nära vänner. Att dessa idag tycks vara hyggligt eftersökta på samlarmarknaderna förvånade mig en smula efter att ha sett dagens priser för desamma på tex Blocket, men det är de sannerligen värda. Mina kataloger hoppas jag emellertid för överskådlig framtid ska få förstärka sin bouquet med nya lager damm i just mina bokhyllor.

 

LIV OCH ÖDE

av Vasilij Grossman

De flesta böcker jag läst har jag tydliga minnen av hur de rent fysiskt känns i  händerna och somliga är för all framtid förknippade med platsen där de blev lästa. Våren 2018 kom jag att varje morgon under några dagars vistelse i Rättvik ta min fällstol och gå ner till Siljans strand för att under min läsning då och då kunna höja blicken, ta ett djupt andetag och så orka läsa vidare. Min vän Carl-Göran Ekerwald hade berättat hur han först läst denna bok högt för sin förra fru och därefter för sin egen mentala hälsas skull läst om boken flera gånger. Boken var Vasilij Grossmans 1000-sidiga ”Liv och öde”, en skildring av krigets och lägrens fasor under Stalin och Hitler berättad av Sovjetunionens främste krigsreporter, otryckbar i Sovjet fram till glasnost och således en lämplig utmaning för en gammal kommunist som mig att läsa. Författaren hade trots allt förblivit marxist och inte likt Solsjenitsyn förkastat också Lenins revolution och även detta väckte min nyfikenhet. Det är en urrysk roman i Tolstojs realistiska stil fylld av Dostojevskijs moraliska frågeställningar. Hur påverkas vi människor i politiskt extrema situationer och hur mycket orkar vi dagtinga med våra samveten och orka leva vidare i vardagens banala ondska för att möjligtvis stå emot en än större ondska?

Grossman var född 1905 i en judisk, politiskt radikal familj och efter att först ha utbildat sig till ingenjör så tog skrivlusten tidigt över och uppmärksammad av såväl Gorkij som Bulgakov kunde han på 30-talet bli medlem av det prestigegivande författarförbundet trots att han inte var partimedlem om än självklart marxist. Som sådan skrev han socialrealistiska skildringar och nominerades till och med till Stalinpriset men dissades då av Stalin personligen. Personligen till synes fullständigt orädd skrev han till exempel till KGBs högste chef under sent 30-tal och utbad sig för sin oskyldigt fängslade fästmö som då fängslats enbart på grund av sin tidigare man och lyckades mot alla odds då också få henne fri. Blev sen under kriget Sovjetunionens främste krigsreporter samtidigt som han då i alla lägen också förde egna personliga helt ocensurerade anteckningar om krigets alla djävligheter. Det var dessa som sen blev underlaget för ”Liv och öde”. Som jude samlade han också efter kriget tillsammans med författarförbundets ordförande Ilja Ehrenburg samman vittnesmål om nazisternas förbrytelser till en svartbok, som sen under den den sene Stalins gryende antisemitism aldrig kunde publiceras. Inte heller ”Liv och öde” med sin förintande kritik också mot den egna sidans skräckvälde under Stalin skulle kunna publiceras innan han själv 1964 dog cancerdöden. Manuskriptet hade beslagtagits av KGB några år tidigare och trots författarens vädjanden direkt till Chrustjov om publicering av detta sitt opus magnum så var boken dömd att aldrig utges. Den karaktäriserades av chefsideologen Suslov som en presumtiv atombomb i händerna på väst och publicerades först långt senare i Schweiz 1980 via ett utsmugglat manuskript som KGB missat vid sin tidigare husrannsakan. I Sovjet kom den sen ut först under glasnost 1986.

Under några avgörande veckor 1943 får vi simultant följa fyra sinsemellan mycket olika helveten. Samtidigt med slutstriderna i Stalingrad pågår lägerlivet i nazisternas utrotningsläger, tröstlösheten i ett ryskt fångläger och livet på det fysikaliska institut i Moskva där författarens alter ego arbetar. Han har just gjort ett vetenskapligt genombrott i kapplöpningen mot en rysk atombomb och hyllas unisont av sina kolleger, bara för att strax efteråt som jude offras i en intern maktstrid med Stalins kampanj mot kosmopolitism som förevändning. Från en dag till en annan blir han nonchalerad, utstött och fråntagen alla sina forskningsresurser och privilegier. Efter ett nyfiket direktsamtal från kamrat Stalin i egen hög person så ändras scenen än en gång lika snabbt och återigen blir alla lika snabbt ryggdunkare igen. Mänsklig svaghet och svekfullhet beskrivs genom subtila sociala och psykologiska utstötningsmekanismer, där den plötsligt rehabiliterade huvudpersonen i nästa akt mot sin egen övertygelse men för fortsatt överlevnads skull tvingas delta själv i nästa horribla mobbningsprocess. Detta var beteenden Grossman själv tvingats genomlida med livslångt självförakt som följd. I alla dessa helvetesmiljöer finns dock utrymme för de små goda handlingarnas avgörande betydelse i Grossmans livscredo. I lägren växer ondska men också solidaritet och i Stalingrad skildras kvinnan vars dotter just mördats av en tysk, när hon plåstrar om densamme samtidigt skadade tysken allt under hans kamrater fortsätter sitt mördande. Grossmans livslånga tro på människovärdet ledde honom till slut att efter den akuta stalinismens upphörande 1956 ändå värdera livsmöjligheterna i det som då återstod av sovjetmakten under Chrustjov som trots allt värda att bygga vidare på. De var inte bara långt mänskligare än livet under den besegrade nazismen utan också med långt större potential än vad det liv kolonialismen och imperialismen i väst just då hade att erbjuda mänskligheten. Det fanns trots allt gradskillnader i de olika helvetena, tycks Grossman ha resonerat. Att denna till synes föga uppmuntrande historia för mig under några dagar på en fällstol vid Siljans strand samtidigt blev en bladvändare svår att lägga ifrån sig är tack och lov en för mig ständigt återkommande paradox i den kvalificerade litteraturens underbara värld.

 

NJUTNINGEN AV ATT ÅKA TÅG

av Rune Monö

Som hotellägare har jag genom åren många gånger i annonser av olika slag betonat avståndet från järnvägsstation till Gästis på mindre än 200 meter som en självklar konkurrensfördel. På denna sträcka hade i sin tur legat sju olika hotell och detta var förstås rätt självklart i tider när resorna krävde en medförd garderob med förväntade klädbyten varthelst du sen än skulle eller vadhelst du skulle ta dig för. När hattbärandet efter andra världskriget nästan utplånades och klädkoderna blev mer indifferenta innebar detta en omvälvning vad gällde koffertarnas, hattaskarnas och diverse andra reseffekters storlek, konstruktion och design. Samtidigt försvann 1956 sekelskiftets indelning i tre klasser på tåg, då allt färre kostade på sig den dåvarande första klassens extrema lyx, som väl sen mest kom att leva kvar i fantasierna om Orientexpressen och andra luxuösa linjers extravaganser. I demokratins namn förflackades nu de gamla klassmarkörerna och den gamla andraklassen blev dagens första klass. Min far berättade en gång om hur han som beväring på 30-talet så självklart förväntades åka tredje klass att han av officerare blivit strängt åthutad efter att på pin kiv unnat sig en andraklassbiljett, vilket då uppfattats som närmast en provokation trots att han snällt betalat för densamma.

Om ”Njutningen av att åka tåg” och järnvägarnas kulturhistoria skrev 1987 professorn i semiotik och svensk designhistorias nestor Rune Monö en bok så överfull av kärlek till detta transportsätt att SJ själva sen under många år lät trycka upp nya upplagor för att sprida sitt evangelium. Rune Monö var född 1920, dvs ungefär när järnvägskulturen i världen peakade och bilarnas hegemoni ännu inte blivit självklar. Efter en resa med ånglok från norr till söder genom Sverige som femåring i morföräldrarnas sällskap blev han för resten av livet en närmast fanatiskt hängiven tågresenär. Allt han på dessa resor lärt sig om tågåkandets fysionomi, psykologi och realia samt med pennan i hand såväl noterat som avtecknat kunde sen vackert kondenseras i denna tågåkandets evangelium och höga visa.

Här beskrivs självklart pionjärtidens utveckling från det diligenskupéerna lyftes upp på järnvägsspåren över den överdådiga utvecklingen av reslystenheten mot 1800-talets slut då ”touristen” och resenären skapades och de klassiska vallfartsorterna för en Grand Tour som Paris, Rom och Venedig försågs med en luxuös hotellkultur som inte ens idag har sin motsvarighet. Bokläsandet har på tågen i dessa sammanhang alltid varit självklart om än vi just nu lever i en brytningstid där läsplattor och mobiler förändrat själva grunden. I det gamla Sovjetunionen fanns till exempel självklart ett särskilt nät av bibliotek i direkt anslutning till tågen och i själva litteraturen har tågåkandet allt från starten haft en stark närvaro.

För HC Andersen kom tågåkandet att direkt påverka hans verklighetssyn och naturalismens fader Emile Zola skrev som sig bör den mest utförligt beskrivande tågskildringen av dem alla som också tre gånger översatts till svenska, senast 1978 under titeln Människodjuret. Tolstoj dog på en järnvägsstation på flykt från sin kontrollerande hustru och på 30-talet skrev svensken Rickard Ekblom märkliga skildringar från sina resor i 3e klass, svensk tågpoesi finns samlad och utgiven av Roland Andersson 1981 och i en av Sune Jonssons klassiska skildringar från svenskt arbetsliv berättar stationskarlen Albin E Andersson om vardagslivets bottenlösa slit längs den stambana som länge präglades av militär disciplin, hierarki och lydnad. Om allt detta berättar nu i sin tur Rune Monö på ett kultiverat medryckande, lite gammaldags sätt och allt interfolierat av designmästarens teckningar där formgivningen av själva boken också bär tydliga  spår av densamme.

Efter läsningen av denna till bok konverterade kärleksförklaring drar jag mig till minnes en tågresa 1971 när jag tillsammans med några kamrater hamnade i samma kupé som litteraturhistorikern och vpk:aren Kurt Aspelin. Vi var alla på väg till tidningen Folket i Bilds konstituerande stämma och diskuterade enhetsfrontens möjligheter och jag menade att man måste tillåta motsättningar inom en sådan och sen låta majoriteten bestämma medan kamrat Kurt menade att alla måste vara överens innan man gick till handling och exemplifierade med kupén vi då satt hopträngda i och att självklart alla då måste acceptera om ett fönster ska tillåtas öppnas. I det läget var det då någon som stillsamt undrade vad de i så fall var för några som var så jävla rädda för lite frisk luft. Till och med Kurt Aspelin föll då omedelbart in i det förbrödrande skratt som följde av detta yttrande och som jag nu tänker var ett resultat av just ”Njutningen av att åka tåg”.

 

MIN FAR, KVINNAN och ÅREN

av Annie Ernaux

Nästa franska nobelpristagare tror jag blir en kvinna och jag tror hon kommer att heta Annie Ernaux. Det är hon i så fall mycket väl värd och hennes svenska förlag känner nog också vittringen och har just i år återutgivit hennes tre allra mest betydande böcker igen. På den franska parnassen har det gemena folket oftast lyst med sin frånvaro samtidigt som vi världen över sen några år tillbaka läst rapporter om dessa folkskikt som blivit globaliseringens offer och nu med sina underklassiga gula västar återigen högljutt samlats på gator och torg och på så sätt satt käppar i hjulen för den elegante teknokraten Macrons nyliberala strukturprojekt. Denne har samtidigt med grandios empatilöshet låtit polisen brutaliseras på ett vis som självklart skulle dominerat nyhetsbevakningen i väst om det gällt Ryssland eller Venezuela, men nu hos oss gått närmast spårlöst förbi. I Frankrike har trots allt dessa vår tids förlorare fått ett brett stöd i opinionen och i debatten kring dessa föregivet bakåtsträvande bråkmakare har Annie Ernaux varit en stark företrädare för denna ordkarga majoritet.

Hon är född 1940 och uppvuxen i den lilla staden Yvetot i Normandie, där farföräldrarna var analfabeter, föräldrarna fattig arbetarklass som lyckades köpa och driva en obetydlig speceriaffär med enklaste kafé där kundkretsen bestod av ofta medellösa som fick handla på kredit. Som enda lyx satsades allt på dottern som fick gå i katolsk privatskola och göra den klassresa föräldrarna aldrig ens kunnat drömma om. Denna hemmiljö med småfolkets språkfattigdom, gester och hållning gentemot fint folk blev så småningom centrum i Annie Ernaux’ litterära universum, där hon med minimalistiskt avskalat språk och en ton av konkret saklighet och sociologisk skärpa gestaltar sina präglande barndomsminnen. Med dessa sina skildringar har hon gått i bräschen för en hel våg av nya franska författare med rötterna i just denna värld, som tex de till svenska översatta Didier Eribon och stjärnskottet Edouard Louis, som ytterligare problematiserat denna miljö med sina gayerfarenheter i en homofob miljö som förr oftast var självklart kommunistisk men nu nästan lika ofta är anhängare av Le Pen. Hatet mot överklassen är dock detsamma.

I två små lika tunna som tungt vägande böcker beskrev hon redan på 80-talet först sin far och sen sin mor. Det har blivit två porträtt av ett par liv där vardagsslitet hela tiden tog nära nog alla krafter i besittning och där avståndet till det liv de önskade sin begåvade dotter i varje stund är intensivt närvarande. Med oförställd sanningslidelse och upphöjt allvar skildras deras enkla tillvaro överfyllt av hårt arbete och deras överlevnadsinriktade sätt att anpassa sig efter de ytterligt påvra villkor som blev deras. Med sin enkelhet och totala frånvaro av sentimentalitet får berättelserna en sällsam lyskraft som berör på djupet på ett maner omöjligt att skapa med artificiella medel. På just detta vis har förstås dottern velat ge tillbaka och ge röst åt dessa sina i livet mest älskade som själva aldrig kom att kunna tala för sig eller på annat vis skörda frukterna av all sin möda.

Annie Ernaux’ böcker är således varken speciellt tjocka eller många men med en sällsam kraft tagna tillsammans. Efter att hon 2008 med ”Åren” gett ut en också stilistiskt helt nydanande och närmast kollektiv självbiografi som samtidigt är en rundmålning av en hel epok har hon inte bara överösts med franska och internationella priser utan också fått omedelbar status av klassiker som modern kvinnlig proletärförfattare. Hon har beskrivits som en minneskonstnär jämförbar med  Proust och nu väntar vi alltså bara på Nobelpriset!

 

DEN CYKLANDE ARBETARFÖRFATTAREN

om Sture Källbergs författarskap

När jag häromveckan frågade min kompis, den gamle arbetarförfattaren Sture Källberg, om han den kommande sommaren tänkte fortsätta sitt nyfikna utforskande per cykel av trakterna runt Varberg, så kom svaret med vändande post. Min fråga om utnyttjande av mitt nya ”gästboende” hade autokorrektionen av outgrundlig anledning förvandlat till ”hästboende ”, vilket föranledde den reptilsnabbe Sture att inte bara omedelbart skicka tacksamt positivt svar utan förklarade den oförställda glädjen med att hans farsa som arrenderade en gård på den gamla sjöbottenleran vid Mälarens strand, under kriget brukade köpa upp ostyriga och således billiga unghästar och sen låta Sture tämja dem barbacka. Han lärde sig då snabbt att falla av på rätt sätt och blev aldrig allvarligt skadad och tanken på mitt ”hästboende” kändes nu helt naturligt för denne flygande reporter, som under sitt kringflackande liv ofta sovit på långt kargare ställen.

Efter att som sällskap ha följt med en kompis till arbetsförmedlingen i slutet av 40-talet blev han så själv tillfrågad om sina planer för framtiden och svarade då något om skrivande, och vips ordnades en oavlönad volontärplats på Borås Tidning. Från denna start kom han att snabbt växla mellan olika påhugg i det 50-talets Sverige där det alltid fanns jobb för alla och man därför heller aldrig behövde fjäska för bossarna, vilket inte heller var Stures bästa gren. Om denna tid har han skrivit genomdränkt av dråplig humor i novellsamlingen ”Ackord” och när det gäller att beskriva arbetsprocesser och ge röst åt vanligt folks vardagsliv har Sture dessutom ett slags enkel självklarhet i språket likt ingen annan. Samma oförvägna nyfikenhet skulle sen föra honom jorden runt som den kommunistiska dagstidningen Ny Dags flygande reporter och således skrev han tidigt om Vietnamkriget och rapporterade från landsbygdens Kina under tidigt 60-tal. Texterna från Maos Kina sammanställdes till debutboken ”Kamrat med 700 miljoner” och framgången med denna bok gjorde att hans än mer unika artiklar från upprorets Budapest, som legat och samlat damm några år, nu kunde ges ut under titeln ”Uppror Budapest 1956”. Dessa kritiska ögonblicksbilder kunde självklart inte publiceras av den moskvatrogna Ny Dag, vilket med ett snett leende meddelats av den godmodige chefredaktören Gustav Johansson, som dock betalade 40 kronor till ett par nya skor efter allt traskande längs Budapests gator. Reportaget blev klassiskt och kom så sent som för några år sedan i ny upplaga. Upplevelserna gestaltades också sen långt senare i romanen ”Upprorets dagar”.

Bland de nästan 100-procentigt proletära ungkommunisterna i Göteborg i början av 50-talet var kompisen Jan Myrdal en udda fågel med sin bakgrund i socialdemokratins absoluta societet. Han och Sture blev i alla fall nära vänner och världsresenärer och i det krigshärjade Europa kom Sture bland annat till Jugoslavien för att hjälpa till att bygga socialismen. Om hur det sen gick med det bygget berättade Sture efter ett återbesök i 80-talsreportaget ”I Dankos hus”. Det blev både ris och ros kan man nog sammanfatta de erfarenheterna. Jan och han träffades också under tidigt 60-tal i Kina och när Jan sen slog igenom internationellt med boken han skrivit i kompisens kök,  ”Rapport från kinesisk by”, så kunde Sture haka på och med ”Rapport från medelsvensk stad: Västerås”, som 1969 innebar något av ett internationellt genombrott. Där berättade alldeles vanliga människor om sina alldeles vanligt alldagliga liv på ett sätt som gör att vi fortfarande denna dag kan träffa dem som över en kopp kaffe i köket. Inom den FNL-gruppsvänster jag själv då kom med i blev Sture på så sätt en författare man självklart läste och hans nära relation med Myrdal stod på topp när de båda var väldigt viktiga när Folket i Bild/Kulturfront bildades några år senare. De var i sitt förhållande till Marx och marxismen för övrigt helt olika, men kompletterade varann utmärkt. Om Jan höll sig i de övre mer luftigt teoretiska sfärerna så var Sture alltid fortsatt jordnära, vilket han visade i ett antologiurval med den för honom så typiska titeln ”Marx och Engels till vardags”.

Sjuttiotalet blev sen något av en skördetid och i en stort anlagd romantrilogi med samlingsnamnet ”Vandringen till städerna” ville han ta ett helhetsgrepp på 1900-talets svenska historia och blev på kuppen näst intill folkkär. Romanerna ”Agnarna i vinden” och ”I flock och ensam” sålde sammanlagt nästan 100 0000 vilket är något även väldigt bra säljande författare idag oftast bara kan drömma om. Stadsskildringen i tredje delen, ”Den röda älven”, var hämtad från det tidiga 50-talets proletära Göteborg, där kommunisterna ofta överflyglade socialdemokraterna. Boken är en initierad bildningsroman från en annars sällan skildrad del av den svenska arbetarrörelsen och som sådan står den sig väl än idag.

När vänstervindarna sen mojnade på 80-talet blev det också svårare för många av dess författare att nå ut. Förlagen hade andra preferenser, men några böcker blev det i alla fall för Sture och bland dem två läsvärda minnesböcker som avslutade karriären på Norstedts, ”Ut ur skogen” och ”Ut på torget”, men efter det var det definitivt andra vindar som blåste på de fina förlagen. Sture har dock oförtrutet fortsatt sina vardagsnära skildringar av vanligt folks liv och villkor och 1994 gav han röst åt kompisen Donald Ståhls livsberättelse, en arbetarkille från Fjärås och den boken ”Stålan” har sen blivit så eftertraktad av alla hans barn och släktingar att den fortfarande är hart när omöjlig att uppbringa antikvariskt!

Härom veckan skickade Sture till mig, som coronainspärrad åldring, en text som refuserats av DN och Aftonbladet, men som istället nu kommer i nästa nummer av Clarté. Med lika evigt ungdomligt nyfikna ögon iakttar (en samlingsvolym kortare texter kom för övrigt ut i början av 70-talet med just den träffande titeln ”Iakttagelser”) han den värld som under hans nu 93-åriga levnad fyrdubblat sin befolkning från två till åtta miljarder människor. Om ni till sommaren i Varbergstrakten ser en något äldre vältränad cyklist på en lånad Havannacykel så är det Sture som är ute och upptäcker världen. Har ni tur så kan ni då också hitta någon av hans böcker i hyllorna på Gästis eller Havanna.

 

Gästspel av Elisabeth Hallin:

STÖLD

av Ann-Helén Laestadius

Som av en händelse hör jag på Kulturradion idag på morgonen, att man vill starta ett permanent samemuséum där deras historia och konst lyfts fram, samtidigt som jag bläddrar i dagens Hallands Nyheter och en lång artikel som handlar om Ann-Helen Laestadius och hennes senaste bok Stöld dyker upp. Själv har jag just avslutat boken och stämmer in i hyllningskören vilket ger mig anledning att skriva några rader om denna bok som så många med mig uppskattat.

Laestadius, själv same och uppvuxen i en sameby i Kirunatrakten, boende i Stockholm, arbetar numera som författare på heltid. Följaktligen har hon betydande kännedom om samers levnadsvillkor.

Med en ytterst obehaglig inledningsscen, då den lilla sameflickan Elsa blir vittne till hur hennes renkalv lustslaktas av en bekant bybo, får författaren mig att med hjälp av fiktion blandat med självupplevda erfarenheter, leva mig in hur det är att vara same i dagens Sverige.

Bybon får syn på Elsa och med en flinade nonchalant gest drar han med fingret över sin hals samtidigt som han gör en hyssjande gest mot henne. Denna händelse förföljer Elsa genom hela boken, från nioåring till ung kvinna; rädslan att vittna mot honom och oron över vad han kan tänkas göra om hon skvallrar.

Genom Elsas familj och andra i samebyn får vi lära känna det hat och den diskriminering som samer utsatts för i generationer tillbaka i tiden. Barn tar över föräldrars värderingar och mobbar helt öppet samebarn i skolan utan att det får några konsekvenser. Polisen väljer att lägga ner förundersökningar gällande tjuvjakt på renar och medvetet påkörda renar. Inte heller direkt hot mot renägare leder till förundersökning. Att vittna är tabu. I samband med kalvningen, som ofta infaller i samband med påsklov, vill samerna införa skoterförbud i fjällvärlden, vilket inte sällan orsakar protester och hataktioner från bybornas sida. Detta är bara några exempel på krascher mellan samer och bybor.

Författaren drar sig inte heller för att skildra problem inom samegemenskapen. Elsa, som får representera den modernt upproriskt kvinnliga renskötaren, möter även motstånd bland de sina. Hon vill vara renskötare på samma villkor som männen. Men en kvinna ska hålla sig i hemmet och ta hand om man och barn, helt enkelt sköta markservicen medan mannen och de halvvuxna sönerna drar till fjälls och är borta veckor i sträck. Det samiska kollektivet står över jämställdheten mellan könen. När Elsa, kaxigt går till pressen för att få tidningar att skriva om bybornas näthat, möts hon dessutom av motstånd från den egna samebyn. Varför göra saken värre än vad det är?

En annan tråd som löper genom boken gäller de samer som väljer att inte jobba som renskötare, och den psykiska ohälsa de drabbas av pga utanförskapet, känslan av att inte höra till. En ung man, Lasse, som betyder mycket för Elsa, väljer att ta sitt liv utan att ge en förklaring.

Så som jag nu beskrivit boken låter det ju som en uppradning av samers problem, men berättelsen innehåller så mycket mer och håller mig i ett järngrepp ända till den spännande upplösningen.

Och en sak jag sannerligen lärt mig efter att ha läst Stöld, är att jag inte ska gå fram till en same klädd i en vacker kolt på Jokkmokks marknad och be om att få ta en selfie. De är värda mer respekt!

 

CORONA, KLIMATET OCH DET KRONISKA NÖDLÄGET

av Andreas Malm

En svensk röst i världen.

Om Greta Thunberg blivit den stora massmediala symbolen för en ung generation som insett att de kommer att tvingas leva med och mitt i den katastrof vår självförstörande civilisation skapat, så finns ytterligare två yngre svenskar som i sitt intellektuella arbete riktar sig till samma unga frustrerade generation av otåliga världsförbättrare. Gemensamt för filosofen Martin Hägglund och humanekologen Andreas Malm är bägges starka övertygelse om att själva det ekonomiska fundamentets inneboende sätt att fungera, kapitalismens krav på ständigt ökande tillväxt, just nu skapar oåterkallelig förstörelse av förutsättningarna för den mänskliga artens fortlevnad på jorden. Likt Greta är Andreas Malms mål att vara alarmistisk och helst skapa panik. Han är lika mycket aktivist som vetenskapsman och just denna vår publiceras samtidigt hans tre senaste böcker nu också för en svensk publik.

Som 30-åring gav han 2007 ut sin första digra klimatbok på svenska med den ödesmättade titeln ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”. Därefter skrev han sin avhandling om ”Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming” om framväxten av denna kapitalism i England, vilken omedelbart efter sin publicering 2014 blev en självklar referens för den internationella miljörörelsen och den kanske mest betydelsefulla källan i Naomi Kleins ”Det här förändrar allt”. Därefter har han samtidigt med politisk gräsrotsaktivism skrivit ”Stormens utveckling. Att leva i den globala uppvärmningens tid”, ett materialistiskt generalangrepp på förhärskande postmoderna teoribildningar om relationen mellan människa, samhälle och natur som slagit ner som en efterlängtad bomb i den internationella akademiska världen. Därtill pamfletten ”Hur man spränger en oljeledning” som visar på hans närmast leninistiska syn på vad som bör göras och på graden av radikalism som jorden nu kräver för sin överlevnad.

Samma otålighet finns i det tredje alldeles nyutkomna stridsropet ”Corona, klimatet och det kroniska nödläget”, som samtidigt är en överflödande folkbildningsbragd och snabbkurs för den fåkunnige om sambanden mellan klimatkrisen och de nya pandemiernas tidevarv. Här visas övertygande hur samma processer som driver klimatkrisen likt ett pågående jordskred också har liknande betydelse för de av vetenskapen sen länge förebådade pandemierna. När skövlingen av regnskogarna numera drivs närmast industriellt för att ge plats åt palmoljeplantager och boskapsfarmer på 1000-tals hektars storlek, så driver detta inte bara upphettningen av jorden utan utplånar också utrymmet för den biologiska mångfald som fram till nyligen skyddat oss mot virusens spridning och snabba mutationer. När fladdermössen som de perfekta värdarna för dessa virus pga tex värmen eller avskogningen tvingas flyga till nya boplatser dras de också likt flugor till socker till de blomstrande marknader för sk bushmeat som exploderat i hela Sydostasien, där marknaden för sådant kött från utrotningshotade djurarter blivit en multimiljardindustri. När efterfrågan mot normala marknadsmekanismer inte minskar när priserna ökar utan istället fortsätter öka för att tillfredsställa en ung kräsen urban publik, som på 90-talet fortfarande kunde köpa myrkottkött för 15 dollar kilot mot idag 1000 dollar kilot, så förstår man de starka drivkrafterna bakom marknader som den nu stängda i Wuhan.

Lasse tipsar Ellen i receptionen.

Om nu flyende flockar av flygande virushärdar i form av resistenta fladdermöss dras till dessa marknader som fungerar som drivhus för spridning av virus, som förr aldrig kommit i närheten av människor, så har också dessa människors moderna resvanor inneburit risker för explosionsartad spridning när virusen väl nått människan. När spanska sjukan tog 50 miljoner människoliv för hundra år sedan var spridningsfarten via ångdrivna båtar någon promille av dagens hastighet med våra nya resvanor via massflyget. Gång på gång har utbrott stoppats i absolut sista sekunden och de ihärdiga varningarna från vetenskapen har ändå klingat ohörda fram till att coronan fullständigt tog politikerna på sängen.

När Andreas Malm idag iakttar styrkan hos de kommersiella fossilkrafter som driver såväl den pågående klimatkatastrofens väg mot människoartens utplåning som samma krafters spel vad gäller pågående och framtida pandemier, blir hans recept närmast att likna vid de åtgärder Lenin en gång förespråkade under den sk krigskommunismen, när han för 100 år sedan förgäves siktade på att skapa ett samhälle drivet på andra bevekelsegrunder än ständigt ökad tillväxt. Att denna tänkta handlingskraft är fullt möjlig har såväl snabbheten som kraften i åtgärderna mot coronan i de rika länderna uppenbarligen visat. Att viljan måhända berodde på pandemins urskillningslösa kraft också mot de högerns kärnväljare som nu drabbades relativt jämlikt är väl ytterst troligt och visar på en grundläggande skillnad jämfört med klimatkrisen som hittills mest drabbat fattiga människor mycket långt bort från de samma rika människor, som nu tvingas söka respiratorvård. Andreas Malms bok är hisnande läsning och skriven av någon som både vet mer än de flesta i dessa frågor men som också verkar beredd att med livet som insats försöka förhindra den pågående katastrofen.

 

ÖVERLEVARNA

av Alex Schulman

Det dröjde länge innan jag ens kom på tanken att läsa någon av Alex Schulmans så populära självbiografiska böcker. Hans privilegierade bakgrund liksom den banalt ytliga mediala framtoning som var det jag genom åren passivt betraktat, gjorde att han inte riktigt platsade på min läslista. Efter att kontinuerligt och i övermått i till Gästis skänkta bokpåsar ha fått in hans ”Skynda att älska”, ”Glöm mig” och Bränn alla mina brev”, dvs böckerna om hans far, hans mor och hans morfar, vilka alla på olika sätt som något slags kulturkändisar varit närvarande i mitt liv, kom jag av en tillfällighet att läsa den första. Det visade sig vara en lättsmält karamell, så min nyfikenhet fick mig att snabbt läsa också de två följande.

Det var inga litterärt märkvärdiga saker, men enkelt och rakt berättade historier av någon som verkligen hade börjat gräva i sig själv och på allvar verkade vilja förstå varför det egna livet nu gestaltat sig som det hade. Det rörde sig om djupt dysfunktionella familjerelationer, som på ett alldeles självklart sätt vandrat vidare genom generationerna med fasansfulla resultat, dränkta i alkohol, mobbing, våld och förvriden kärlek. Eftersom jag själv brottats med jämförbara erfarenheter och nyligen avslutat en egen sex år lång terapeutisk resa, så lyckades jag på nåt sätt övervinna mina fördomar mot författaren. Istället såg jag någon som på allvar ville försöka bryta den ärvda dysfunktionella förbannelsen och med de skrivna orden som befriare försöka nå dit.

Alla som läst de tidigare böckerna känner väl igen sig även i den nya ”Överlevarna”. Det är fortfarande mest lån från de egna direkta erfarenheterna, men omkastade, knådade och fritt gestaltade i tid och rum och således nu medvetet nyttjade för att göra berättelsen större och sannare än den måhända mer prosaiska ”verkligheten”, dvs litteratur på riktigt.

Tre vuxna bröder ska skingra askan efter modern vid det sommarställe där de tillbringade barndomens tillsynes idylliska somrar och bilresan tillbaka hit instängda i en plåtlåda, blir allteftersom en allt tydligare metafor för den tryckkokare barndomen på nåt sätt ändå alltid är att leva i. Bägge föräldrarna för omedvetet vidare sina egna auktoritära barndomar, där impulsiviteten styr också en tillfällig oftast alkoholindränkt kärlek när som helst kan slå över i sin motsats. Här blandas en moderns sadistiska bestraffning med instängning i kolmörk jordkällare som följd med faderns uppmuntrande av simtävling där konkurrensen mellan bröderna med möjlig drunkningsdöd som följeslagare samtidigt får dem att tvingas hjälpa varann för att överleva. Väl tillbaka hos föräldrarna är dessas intresse med alkoholens hjälp oftast någon helt annan stans. Det är ohyggliga bilder ur en ytligt sett bullerbyartad barndom, vars präglingar sen tar resten av deras liv att lära sig leva med.

Foto: Thron Ullberg

Kanske kan någon händelse i denna väv kännas lite påklistrat overkill, men min skräckblandade förtjusning följer gärna med i denna odyssé av ångestridna händelser, relationer och livsavgörande fataliteter. Själv tycker jag mig som sladdbarn efter läsningen lite bättre förstå mina egna tre äldre bröder och hur deras inbördes motsättningsfyllda och i barndomen måttsatta roller, efter mina föräldrars död, exploderade i en iskallt envis arvstvist, som skulle komma att ta det mesta av deras energi under de tio därpå följande åren. Tror således att Alex Schulmans egen terapeutiska resa genom detta sitt berättande är ett för honom klokt användande av tid och energi. Att vi som läsare kan följa denna resa borde kunna göra också oss lite klokare.

 

 

 

Gästspel av Elisabeth Hallin:

TRITONUS – EN SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE

av Kjell Westö

Boken ligger framme på mitt köksbord och Albin går förbi och säger Tritonus, det är ett dissonant klangintervall på musikspråk. Aha, tänker jag, för huset, som musikern och den tidigare så hyllade dirigenten skaffat sig i den finska skärgården, kallar han just Casa Tritonus. Och det är verkligen ingen harmoni i Tomas Branders liv för tillfället. Vad gör man om man börjar närma sig de sextio, är en misslyckad dirigent som fått svala recensioner senaste tiden, blir omsprungen av unga hungriga musiker och lämnas av den vackra unga solisten? Jo, då låter man bygga sig ett vräkigt hus med kyrkhögt till tak i salongen, jacuzzibad insprängt i berget, gäststuga och bastu invid havet. Allt inrett med designmöbler! Något som sticker i ögonen på lokalbefolkningen. Han blir den främmande fågeln i det lilla samhället Ravais.

En slags kärv vänskap växer fram mellan Brander och närmsta grannen Reidar Lindell. På ett sätt kan man säga att de är varandras motpoler, men de kan ändå mötas i musiken, fast på helt olika nivåer. Lindell är drivande i amatörmusikerbandet som spelar covers på kvarterskrogen. Han är den som valt att bo kvar i samhället han växt upp i och han lever sitt liv genom att sörja sin döda fru och känna saknad av dottern som valt ett liv som läkare i Läkare utan gränser. Han är engagerad i byn och vill hjälpa och reda ut konflikter av olika slag.

Om Brander tror att han kan gömma sig och leva ensam och isolerad, tar han fel. I ett litet samhälle som Ravais tvingas han in i ett sammanhang, inte minst pga grannen som vill ha honom med när coverbandet spelar eller när han vill att Brander ska ta sig an den strulige tonåringen som hakat på främlingsfientliga grupper i byn. Lindell har som skolkurator svårt att nå pojken trots att han känt honom sen han var liten. Han hoppas på att killen och Brander, via musiken, ska hitta öppnande samtal om livet. När samtalet i stället glider in på Mahler, antisemitism och hat, då stängs dörren för vidare kontakt. Ett misslyckande för såväl Brander, Lindell och tonårskillen.

De båda huvudpersonerna lever ut sina känslor genom musiken; glädje och sorg, lycka och vemod. Den ene i den klassiska musiken, den andre genom populärmusik. Det kärvar i den nya vänskapen, men med ett gemensamt musikprojekt nås en slags försoning och acceptans; dem emellan och i deras inre själsliv.

Westö har skrivit en finstämt vemodig berättelse. Som läsare får man följa framför allt Branders insikt om att livet är föränderligt, att åldras är en kamp och att finna en ny tillvaro inte är helt lätt. På avstånd betraktar Brander hur en liten obebodd grannö blir totalt nedbränd av en rasande skogsbrand i den torra sommarhettan. Westö kunde inte ge en tydligare metafor för hur något nytt så småningom kan växa fram ur askan.

 

 

PROFESSOR RICHARD EKBLOMS TÅGRESOR

I min inofficiella serie över rättvist och orättvist bortglömda författare har turen idag kommit till hantverkarsonen, västgöten och slavistprofessorn Richard Ekblom, född 1874, vars ryska grammatik av upplaga 6 jag själv en gång på gymnasiet under några terminer tragglade mig igenom. Som språkbegåvad yngling före bilismens tidevarv gav han sig världen i våld medelst tågresor i tredje klass, och detta sisådär en 75 år före Interrailkortet gett flera generationer ungdomar samma chans. Här undvek han andra- och förstaklassens högdragna tystnad och enskildhet och i denna tredjeklassens talträngt språksamma miljö kom han att såväl lära sig en hel binge språk och dialekter som stifta bekantskap med ett idag otänkbart bisarrt persongalleri, vilkas fysionomier vältaligt i närmast balzacska dimensioner presenteras i de tre reseböcker som på 30-talet gjorde honom korsordskänd hos den läsande svenska allmänheten. Efter debuten 1933 med ”Åka tåg 3:dje klass”, följd av ”Tur och retur” 1936 och ”När tåget slirar” 1943 fick han en entusiastisk läsekrets långt vidare än den oändliga rad vetenskapliga luntor han då presterat någonsin kunde ge honom.

De tidiga tågresorna går söderut till främst Spanien och Frankrike varpå han som romanist doktorerar i franska för att sen byta spår och mestadels låta sina rälsbundna strövtåg gå österut. Dessa gjordes då i en nu förlorad värld av nattexpresser, avsides liggande perronger, unket loppiga resanderum, konduktörer i krikonblå uniformer och schabbiga järnvägsbufféer med trängsel runt den klistriga böngrytan i det Europa som efter första världskrigets utbrott aldrig mer skulle bli detsamma. Med en i den älskade hemstaden Mariestad 1898 för fyra kronor inköpt unicabox, dvs den av vulkanfibrer gjorda reseeffekt som under 60 år var hemortens gåva till den mobila mänskligheten, kom han sen därtill också iförd plommonstop, cigarr och pinsenez, att under resten av sin levnad fram till 1959, tillbringa ungefär lika mycket tid på räls som hemma i professorsstaden Uppsala. Trots sina med tiden obegränsade möjligheter att som professionell resenär mellan internationella språkkonferenser resa mer bekvämt, kom han i sin jakt på nya språk, dialekter och märkliga möten aldrig att överge träbänkarna och det pratsamma och för fonetiska språkstudier oumbärligt tjattrande myllret i tredje klass.

Ekblom lyckas i sin ungdom inte bara alltsomoftast träffa på otänkbara resenärer som heliga män klädda i järnskrot, amuletter och kastruller utan också ha en förmåga att dyka upp när historiens vingslag susar som allra starkast. På väg in i en bokhandel i Krasnoje Selo 1904 hör han smällen som var inledningen till den första ryska revolutionen 1905 när ryska terrorister spränger inrikesminister Pleve i luften tillsammans med fönsterrutorna längs hela gatan. I samma stund som första världskriget bryter ut 1914 är han återigen i den ryska huvudstaden och noterar hur matroserna på en skonare snabbt tvingas ta bort den utehängande tvätten för att inte genera tsaren som alldeles strax passerar i sin kejserliga slup. Detta är tidsbilder som kom att så fascinera vår allra främste reseskildrare i samma genre, förstavärldskrigsnörden Jolo, att han strax efter Ekbloms död samlar godbitarna i hans böcker till urvalet ”Tåget går, professorn!” (1961) för att så försöka rädda honom ur glömskan. I sin fina inledning betonar Jolo författarens säreget känsliga iakttagelseförmåga och språkliga elegans långt från det förväntat studentikosa när Ekblom målande beskriver landskapet utanför kupéfönstret oavsett om han befinner sig på en smalspårig järnväg hemmavid eller på en bibana i en avkrok av det mellankrigstida Litauen, Schlesien eller Kroatien. Att med en beräknande poänglöshet istället låta sina historier ge läsaren en illusion av bagatellens märkvärdighet, var ett överraskande stilgrepp som imponerade på mästaren Jolo.

Om du således i en trång kupé önskar sitta bredvid miss Mellor, ”en kvinnlig förstaviolinist av blond valkyrietyp med starkt spända näsborrar” som alltsomoftast råkar tappa sitt emaljöga i salladen eller mittemot två öronlösa varietéartister som efter livslångt klivande på varandras axlar hamnat i denna med avskavda öron tröstlösa situation, kan du lugnt slå följe med vår ciceron. I en avsides spansk byhåla tvingas han i panik lämna den uppskrämt skrockfyllda hopen efter att ha blivit beskylld för att vara i besittning av ”det onda ögat” och i en elegant hattbutik i Stettin försöker han förgäves hindra en hattsamlande dåre att lämna butiken iklädd affärens ”konformatör” dvs det redskap med vilken hatten professionellt utprovas och vars utseende Ekblom beskriver som ”en hybrid mellan en doktorshatt och en skrivmaskin”. Efter sin pensionering 1939 valde professorn att fortsätta sin tjänstgöring med placering växelvis var vecka i Lund respektive Uppsala, vilket gav honom möjlighet till fortsatta täta tågresor mellan dessa lärdomsmetropoler. Tåget passerade då till hans stora förnöjelse inte bara idolen Linnés Hammarby respektive Råshult utan dessutom däremellan de kära hemtrakternas Kimsta kyrka med två små kämpande plåtriddare på taket, som var gång påminde denne inbitne älskare av folkliga nöjen om den Jensens loppcirkus han som 14-åring 1888 sett vid torget i Mariestad. Loppkrigarna hette Napoleon och Alexander och brukade efter var föreställning på den feta innehavarinnans underarm, försvinna in under det förband som omslöt kvinnans armveck på grund av den ständiga inflammation som var ett resultat av att de bägge kämparna där hade sin gemensamma matvrå.

Ekbloms böcker upptäcktes ännu en gång på 90-talet och utgavs då på nytt av det hedervärda förlaget Renässans och den boksynte Hans Krook nämner dem i sin ”Glömda författare”, men trots dessa berömliga ansträngningar hade de tills jag helt nyligen läste om dem i Rune Monös ”Njutningen av att åka tåg” helt undgått mig och detta trots att jag alltså en gång brukat hans ryska grammatik. I Varberg är jag ju dessutom ägare till den Villa Wäring som fått namn från författarens barndoms grannsocken, vars ryska rötter han på en annan tågresa en gång försökt utröna, vilket i sin tur manifesterades i en lärd traktat om de gamla ”varjagernas” Novgorod. Nu återfinns hans reseböcker snart bara i bibliotekens magasin, men själv lyckades jag bli lycklig ägare av desamma (dessutom i originalutgåvor) genom att snabbt norpa dem på den i dessa sammanhang så välsignelsebringande och lyckliggörande Bokbörsen.

 

Gästspel av Elisabeth Hallin: 

ÄR MOR DÖD

av Vigdis Hjorth

Den flerfaldigt belönade norska författaren Vigdis Hjorth hamnade i ordentligt blåsväder när hennes bok ”Arv och miljö” släpptes 2016, en bok som skildrade hennes barndom där fadern utsatt henne för sexuella övergrepp. Hur nära sanningen får man lägga en handling i en roman? Familjen kände sig uthängd och protesterade högljutt. En av systrarna skrev en motbok som hävdade att pappan var oskyldig.

Hjorths senaste roman heter ”Är mor död” och är ännu en avspegling av författarens barndom och hemmiljö. Med tillbakablickar från barndomen skildras en patriarkal struktur där familjen består av pappan, advokat, mamman, hemmafru, och en tio år yngre syster till huvudpersonen Johanna. Under hela barndomen försöker Johanna protestera och bryta sig loss från det hon tycker instängda familjemönstret. Hon är konstnärligt lagd, men anpassar sig efter fadern och börjar studera juridik samtidigt som hon gifter sig med en passande ung man med advokatambitioner. Nu krisar det igen i hennes försök att anpassa sig. Hon hoppar av studierna, börjar på konstskola, blir kär i sin konstlärare, skiljer sig och flyttar med läraren till USA. Därmed bryts kontakten med familjen och brytningen blir än mer definitiv och oförlåtlig när Johanna inte kommer hem till faderns begravning.

Som änka, konstnär och sextioåring återvänder hon till Oslo för att ställa ut. Utställningens tema är ”mor och dotter”, ett känsligt ämne eftersom hennes bilder inte är direkt sockersöta och harmoniska. Att modern inte är så angelägen att träffa Johanna kan man förstå, men den medelålders dottern vill verkligen återupprätta kontakten med sin mamma bara för att få berätta om sin son, sin döde man, sitt barnbarn och andra livets vardagligheter. Och nu blir det intressant. Om jag vore Johannas morsa hade jag med vidöppna armar öppnat famnen för min hemvändande dotter som bott utomlands i trettio år. Men här reagerar mamman, ivrigt understödd av lillasystern, precis tvärt emot. Kan man som förälder säga upp sitt föräldraskap? Borde inte förlåtelse och förståelse vara större än missämja och hat? Det går till och med så långt att dottern börjar stalka mamman på ett tämligen osunt sätt. I en dramatisk scen tränger sig dottern in i mammans lägenhet, rycker tag i henne, drar upp ärmarna på jumpern bara för att få bekräftelse på en händelse hon burit med sig som en traumatisk minnesbild sen hon var liten.

Sammantaget blir boken en förödmjukande kamp för Johanna att få återförenas med mamman och systern. Fram växer en bild av en dysfunktionell familj som fortsätter att hellre vilja glömma än förstå.

 

OM KÖNETS EXISTENS

av Kajsa Ekis Ekman

Tidsandan är ett svårfångat begrepp och vad som egentligen händer i det som synes ske, är sällan så klart som det först verkar. Länge var transsexualitet ett randfenomen och av de 767 personer som mellan 1960 och 2010 ville byta kön i Sverige var den stora majoriteten äldre män. Därefter har ökningen varit mer än 100% per år och nu är det inte längre äldre män som står på kö, utan istället allt yngre kvinnor och unga flickor. I välmenande reportage har vi samtidigt och allt oftare fått läsa om den befrielse könsbyten inneburit för unga tjejer, som äntligen kan vara sig själva efter en könskorrigering och denna samhällsförändring har fått ett starkt gehör från vänster till höger på den politiska skalan. Det har då framställts som en självklar fråga om humanitet och tolerans i förhållande till en utsatt grupp, som nu liksom tidigare de homosexuella måste inkluderas på alla sätt. Olika lagförslag i denna riktning forceras plötsligt utan sedvanliga konsekvensanalyser och de som på minsta sätt ifrågasätter denna transvård (alls inte transpersonerna i sig!) riskerar att av röststarka lobbygrupper stämplas som transfoba och allmänt mossigt omoderna typer. Det är som om debatt och diskussion i sig har blivit något man till varje pris vill undvika. Hur tusan har vi hamnat här och vad riskerar vi missa om vi nu bara bejakar och hejar på denna utveckling.

Feministen och Leninpristagaren Kajsa Ekis Ekman är en knivskarp tidskritiker och dessutom helt orädd och därför som klippt och skuren för att rota i och försöka reda ut vad som egentligen försiggår. Efter att själv blivit brutalt ifrågasatt för att bara ha vågat yttra sig i dessa frågor när hon själv inte är transsexuell, så presenterar hon nu trots detta i vår en diger bok om dessa frågor, som omedelbart i såväl Sverige som internationellt, kommer att bli det självklara referensverket både för anhängare och motståndare till det paradigmskifte den moderna transvården innebär. Boken behandlar såväl historien som dagens diskussion och med sitt breda internationella perspektiv är det knappast något i debatten som undgått henne och här vrids och vänds på argumenten från alla håll och vinklar. Oavsett om man efter läsningen blir övertygad om hon har rätt eller fel, så har man fått en folkbildande grundkurs i denna snåriga fråga, som nog många med mig känt sig vilsna i.

Det som tidigare varit en relativt självklar biologisk uppdelning där kromosomerna varit styrande och mannens xy omöjliggör barnafödande och kvinnans xx omöjliggör befruktande har av tillskyndarna av den nya synen inte ansetts heltäckande och därför också obrukbar. Istället för en samhälleligt bestämd struktur förordas istället individuell identitet, där det blir allas rätt att efter sin egen känsla bestämma sin könstillhörighet. Ekman menar att detta får en förödande effekt på allt som feminismen hittills uppnått och förundras över hur den annars lagstadgade jämställdhetsanalysen i just denna fråga lyser med sin frånvaro. De som i inkluderingens namn nu de facto blir exkluderade är ju just kvinnorna. Via bakvägen tar patriarkatet återigen hem spelet. När män plötsligt helt fritt kan definiera sig som kvinnor för att de ”känner sig” som sådana och plötsligt inom damidrotten göra snabbkarriär eller som skett i USA där 170 manliga fångar samtidigt krävt att få sitta i kvinnofängelse, så får detta naturligtvis absurda konsekvenser som strider mot allt rimligt rättsmedvetande. När tennislegenden Martina Navratilova som själv fört en livslång kamp för de lesbiskas rättigheter, ifrågasätter om en man som fått hormonbehandling efter puberteten dvs när skelettet och muskelmassan redan fixerats, ska få tävla med kvinnor, blir hon genast förföljd som transfob av en hatisk mobb på sociala medier. Samma sak hände Harry Potters författare J K Rowling efter att hon bara försvarat en forskare som ifrågasatt ett lagförslag i dessa frågor och hon fråntogs då i rädslan för denna mobb ett internationellt pris hon fått för sin kamp för mänskliga rättigheter. Det krävs således i dessa dagar stort mod bara för att ens våga föra en diskussion om transfrågor.

Samtidigt med att feminismen på bred front gjort stora framsteg och vi försökt fostra våra barn att de duger som de är, att killar kan gilla rosa och tjejer teknik, så är det just dessa schabloner som nu via påverkan på nätet stärker sin ställning och får unga tjejer med osäker självbild att explosionsartat söka sig till idéer om könskorrigering. Att kämpa för att tillåta unga tjejer utan föräldrars tillstånd och dessutom med vidimerad hög grad av komplex mental ohälsa, sätta in pubertetsblockerare som ett första steg mot hormonbehandling och operation, är ett jättekliv bakåt för allt vi hittills kämpat för. Istället för att som tidigare kämpa för den vi är, ska vi nu hjälpa dessa barn att kämpa för det de blir efter könskorrigeringen och detta trots att vi tex vet att det i de flesta fall också leder till livslång sterilitet. Efter att den annars i media ständigt efterfrågade Agnes Wold först ifrågasatt och sen totalt punkterat forskningen bakom en DN-artikel om att dessa unga flickor efter operation skulle ha blivit lyckligare, så var hon i just denna fråga inte längre intressant för någon uppföljande reporter. Medicinsk etik och beprövad vetenskap var plötsligt utan intresse.

Bakom hela denna massiva kampanj för rätten att tidigt få bestämma om könskorrigering finns också mycket starka kommersiella intressen. I USA närmar sig denna nya marknad 1% av befolkningen och kostnaderna för livslånga hormonbehandlingar är redan en mångmiljardindustri och antalet kliniker specialiserade på dessa ingrepp har där gått från 1 år 2007 till fler än 80 idag. Att detta också är ett sätt för homofoba krafter att flytta fram sina positioner blir tydligt om man ser på utvecklingen i länder som Iran och Thailand där könskirurgi blivit ett socialt accepterat sätt att korrigera den förbjudna homosexualiteten. Vad gäller våld mot utsatta grupper är också våldet mot kvinnor som dessutom utövas i nära familjerelationer ett enormt mycket större samhällsproblem än det självklart avskyvärda hatvåld transpersoner utsätts för och nu riskeras enligt Ekman allt som uppnåtts genom feministisk kamp de senaste hundra åren. Denna kamp bör alltid ha fokus på att vi faktiskt duger som vi är.

”Om könets existens” är en svårbeskrivligt rik bok som för lång tid framöver kommer att sätta ramarna för den nödvändiga diskussionen om dessa frågor från höger till vänster på den politiska skalan.

 

Gästspel av Elisabeth:

SHUGGIE BAIN

av Douglas Stuart

Jag går runt i det välbärgade Varberg med Bertil, den 16-årige taxen, och har ”Shuggie Bain” i mina öron. Lika långsamt som Bertil går, lika långsamt växer det fram en berättelse om killen i Glasgow som kämpar sig igenom barndomen. Stuart höll på i nästan tio år med att skriva denna bok som inte är en självbiografi, men som ändå ligger nära hans uppväxt i Thatchers 80-tal i Glasgow då hon förde en hårdhänt nedskärningspolitik som drabbade gruv-och varvsnäringen. Efter en textilutbildning i London flyttade Stuart till New York och fick jobb hos de stora märkena som designer. Han blev refuserad 44 gånger innan ett förlag vågade satsa på boken. Sen har det rullat på och nu är den en storsäljare runt om i världen. Han tilldelades Bookerpriset 2020.

Vad är det då som gör denna bok så speciell? Han är ju inte direkt ensam om att ge sig på denna genre med alkoholiserade föräldrar i en fattig uppväxtmiljö? Svinalängorna av Alakoski är ett svenskt exempel och nu för något år sedan kom Édouard Louis med ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, en skildring av en homosexuell pojke på den påvra franska landsbygden. Jag tror att det beror på att Stuart skildrar två utstötta människor, den gravt alkoholiserade mamman och den lille udda sonen som föredrar killar. Ett utanförskap som tvingar dem att bli starka och stolta, trots att de är hånade och föraktade. De har bara varandra. Alakoskis huvudperson levde upp i skolan och fann en fristad där och Bellegueule hade sin familj och släkt.

Bokens mamma, Agnes, har tre barn med två olika pappor. Shuggies pappa, taxichaufför, lämnar Agnes för en kvinna som jobbar i taxins växel. Han dumpar familjen i ett förortsområde omgivet av gamla slagghögar, som tornar upp sig som minnen av en svunnen tid då gruvorna var i full drift. Området präglas av arbetslösa män som gärna tillbringar dagarna på den lokala puben. Kvinnorna får oftast dra ett tungt lass. Skvaller, elakheter och otrogna män hör till vardagen. Agnes, Liz Taylorlik, äger en stolthet och vass tunga som få. Hon välkomnar alla män i området, bara de har med sig alkohol. Kvällarna slutar ofta med att den lille Shuggie får hjälpa den alltför berusade Agnes i säng. På morgonen klär hon sig i den fina kappan, tuperar frisyren, sätter på läppstift och ger sig rakryggat ut på jakt efter mer alkohol.

Shuggie får vi följa från barn till tonåring. Det är den lille killen som vaknar varje dag och sätter på sig skoluniformen, beredd att gå till skolan. Ingen talar om för honom att det är söndag! Han är den som inte fattar vad som händer när han tappar sin första tand. Han är den som förödmjukat ber om ytterligare kredit i mataffären. Han är den bögige killen som blir trakasserad av såväl lärare som elever. Men trots allt tufft som han tvingas genomlida finner han sig. Han älskar sin mamma och känner ett enormt ansvar. De är två outsiders!

Vid ett tillfälle, under ett år, är Agnes nykter. Hon har ett stabilt förhållande med en man och bördan på Shuggies axlar lättar. När Agnes återfaller till sitt alkoholberoende läggs ånyo bördan på sonen, mer än tidigare eftersom storasyskonen flytt hemmet. Bandet mellan mor och son är hårt knutet. Av mamman lär han sig, trots allt elände, att stå upp för sig själv och att aldrig ge upp. Mamman däremot går under. I en ömsint scen på slutet av boken lägger Shuggie läppstift på sin döda mors läppar. Han visste hur hon ville ha det! Det finns gott om sådana här små stringenta scener i boken och jag skulle bli mycket förvånad om inte ”Shuggie Bain” blir en Netflixserie inom kort!

 

PÅ ÄNGEN MED EN BOK

av Kurt Bergengren

När plötsligt såväl solen som värmen börjar kännas det minsta vårlik, börjar omedelbart också min planering av den stundande sommarens läsning. Den vitsiga poängen med en bok är förstås att ligga just ”på ängen med en bok” och ömsevis låta blicken växla mellan barnsligt spännande molnformationer och de boksidor som just slumpmässigt råkat hamna i dina händer. Den skira akvarellen på den idag sorgesamt bortglömde stockholmsflanören och kritikern Kurt Bergengrens lilla essäsamling ”På ängen med en bok” med undertiteln ”en uteläsares sommar” är just en sådan bok, som jag innan jag förra veckan hittade den i en till Gästis inlämnad bokpåse, inte ens kände till existensen av. Författaren minns jag vagt från 70-talets Aftonbladet, där han på kulturen skrev om fotografisk konst, klassiska böcker och stockholmiana. Om texterna i denna lilla samling från Bonniers 1974 kommer därifrån vet jag nu inte, men av någon anledning började jag i alla fall läsa och blev omedelbart slukad.

Boken börjar med en tågreseskildring genom ett Skottland i de på sin tid hästryggsforslade Boswells och doktor Johnsons hovspår, ett Skottland som nu 200 år efter det celebra besöket, främst livnär sig på boskaps- och turistskötsel. När Boswell likt ett läskpapper noterade allt bokmalen Johnson sa på denna hans första utflykt längre bort än till närmaste Londonbibliotek, visar det att den store ordboksredaktören nu med nyvunnen kunglig pension och på livets första semester, är en skicklig iakttagare men också en förvånansvärt god lyssnare. Här får han till leda höra på de nu kuvade klanledarnas alla genomlidna oförrätter i form av ”bakslag i spel, krig och skatteärenden” och när Bergengren med fru sen åker samma rutt har civilisationen gjort nya framstötar om än kanske allra mest i form av ymnigt med bortslängda tobakspaket av märket Capstan och tomma ölburkar. Detta konstateras när tåget på en då på 1950-talet ännu ej nedlagd station gjort ett uppehåll, som konduktören utlovat, i ”precis en pint öl”. När jag själv 30 år senare på 80-talet bilade i dessa trakter, var den ensligt döende landsbygden lika intensivt närvarande när jag i vart fall lärde mig att den sömniga lilla orten med det för mig franskklingande namnet Drambuie, visade sig vara av gäliskt ursprung, vilken således med en helt urskotsk whiskylikör gjort namnet känt i världen. Plötsligt längtar jag dit igen med ett välfyllt bilbibliotek för hedarnas många släpigt vilsamma lunch- och fikapauser.

Hemma i Sverige sommarvandrar Bergengren, åker tåg och går sen vilset vidare i bland annat Strindbergs spår när denne luspank på 1890-talet hamnade på Runmarö och försökte kränga några folklivsberättelser i Hemsöstil till en svårflirtad Karl-Otto Bonnier. Resultatet ”Silverträsket” visar sig av naturliga skäl svårfunnet 70 år senare, då det främst visat sig vara en produkt av den strindbergska skaparanden med blott perifer och omgestaltad anknytning till Runmarös faktiska topografi. Därefter skissar Bergengren kärleksfulla porträtt av just sådana klassiker vi tänker att vi ska hinna läsa till sommaren när solen alltid lyser eller så återser vi bara med alldeles oförställd glädje Kejsaren av Portugallien, Chefen fru Ingeborg eller Krilon och andra nu sotgligt bortglömda minor classics av Sven Barthel eller Olle Strandberg. Det är rakt igenom bildat och nyfiket på det där lite gammeldagsa sättet som för en modern läsare badar i kulturnostalgi.

En annan trogen följeslagare är Almqvist som ”kanske la sitt eget äktenskap som grund för ett europeiskt missnöje med det borgerliga samhällssystem” han på 1840-talet var så gruvligt i konflikt med. Vi letar med Bergengren efter de skräckfyllda spåren av den skrämmande ”Skällnora kvarn”, som nu visar sig längesen utplånad från dessa stockholmska trakter han mestadels inventerar under sina vandringar här på jorden mellan 1920–1985. Till mina hemtrakter i Halland kommer han så småningom med hjälp av kärleken till blivande frun Yrsa, som boken också tillägnats. Almqvists ”Tre fruar i Småland” är följeslagaren på vägen och väl framme i Halmstadtrakten får vi se havet genom X-et Erixons vyer från Grötvik och norrut lärde han på 40-talet känna ett då fortfarande folktomt Morups tånge, där han således alldeles naken kunde studera det fågelliv, som under samma tid fick den unge Victor Hasselblad att göra fotohistoria med sin för detta fågelliv anpassade kamera.

Efter en cykeltur till Vessigebro och vår egen folklivsforskare och bygdeskildrare August Bondessons barndomshem, det fortfarande understundom öppna Fågelboet, äreräddas dennes klassiker ”Skollärare John Chronschoughs memoarer”, vilket väl får betraktas som en bragd med ”denne tråkmåns skildrad genom sin egen tråkighet”.

Kurt Bergengren var ett barn av sin tid och beskriver betydelsen av att som 18-åring 1938 läsa Eyvind Johnsons antinazistiska ”Nattövning”, följt av ett folkhemskompromissernas Tåbb med manifestet hos Lars Ahlin, men också hinna desillusioneras en smula när han såg 30-talets progressiva arkitekturdrömmar från ”accepteramanifestet” förfuskas av byggindustrins tillväxt- och vinstmaximerande principer under miljonprogrammet. Tekniska nyheter som elementbygge och förfabrikation, tänkta som hjälpmedel för folkhemsk bostadsproduktion åt vanligt folk, blev istället vår tids trist doftlösa basenheter i byggen anpassade efter den segrande bilismens krav och behov. Kurt Bergengren hann dock dö i tid 1985 för att slippa uppleva det gamla klassamhälle, han under sin livstid fått se tillbakatryckt, göra storstilad comeback i de sköna nya tider som omger oss idag. Låt oss njuta av hans somriga fläktar från en svunnen tid som nu redan känns mycket avlägsen.

 

Elisabeth tipsar om en läs- och lyssningsvärd kriminalroman i halländsk miljö:

BRINN MIG EN SOL

av Christoffer Carlsson

På senare tid har jag plöjt igenom en rad romaner med skildringar från Norrland. Läste med stor behållning Smirnoffs trilogi om Janakippo, Ödesmark och Silvervägen av Stina Jackson och Maria Brobergs Bakvatten. Jag som inte varit norr om Härjedalen har fått lita på att deras fantastiska miljöbeskrivningar är korrekta. Därför känns det extra kul att med boken i örat lyssna på Christoffer Carlssons senaste bok Brinn mig en sol, som utspelar sig på landsbygden utanför Halmstad. Jag vet hur skogarna och fälten breder ut sig och jag har åkt igenom de små samhällena som omnämns.

Carlsson har skrivit en spänningsroman när den är som bäst. Handlingen utspelas på två tidsplan, växelvis 1986 och i nutid. Upprinnelsen till storyn är att en ung kvinna våldtas samma natt i februari som Palme mördas. Allas uppmärksamhet riktas mot Stockholm och polisens arbete där. Sven Jörgensson, den trygge lokalpolisen, åker ut på ett tips och finner den våldtagna och näst intill döda kvinnan i en bil. Han försöker återuppliva henne och kör sedan i ilfart till sjukhuset. Hon är död vid ankomsten. Han kommer att brottas med frågan om han orsakat hennes dödsfall ända till sin egen död. Huvudtemat blir alltså vem som våldtog och dödade inte bara kvinnan i bilen utan även ytterligare en person i bygden. Jörgensson blir som besatt av att lösa fallet och han finner till slut sin mördare.

Den andra huvudpersonen är den nyskilde killen som fick smeknamnet Malen i skolåldern för att han läste så mycket. Han drog till Stockholm som ung för att studera, men flyttar nu alltså ensam tillbaka till barndomshemmet i Marbäck för att fortsätta sitt värv som författare. Av en slump träffar han Sven Jörgenssons son Vidar på en pub. De pratar en stund med varandra såsom man gör när man inte setts sen tonårstiden. Av samtalet får Malen reda på att Vidar gått i sin fars fotspår och blivit polis, men hoppat av och nu arbetar på Halmstads flygplats.

Christoffer Carlsson. Foto: Emelie Asplund

Malens nyfikenhet väcks angående de mord som Vidars pappa utrett och som ansetts vara uppklarade. Eftersom hans författande gått i stå börjar han göra efterforskningar. Bland annat för han samtal med Svens gamla kollega Evy. Romanen han skriver på handlar egentligen om uppväxttiden och om att vara en hemvändare, men innehållet i boken kommer mer och mer att handla om fallet med de våldtagna flickorna och dess ouppklarade hemligheter. Hade Sven Jörgensson verkligen funnit den rätte gärningsmannen? Malens efterforskningar leder till något annat. En ny gärningsman? Och vad händer då i det lilla samhället trettio år efteråt?

Nu låter det som om jag beskriver en rafflande spänningsroman, men så är det inte. Snarare är det en finstämd, långsamt berättad historia där vi på djupet lär känna en bygd och dess invånare. En bygd som drabbats av ett oförglömligt trauma samma natt som Palme sköts. Inte bara Sverige förlorade sin oskuld, utan även den stilla idyllen Marbäck.

Inte blev romanen sämre av att författaren själv läst in den.

 

KLASSKRIGET I FRANKRIKE

av Romaric Godin

Romaric Godins ”Klasskriget i Frankrike : den auktoritära demokratins ekonomiska rötter”, Daidalos 2020

En historielektion. Om Emmanuel Macron och Frankrikes politiska historia.

Alltsedan den stora franska revolutionen har Frankrike varit en smältdegel för tidens politiska rörelser och motsättningar. När Karl Marx formades som politisk varelse och skapade sin materialistiska syn på motsättningar mellan olika samhällsklasser, så var det den explosiva utvecklingen i Frankrike som stod i centrum. Ingen annanstans var motsättningarna mellan den maktberusade borgerligheten och övriga befolkningslager lika starka och när den snabbväxande arbetarklassen slogs för sina rättigheter var repressionen mer våldsam än i andra mer kompromissande länder. Efter Pariskommunens arbetaruppror 1871 var den borgerliga hämnden med mer än 20 000 direkt avrättade typisk för just den franska utvecklingen. Den socialstat med rättigheter för arbetare som växte fram under 1800-talet i t.ex. Tyskland, skulle i Frankrike låta vänta på sig till efter första världskriget. Då blev den å andra sidan starkare, djupare och mer utbyggd än i övriga Västeuropa.

Efter andra världskriget skulle den frisläppta kapitalismen som redan efter börskraschen 1929 fått sig en avgörande knäck komma att trängas tillbaka än mer i hela västerlandet. De rika borgerliga klasserna fick se sig göra eftergifter på en rad områden gällande pensioner, rättigheter på arbetsmarknaden och bättre bostäder för vanligt folk på ett sätt som starkt bidrog till en samhällelig jämlikhetssträvan. Att då Frankrike skulle komma att stå i centrum för de närmast utopiska förväntningar på framtiden som året 1968 idag symboliserar framstod också som helt naturligt. Men att historien just då återigen skulle vända och ta en helt annan och motsatt riktning, var knappast något som någon då kunde gissa.

Runt 1970 hade de sociala rörelserna underifrån kommit att delvis pacificeras och byråkratiseras och inom ekonomin sågs inflationen som en farlig tendens som eldades på av massornas stigande köpkraft. Bland ekonomer började man se facket som ett marknadsstörande särintresse och keynesianismens efterfrågestimulanser som passé. I land efter land lyckades en allt mer homogen och marknadstroende kår av ekonomer få med sig samhällseliten på en ny väg med kapitalets fria rörlighet och att folkets framtida välfärd skulle nås via marknadens egna mekanismer. Denna nyliberala tro med närmast religiösa övertoner blev snart synonym med ”verkligheten” och vann efter Thatchers avgörande kross av facket i Storbritannien även insteg i den nya ”moderna” socialdemokratin. Det var egentligen bara i Frankrike denna process aldrig riktigt ville gå elitens väg. För varje proklamerad av marknaden önskad ”reform” så gick fransmännen direkt ut i strejk eller gatuprotester. Tvärsemot allmänna trender tvingades man införa sociallön (1990), 35 timmars arbetsvecka (1998) och allmän sjukförsäkring (1999). Därtill bevakade fackföreningarna noga redan uppnådda förmåner och pensionsrättigheter.

Det var i denna miljö av tröghet som den unge Emmanuel Macron formades och stärktes i sin teknokratiska övertro på nödvändigheten av att få slut på dessa kompromisser. Samtidigt bereddes marken för en allt starkare presidentmakt efter att, visserligen först ha minskat mandatperioden från sju till fem år, men samtidigt minska nationalförsamlingens betydelse genom att lägga valen till denna i direkt anslutning till presidentvalen och på detta sätt göra också dem till en förtroendeomröstning för en enda person. Således kunde sen, trots nyliberalismens upprepade fiaskon i samband med IT-kraschen vid millennieskiftet och hela systemets bankrutt vid finanskrisen 2009, Macron 2016 tillträda som fundamentalistisk marknadsivrare och president. Med en air av humanism och antirasism i utlandet satte han på hemmaplan omedelbart igång sin agenda och nu således utrustad med större maktbefogenheter än någon föregångare. Nu skulle Frankrike äntligen rättas in i ledet och ”orättvisa” kvarlevor av folkliga förmåner försvinna och pensionerna ”reformeras” dvs starkt försämras för vanligt folk.

Då hände återigen det otänkbara och nya allianser skapades mellan alla de ”reformernas” förlorare som skulle betala överklassens skattesänkningar med lägre bostadsbidrag och höjda punktskatter på bensin och tobak. De gula västarna intog gatorna med sina rätt enkla krav på social rättvisa i ett samhälle som rekordsnabbt återfått sina sociala klyftor från la belle époque och fick för detta brett folkligt stöd, vilket i sin tur omedelbart gjorde dem till måltavla för presidentens otyglade repression. Med ett våld som får Venezuelas förkättrade Maduro att framstå som en mjukis, gav Macron order om tidigare otänkbart våldsamma polisåtgärder som också sen kritiserats formellt av t.ex. FN, men här hos oss gått relativt spårlöst förbi. Det gällde nu att framställa dessa gula västar som våldsamma bråkmakare för att till varje pris få dem att mista folkets kärlek och TV-rutornas bildspel visade nu dagligdags underklassens djuriska ondska i en välregisserad dramaturgi.

Sen kom Coronan och visade på vad nyliberalismens marknadsdirektiv gjort med sjukvården, som nu med sin slimmade organisation i land efter land visade sig oförmögen att möta en oförutsedd pandemi. Macron har åtminstone för tillfället fått pausa sina mest fundamentalistiska reformer och vad som väntar efter denna samhällskollaps, som återigen hårdast drabbat de på samhällets botten, är förstås ingen som vet. Romaric Godins bok är i vilket fall en superinitierad skildring av vad som sker i det som synes ske och då faktiskt inte bara i gamla Frankrike utan i hela den nyliberala sfären. Boken blandar minutiös nutidskritik med öppnande och klargörande historiska perspektiv som får en gammal historielärare som mig att bli närmast tårögd. Sällan läser jag också om en bok en andra gång som då lockar mig att direkt läsa en tredje!!

 

Elisabeth tipsar:

DAGARNA, DAGARNA, DAGARNA

av Tone Schunnesson

Hjälp, vad är det jag lyssnar på, undrar jag efter en timma in i ”Dagarna, dagarna, dagarna” med Bertil som sällskap på promenaden. Jag, en plus sextiotant, blir näst intill chockad över hur huvudpersonen Bibbs beter sig. Själv uppfostrad att inte ljuga och stjäla och att vara vänlig och uppriktig, möter jag här en 39-årig stockholmska, som tar sig fram i livet med att just ljuga, vara illojal och leva med mottot att ”allt har ett pris”. Något förundrad fortsätter jag att lyssna…

Berättelsen börjar med att Bibbs pojkvän Baby gör slut och säger till henne att hon inte kan bo kvar i lägenheten. Men… hon kan få ta över lägenheten om hon lyckas skrapa fram 100 000 inom en vecka. För ca tio år sen hade detta inte varit ett problem eftersom hon var en hyllad och mycket populär influencer; ett igenkänt ansikte, en som var med överallt, en som gjorde sig själv till ett varumärke, en som sålde sitt liv som berättelse. Inget var för privat. Nu har hon passerat bäst-före-datum och får nöja sig med enklare reklamjobb och andra tillfälliga påhugg.

Under en vecka får vi följa Bibbs maniska och desperata kamp för att få ihop de 100 000 kronorna. Med lögner, tvivelaktigt agerande och allt detta inför öppen ridå på sociala medier tar hon sig brutalt fram. Inget är för privat eller omoraliskt. Hon ska lyckas, kosta vad det kosta vill. Det är detta sätt att resonera och agera som jag fann obehagligt i romanhuvudpersonen. Detta cyniska sätt att leva ett liv, är det så det är nu för tiden? Jag skulle gärna vilja ha kommentarer från er som läst denna fascinerande nutidsskildring. Är jag bara en gammalmodig tant som lever med en naiv föreställning om en värld där det goda råder!?

Trots mina personliga invändningar mot huvudpersonen har Schunnesson skrivit en roman med ett språk och ett driv som ger karaktärerna den ytlighet och egoism som verkar vara livets vardag. Jag ångrar inte att jag lyssnade mig igenom boken. Mina hundpromenader blev intressanta, roliga och en smula omtumlande!

 

OM DEN GLÖMDE PROLETÄRFÖRFATTAREN GUNNAR ADOLFSSONS FÖRFATTARSKAP

När jag 20 år gammal första gången kom att läsa en bok av Gunnar Adolfsson var det som om min i livet strävsamt målmedvetna farmor äntligen fick tid med mig och börjat berätta. Hon var född 1886 i sydvästra Småland och lämnade 30 år senare skogen och det karga småbrukarlivet för staden, dit hon nygift kom i sällskap med tre ogifta systrar. Om deras liv dessförinnan kom vi egentligen aldrig att tala. Gunnar A var född 1906 lite längre österut, i Tröjemåla utanför Ryd vid Åsnens strand nära glasblåsarlands ursprung på 1600-talet. Likt den några år äldre Moberg lämnade han nykonfirmerad skolan för att 13 år gammal ägna dagarna åt betplockning och vedklyvning och nätterna åt korrespondenskurser och språklära. Med det antimilitaristiskt avbrutna geväret i knapphålet blev han omedelbart socialist med skrivardrömmar. Sina tidiga alster skickade han till bygdens alla tidningar och så länge han inte tog betalt blev de välvilligt publicerade, men för att kunna ge ut dem som bok, fick han som 20-åring låna 500 kronor för att på eget förlag ge ut sina vardagsbetraktande berättelser om ”Arbetets barn”.

Eftersom han sen i livet blev organiserad kommunist och där slutligen riksdagsman och redaktör för de starka göteborgskommunisternas Arbetartidningen, fick de egna skönlitterära ambitionerna hela tiden stå tillbaka eller skjutas på framtiden. Han skrev visserligen några till denna dagliga kamp avsedda romaner utgivna på partiets eget förlag, och de var förvisso mycket välskrivna men ändå bara ett slags lättflytande skrivövningar där en konventionell romanform underordnades dagens strider och behov. Efter 25 år i partistyrelsen avslutade med en reträttplats i riksdagens första kammare och med plötsligt vuxna barn så bestämde sig den då nästan 60-årige skribenten för att sätta igång på allvar. Basen blev barndomshemmet i Tröjemåla och härifrån kom han på alla sätt nära den värld av starka kvinnor och hårt arbete som varit den historieberättande moderns och mormoderns. Under 20 år kom han att med järnflit skriva en bok om året och på detta sätt till eftervärlden rädda en värld av fattigdom och daglig kamp för överlevnad i jordbrukssamhällets undervegetation, som annars i det närmaste blivit utan gestaltning och representation i svensk litteratur.

I den trilogi som 1964 inleds med ”Träskoland” beskrivs de småländska hemtrakternas industrialisering under seklets två första decennier och från denna eget robust upplevda barndomsvärld kommer han sen att göra historiska utflykter som sammantagna bildar en de annars helt bortglömdas berättade historia. I ”Mäster Påvels hytta” beskrivs hur glasblåsarkonsten en gång slog rot i Småland och i det makalösa storverket ”Född i våra dalar” berättas om de emigranter som långtifrån att ha råd med en amerikabiljett, istället likt boskap fraktades till storgodsen i Nordtyskland med enda mål att få mat för dagen och tak över huvudet. Här blev kvinnorna likt Gunnars mormor brutalt utnyttjade och ofta sen hemskickade med tyska barn i magarna efter att som pigor eller ”halvpigor” (under 15 år) självklart fått sexuella tjänster inkluderade i hushållsgöromålen. Denna glömda och undangömda emigration omfattade efter svälten i slutet av 1860-talet ca 50 000 människor från den värld av fattighjon och backstusittare, vars högsta drömmar hemma i Sverige var ett socialt avancemang till den värld av torpare och småbrukare som var den sociala bottenplattan i Vilhelm Mobergs bonderomaner.

I ”Berättelse om sju kvinnor”, en krönika om kämpande kvinnor i rakt nedstigande led från 1860 till 1970, blir det också klart att det var just kvinnorna som alltid fick finnas till hands och ta ansvar för livet, men ändå i mellanrummen och tidsfickorna kunde slåss för förändringar. Gunnar Adolfsson, som livet igenom aldrig ställde sig själv i centrum, blev för återskapandet av denna kvinnovärld vederbörligen hyllad av 1970-talets feminister, men är ändå idag så sorgligt bortglömd att han för en av dagens mest uppburna historiskt inriktade litteraturfeminister visade sig vara helt okänd, när jag alldeles nyss en gång med henne kom att tala om honom.

Att kliva in i denna Gunnar Adolfssons värld av gammalmansklokskap luttrad av livets med- och motgångar, var för mig inte bara oförglömligt utan också helt oförlikneligt, då själva prosan är väsensskild från allt annat i svensk litteratur. Detta skildrade fattigfolks största konst- och litteraturupplevelser var kyrkorummets psalmsång och utsmyckningar och de berättelser som där lästes med Karl XIIs bibels ålderdomligt högtidliga ordföljder. Denna värld av snirkligt berättande genomdränkt av Psaltarens skira poesi men också fylld av vardagens ordrappt humoristiska dialoger, skapar ett slags långsamt meditativt berättande där Gunnar själv likt de gamla muntliga historieförtäljarna heller aldrig är rädd att bryta berättarflödet med egna reflekterande inpass och kommentarer. Stilen är idag svår att föreställa sig då denna typ av folkligt aforistiska idiom nu är helt utrotad i levande livet. Likadant är det med det etnologiska universum där folket vintertid kan bära ”bälgvantar och krimmemössor” och ägna sig åt hantverk och vidskepelse av musealt slag, men så inifrån berättat att det ändå bara känns som att ta min egen gamla farmor i handen och fritt ledas in i en svunnen drömvärld.

Under 10 år mellan 1973 och 1983 vandrade jag konstant i denna värld med Gunnar Adolfsson som ciceron och längtade ständigt efter nästa bok, men just 1983 hade han till slut vandrat färdigt i skogsmarkerna längs Åsnens stränder. Hans böcker finns tack och lov fortfarande att låna på våra folkbibliotek och till försäljning på Bokbörsen och när sommaren nu stundar har jag svårt att tänka mig någon mer givande att hålla i handen och genomströva dåtidslivet med. För egen del hade jag förstås gärna gjort den vandringen med farmor eller någon av pappas ogifta fastrar, men i kraft av dettas omöjlighet får det nog än en gång bli farbror Gonnar som blåser liv i denna mina rötters mylla.

 

Elisabeth har läst Theodor Kallifatides senaste roman:

KÄRLEK OCH FRÄMLINGSKAP

av Theodor Kallifatides

När jag träffade Theodor Kallifatides på Gästis för några år sen med pipan i munnen var han överlycklig över att slippa gå ut på gatan för att röka. Här fanns ett rökrum där han kunde sitta och njuta. Han hade tillbringat många regniga stunder på trottoarer utanför hotellentréer och Gästis var därför himmelriket!

När jag nu läst hans senaste bok ”Kärlek och främlingskap” ser jag likheter med dagens piprökare och hans autofiktiva piprökande romanperson Christo. Christo lämnar ett hårdnande Grekland på 60-talet och flyttar till Stockholm. Han ser ingen framtid i Grekland, portad som han är från universitetet i Aten.

Fattig, frusen och ensam börjar hans tid i huvudstaden. Botten är nådd när han försöker sälja sin kropp till män i Humlegården. Räddningen blir ett billigt boende hos en gammal änka, som lär honom svenska och betydelsen av att behärska ett nytt språk. ”Varje ord är en besparing, som att sätta pengar på banken”. Hon uppmuntrar honom att börja studera på universitetet och på så vis har han möjlighet att flytta in i ett studenthem. Kärlek är ju första ordet i boktiteln och det är här han finner sin kärlek i tvättstugan. ”Vad ska du rösta på i valet?” är det första han säger till henne, varpå hon svarar att det var den bästa raggningsreplik hon hört. Egentligen borde titeln varit åtrå i stället för kärlek, för sida upp och sida ner lider Christo av åtrå efter den gifta Rania. Hur det går med kärleken och åtrån får ni läsa själva.

Främlingskap är det andra ordet i titeln. När blir man integrerad i ett nytt samhälle? Som många invandrare hamnar Christo i restaurangvärlden med diskjobb och potatisskalning. Men jobbet blir en möjlighet för honom att ta sig in i det svenska samhället till skillnad från dagens nyanlända som ofta tvingas jobba för urusla löner och osäkra anställningar. Nyckeln är språket verkar Kallifatides tycka. Det är svårt att lära ett nytt språk och Christo undrar om man blir förändrad om man talar ett främmande språk, blir man ”grinigare, mer stridslysten, mindre nyanserad”, ”hur mycket av ens riktiga jag blir kvar när man byter språk”, ”det räcker inte att lära sig ett nytt språk, det gäller att byta inälvor också” och ”att behålla sin grekiskhet var att kunna försvara den på svenska, att kunna uttrycka den att kunna demonstrera den i skrift och tal”.

Jag vill påstå att Kallifatides lärt sig det svenska språket till fulländning och det är sällan jag läst en bok med så friska och humoristiska metaforer. Och nu tar jag hjälp av mina bokpratsvänner som plockat fram citat. ”Han tog sig själv på promenad och lät sig beskådas”, apropå en stilig man som Christo möter på en buss. ”…läste för sin dotter långsamt och med varm röst som om han bredde över henne ett lakan av siden”, en pappa som godnattläser för sin dotter. ”Hans och hennes kärlek stod över alla tvivel som Strindbergs hår”.

Boken är även späckad med aforismer som gör att boken blir kul att läsa. Som läsare överraskas man hela tiden. Här är några exempel: ”eremiten drar sig inte undan världen för att glömma, utan för att minnas”, ”Om man törstar i öknen, åkallar man inte gudarna utan man gräver en brunn”.

Christo fortsätter att kämpa med kärleken och anpassningen till det svenska samhället och visst blev han väldigt svensk till slut, trots att han valde pipa framför snus!

Alla i bokpratargruppen uppskattade boken och varför inte ta med den till stranden nu när sommaren äntligen kommit!

 

JAN LÖÖF ALIAS BERTIL ENSTÖRING

Att läsa böcker för sina barn är en sällsamt nyttig upplevelse. Jag känner många som på fullt allvar närmast skryter med att de aldrig läser om böcker och därför inte heller kan förlika sig med att deras barn vill höra samma älskade historia oändligt antal gånger. Så råkade det också bli för mig när min son Erik tvingade mig att sisådär en tusen gånger läsa om Jan Lööfs små Pixiböcker från 70-talet. Genom ”Viktor bygger en bro” och ”Pelles ficklampa” fick vi båda en gemensam ingång till ett universum av kongenialt bildberättande som alltmer framstår som det senare 1900-talets viktigaste i Sverige. Liksom med en älskad grammofonskiva tröttnade vi aldrig någonsin på att lyssna, se och läsa en gång till. Tror att denna gemensamma upplevelse för oss båda blivit helt avgörande för vår syn på konst, arkitektur, prylar och andra ”leksaker” för alla åldrar.

Jan Lööf föddes 1940 i fabriks- och arbetarstaden Trollhättan och uppväxten i ett verkstadsliknande kaos med en speleman och uppfinnarjocke till farsa som kunde ligga under köksbordet och pröva ett hemmabyggt mausergevär utan att märka att frun vid samma bord hade syjunta, kom att djupt prägla lille Jan. Farsan, en slags halvkommunist vars far i sin tur byggt ånglok åt Lenin, gav också tidigt honom hans genom livet bästa vän, den tidens finaste saxofon som så småningom blev alltmer bucklig och brungrön av ärg och vars trakterande under långa perioder i livet kom att överflygla skapandet av de magiska serierna och bilderböckerna. Redan från starten 1948 kom han att följa Carl Barks Kalle Anka och Bertil Almqvists Barna Hedenhös och blandar man upp detta med Chaplin, 40-talets amerikanska äventyrsfilmer och svensk pilsnerfilm har vi viktiga delar av ursprungsingredienserna i hans aldrig övergivna världsbild.

Om man sen också som 14-åring blivit två meter lång och närmast skallig så är det förstås ytterligare ett avgörande bidrag i skapandet av den Bertil Enstöring som redan dessförinnan till farsans stora förnöjelse debuterat som serietecknare med ”Stora Kåtboken”. Relegerad från gymnasiet kom han sen som 19-åring in på Konstfack, där han kom att suga i sig de konsthistoriska influenserna från Bosch, Brueghel och Dürer fram till 1800-talets karikatyrer men förlikades sen aldrig med det modernistiska tecknandet utan hoppade av och spelade i stället mest jazz med Lasse Åberg och Carl Johan de Geer. Efter den inledande succén med ”Morfar är sjörövare” från 1966, äventyrsserien ”Felix” och TV- klassikern ”Tårtan” några år senare så blev det under många år mest jazz faktiskt om än också ”Det röda äpplet” hanns med mellan gigen. Carl Johan de Geer kom senare på 90-talet att få en avgörande roll igen när han då fick den sedan många år diversearbetande Jan Lööf att göra bilderna till sin egen text ”Örnis bilar”, vilket blev inledningen till en explosiv nystart och därefter en produktion med ofta mer än en bok om året och stor samlingsutställning av hela bildvärlden på Göteborgs Konsthall 2012. I just ”Örnis bilar” återskapades återigen den värld av bilverkstäder och skrotupplag från barndomens Trollhättan som Lööf just gestaltat, närmast likt Roy Andersson, i den makalösa värld han hemma hos kompisen Lars-Åke Kylén på SvTs uppdrag byggde upp och animerade under åtta år med utgångspunkt från boken om Skrotnisse. I ”Örnis bilar” visade han också upp sin programmatiska politiska icke-korrekthet i form av en pinupkalender på väggen, på tvärs mot alla inställsamma feministiska pekpinnar men i linje med realismens krav. Det var ju så det hade sett ut.

Att Jan Lööf alltid stått på underklassens sida är också det närmast medfött. Att bo på hotell eller att äta på restaurang var länge helt otänkbart för en person som till och med livet igenom envisades med att vilja bo inte bara ensligt och utan telefon eller namnet på ytterdörren, utan helst med utedass eller som i Stockholm i en av honom själv ombyggd plåthangar i Hammarbyhamnen där han fick övertala några byggjobbare att gräva upp gården för anslutning till dagvattnet för att på så vis ändå få till en hembyggd primitiv vattenklosett. Hans serier såväl som bilderböcker gestaltar outsiders och dropouts från trasproletariatet och empatin och solidariteten är okränkbart absolut. Ständigt närvarande är en slags civilisationskritik mot miljöförstöring, rovdrift med 3dje världen, diktaturer av alla slag och girigheten i form av direktörer i Rolls Royce och annat totalt onödigt överdåd. När han mobiliserades av min tids nya vänster och skapade serien Bellman i FiB/Kulturfront dröjde det inte länge innan de fyrkantiga politrukerna försökte styra hans tuschpenna efter att han redan i debutnumret framställt Jan Myrdal som en översexuell porrälskare. Om han bara vetat hur rätt han hade! Omedelbart drog sig då Bertil Enstöring ur denna konstnärligt inskränkta miljö och flyttade som eremit som vanligt tillbaka till ensamheten på sin ensligt belägna grekiska ö. När denne spartan, helt ointresserad av pengar, sent i livet kom på att han behövde något kostsamt kunde han då visserligen sälja några original till nu skyhöga Bukowskipriser, men de flesta var då bara naturligt borta med vinden någonstans på livets sicksackväg.

Jan Lööf är numera med sina sammanlagda mångmiljonupplagor väl representerad också i Gästis barnbokshylla och själv återupplever jag hans magiska ritstift nu som avslutning på denna betraktelse med ännu en omläsning av ”Viktor bygger en bro”. I detta lilla som så ofta i cirkel berättade mästerverk i miniformat, ryms kritiken av den råa miljöförstörande kapitalismen och den larmande urbaniteten men också eremitens längtan efter lugnet, naturen och tystnaden. Miljöerna är som alltid målade med en föremålslig tydlighet så stor att en utomjording omedelbart skulle förstå. Om man från denna bagatell vill tränga vidare på djupet i Jan Lööfs värld så är den biografiska antologin från 2015 ”75 år av dumheter” helt omistlig om man vill försöka förstå varför denne klassiskt på alla sätt bildade och skolade ”brukskonstnär” (som han i vanlig ordning väljer att kalla sig) blivit en av det sena 1900-talets och 2000-talets verkliga ikoner eller varför han aldrig slog in på någon annan väg än den han själv till 100% bestämt. Själv valde han också att inte ens läsa denna i hans egna ögon pretentiösa antologi och skrev istället ett charmerande efterord som handlade om något helt annat.

 

Denna vecka är det Elisabeth som kommer med boktips:

JAG SKRIVER ÖVER DITT ANSIKTE

av Anna-Karin Palm

På senaste tiden har jag läst många böcker som handlar om åldrande föräldrar, som drabbas av demens och bortgång. Här är en bokhög med tips: Alex Schulman ”Glöm mig”, Douglas Stuart ”Shuggie Bain”, Annie Ernaux ”Min far” och ”Kvinnan”, Frida Boisen ”Berätta aldrig det här”, Marie Lundström ”Sanningens kalas”, Edouard Louis ”Vem dödade min far”, Elisabeth Åsbrink ”Övergivenheten”, Patrik Lundberg ”Fjärilsvägen” och nu senast har jag alltså läst Anna-Karin Palms ”Jag skriver över ditt ansikte”. Är det måhända så att författarna har kommit upp i den åldern då de börjar få gamla och sjuka föräldrar och det är ett nytt tema att sätta tänderna i?

Författaren har gripit sig an uppgiften att gräva i sitt förhållande till mamman, en mamma som sakta men säkert förlorar sig själv i Alzheimers obarmhärtiga förlopp. Jag tror att alla som läser boken kan ta till sig innehållet med en viss igenkänning.

Mamman växer upp under knappa förhållanden. Efter 6-årig grundskola är det dags att försörja sig själv. Hon gifter sig tidigt och får en son, orsakar skandal när hon förälskar sig i en sju år yngre man och flyttar med honom till en annan stad. Tillsammans får de två döttrar varav A-K är en. Mamman är en riktig matriark där allt kretsar kring henne. Hon är den spontana vackra mamman som sticker ut med hemmasydda kläder till sig och sina tjejer. Hon har ständigt roliga fester med bekanta och obekanta inbjudna. När barnen fortfarande är små bestämmer hon sig för att börja studera med start i grundskolan. När hon är 39 kommer hon in på läkarlinjen och med stor envishet blir hon läkare och jobbar inom yrket fram till pensionen. Men det är inte helt smärtfritt att ha en rolig, spontan och udda mamma. Sakta växer det fram en annan bild av en mamma, som kräver att få stå i centrum och som blir tjurig och svartsjuk om hon inte får göra det. När hon t.ex. får reda på att A-K skriver på en biografi om Selma Lagerlöf utbrister hon surt att det skulle ju hon göra!

Sammanfattningsvis kan man säga att ”Jag skriver över ditt ansikte” är en mammabetraktelse, en relationsbetraktelse mor/dotter och en klassresebetraktelse och som sådan står den sig väl.

 

EN HUMANIST TILL HÄST. OM MICHEL DE MONTAIGNE OCH HANS ESSÄER.

Med en adelsmans och riddares exemplariska arbetsliv bakom sig, beslöt Michel de Montaigne vid 38 års ålder år 1571 att dra sig tillbaka från sina officiella samhällsplikter som domare i Bordeaux. Han var överhuvud taget alls ingen rebell utan hade för fortplantningens skull gjort ett resonemangsparti och i tidens religiösa häxkittel av inbördeskrig och motsättningar var han tryggt och oengagerat en vanetroende katolik som respekterades även på den protestantiska sidan. I en omgivning där döden ständigt var närvarande också i form av pest och uppror hade han på nära håll sett människor torteras, flås och rådbråkas, ett barbari han aldrig kunnat förlika sig med men tvingats acceptera. I en epok som gett oss såväl krutet som boktryckarkonsten navigerade denne inbitne ryttare nu mot ett lugnare liv i böckernas värld. Med latinet som konstlat modersmål och förstaspråk beslöt han sig alltså nu att efter bäste vännen och ständige samtalspartnern Etienne de La Boéties död, dra sig tillbaka till sitt sedermera så berömda tornbibliotek. Här blev de latinska klassikerna med den vise Seneca, den dialektiske Sokrates och den med anekdoter sprängfyllde Plutarkos nu istället hans närmaste vänner.

Drömmen om ett stilla liv i biblioteket blev istället omedelbart en frihet vars gränslöshet fick hans tankar att likt vilda hästar rusa åt alla håll samtidigt. Det var för att tygla dessa tankar han började föra osystematiska anteckningar om stort och smått, högt och lågt och resultatet publicerades första gången 1580 under rubriken ”Essais”, dvs ”Försök” och dessutom på franska och inte latin för att även tex kvinnor skulle kunna läsa. Essän och därmed en helt ny genre hade skapats. Hans av livet inlärda smidighet att likt en ryttare undvika alla fallgropar hade gett honom en grundläggande skepsis mot all slags påståelig tvärsäkerhet och det enda han nu med något slags auktoritet kunde uttala sig om var den egna existensen, men även där med den ständigt återkommande frågan: Vad vet jag? Vetandet och kunskapen liknade han vid ett hav där han omöjligtvis kunde nå djupen utan i bästa fall på måfå kunde loda runt lite vid strandkanten.

I ett slags föregripande av Freuds intresse för såväl det omedvetna som vardagslivets psykopatologi funderade han intensivt över sina drömmar eller Plutarkos anekdoter om den sene Ciceros ständiga petande i näsan. I sitt sökande efter människan bakom masken skrattar han åt biskopen som tar med sig värdigheten också in på toaletten men också åt sig själv som han utnyttjar som återkommande exempel och den enda människa han på allvar anser sig ha en smula kunskap om. Han vill intensivt försöka förstå varför han sover bäst på en hård madrass, inte vill älska stående eller varför han putsar sina tänder med servetten både före och efter maten. Allt har betydelse men vilken vet han inte. Jag undervisar inte, jag berättar, upprepar han och i ett slags metodisk tankspriddhet samlar han anekdoter om allt från sjösjuka och jordskalv till klumpfot och älskare som dött under själva akten. I det egna livet väjer han inte för det mest privata och detta gäller såväl den tidvisa impotensen som de erfarenheter som hans njurstensplågor gav honom. Dessa ville han för allt i världen inte ha velat slippa trots att det var dem som till slut ändade hans liv 1592. De hade blivit hans läromästare.

Då hade han efter första upplagans färdigställande 1580, av kung Henrik III övertalats att likt fadern bli borgmästare i Bordeaux under några turbulenta år, men också varit ute på en sjutton månader lång resa på hästryggen till Tyskland och Italien på jakt efter bot mot just njurstensplågorna. Däremellan återkom han till sitt torn och samlade ständigt nytt vetande från sina klassiker för att med exempel från antiken bygga ut de 107 kapitel som boken i sin slutliga version kom att omfatta. Aldrig för att slutgiltigt hitta sanningen men alltid för att fortsätta leta efter den. Medan hans barn dog det ena efter det andra utan att han tycktes på djupet berörd så fortsatte samtalen via böckerna med sin döde vän de La Boétie och efter att en enda gång ha träffat den då 22-åriga Mlle de Gournay och i henne funnit en ny själsfrände överlät han till henne den slutliga utformningen av sitt verk efter sin död. Först i modern tid har den av henne utgivna upplagan accepterats av filologerna efter att länge ha misstrotts pga de lovord över henne själv som där plötsligt dök upp, men nu förklarats med att hon haft tillgång till ett senare försvunnet manuskript av Montaignes egen hand. Vad gäller henne var det kanske ändå så att hon på allvar motsvarade Montaigne preferens för ett ”välmöblerat” huvud framför ett fullproppat som var vad han föredrog och därför pläderade för i tidens pedagogikdebatt.

I Sverige har vi på senare år fått en allt fylligare litteratur i ämnet och för detta har vi den eminente översättaren Jan Stolpe att tacka. Från att ha varit supermarxist-leninist och hängiven Jan Myrdallärjunge försvann han sen bara plötsligt (enligt Jan Myrdal själv) och kom istället att under sammanlagt nästan 20 år idka botgöring genom sin dubbla översättning av Montaignes, på medeltidsfranska skrivna och mot allt skeptiska, essäer på sammanlagt 1500 sidor och därtill av hans läromästare Platons samlade verk på ytterligare 4000 sidor. Efter att 1992 en gång ha blivit klar med Montaigne kom han alltså att 20 år senare göra om prestationen efter att inte ha varit nöjd med tonfallet i den första av alla andra prisade översättningen. Därtill har han översatt Starobinskis standardverk och annan viktig sekundärlitteratur ända ner till Antoine Compagnons lättsamma ”En sommar med Montaigne”. Det är en behändig liten introduktion bestående av en serie radioföredrag, som jag trots allt tror kommer att locka till vidare läsning av ett märkligt författarskap som, om man väl börjar läsa, lätt blir till en vän och följeslagare för livet, en humanist till häst i vars fotspår man lär sig mycket om allt och möjligtvis allt om ingenting. Är det egentligen inte just så vi ofta tänker oss vår sommarläsning i den verkliga eller imaginära hängmattan?

 

Denna vecka tipsar Elisabeth om Karin Alfredssons senaste bok om Ellen Elg.

EN RYSK GENTLEMAN

av Karin Alfredsson

Karin Alfredsson är journalist och författare och har bl.a. arbetat på Aftonbladet, morgonprogram i SVT och Kalla fakta på TV4. 2010 till 2012 arbetade hon med projektet Cause of Death: Woman. Kvinnofrågor är ett genomgående tema i Karin Alfredssons författarskap och i serien om läkaren Ellen Elg får vi möta olika slags kvinnoproblem runt om i världen. Den första boken i serien kom 2006 och nu i år den senaste. Sammantaget har det blivit sex stycken. Som läsare har man fått följa Ellens privat- och yrkesliv under dessa 15 år. Som läkare har hon åkt ut på uppdrag till Zambia där unga flickors sexuella utsatthet sätts i fokus, till Hanoi bland flickprostituerade och där nyfödda barn försvinner på förlossningsavdelningarna, till Polen där abortmotståndare tar till alla medel för att stoppa kvinnors lagliga rätt till abort, till Indien där unga ”opassande” hustrur får sina ansikten förstörda av brinnande spritkök eller syra, till Saudiarabien och Pakistan där hedersmord och utnyttjande av utländska hembiträden florerar och i den senaste tar hon upp mäns hat mot kvinnor. Denna gång är handlingen förlagd till St Petersburg. Författaren har själv skrivit att ”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga”. Sök på Karin Alfredsson och ni finner titlarna.

Om jag fortfarande hade jobbat som svensklärare på högstadiet hade jag rekommenderat dessa böcker till mina elever. Recensenterna har lite svårt att sätta in dem i ett fack, för böckerna är både spänningslitteratur och samhällsskildringar, något som skulle kunna göra dem attraktiva för en 15-åring. Men också för oss andra lite mer vuxna!

”En rysk gentleman” handlar om en svensk lite kantstött kvinna (kallar sig Masjenka) som blir förtjust i en rysk man och flyttar med honom till St Petersburg. Mer eller mindre instängd i en lägenhet blir hon bortskämd och överöst med presenter. Lite misstänksam blir hon när han lägger beslag på hennes pass. Kan en man sätta fotboja på en kvinna med champagne och diamanter? Mannen är läkare som gärna vill göra sig stora pengar vid sidan av systemet.

Hemma i Sverige brottas Ellen Elg med problem inom hemsjukvården, där hon numera arbetar. Vem vill gå och vårda en ung döende man när han hela tiden tafsar på de unga flickorna? En rätt han anser sig ha! Ellen och hennes man Björn blir ifrågasatta av den tonåriga adopterade dottern från Zambia, som dagligen utsätts för rasism. Hon undrar hur de kunde ta henne ifrån hennes hemland när hon är en sådan främmande fågel i Sverige.

Mellan kapitlen kommer det texter från olika autentiska nätsajter riktade till kränkta vita män, en del s.k. incelmän. Hela denna incelrörelse har blivit en subkultur där män uttrycker sin frustration över att leva i ofrivilligt celibat, vilket ger plats för obeskrivligt kvinnohat och kvinnoförakt. Allt är kvinnornas fel om man förenklar det.

Ellen blir inbjuden att tala för en kvinnogrupp i St Petersburg och det är här som de båda kvinnorna, Ellen och den svenska kvinnan, möts under dramatiska omständigheter. Detta är inte en av de bättre Ellen Elgböckerna, anser jag, men har man följt henne genom de tidigare böckerna är det en intressant läsning. Och har man inte läst serien, kan det vara en lättsam sommarläsning.

 

MONAS VARBERG

Nästan 40 år gammal kom den då redan etablerade Mona Johansson att bli återkommande badgäst i min barndoms Varberg. Samtidigt kom vi att var och en för sig upptäcka den lilla luggslitna trästaden med fortfarande olåsta portar till innergårdar fyllda av hantverkare, katter, stora träd, igelkottar och barn. För den dagboksaktigt ständigt naivt realistiskt koltecknande Mona tycktes detta lika lockande och sorgset vackert som för den tioåring som då var jag. För mig blev denna värld ett präglande barndomsminne medan det för den iakttagande och flanerande konstnären skulle bli ett universum att under de följande 30 åren dokumentera, gestalta och avbilda på ett sätt som snart av oss varbergare skulle älskas mer än vad någon annan konstnär lyckats med vare sig förr eller senare.

Född 1924 i Göteborg med en målande mamma och en möbelnasare till pappa skulle hon så småningom föra arvet från dem bägge vidare på sitt alldeles egna sätt. Efter handelsstudenten 1944 återgick hon därefter direkt till barndomens älskade teckning och drogs snart till krokikvällarna på Valand, prövade Slöjdföreningens konsthantverksutbildning men valde slutligen Saga Wallis skola (Hovedskous målarskola) där hon gick fram till 1949 och därefter återkom till för att göra litografier. Om än kraftfullt koltecknade porträtt av gamla träkåkar i Göteborg snart blev hennes signum, ofta sedda rakt framifrån och ofta utan vare sig himmel eller utsikt som bakgrund, så kom hon senare att arbeta också i olja, akryl, tempera och med litokritans större möjlighet till detaljrikedom. Från 1954 hade hon uppmärksammade separatutställningar över hela landet och var således en relativt etablerad konstnär när hon upptäckte det Varberg hon sen blev trogen.

Efter tio somrar i Varberg bröt pappans försäljargen fram och under flera årtionden skulle hon bli en institution på Varbergs torg med ett brett urval av sina verk upptejpade på den sopcontainer hon råkat hamna vid när hon första gången tog mod till sig och blivit torgmadam. Sopcontainern blev hennes gallerivägg och utbudet kom sen att ständigt breddas från originalverk över tryck till enklare vykort. Alla skulle ha råd att ha en Mona Johansson på köksväggen och så blev det också. Motiven var från början de utsikter ned över olika gårdar hon hade från de enkla boenden hon kom att genom åren flytta emellan. Bilden av en ärrat sliten utedassdörr kom att köpas av poeten Ann Smith som därefter kom tillbaka till Varberg i sällskap med proletärförfattaren Ivar Lo Johansson, enkom för att skåda bildens förlaga. Just vardagslivets nödvändigheter som dassdörrar, trasmattor och soptunnor blev viktiga motiv i Monas värld om än gårdsinteriörerna så småningom fick mer liv av framförallt Platsarnas många katter och de igelkottar hon aldrig glömde förse med mat och vatten och dessutom hittar man alltsomoftast henne själv i bilderna, lätt igenkännbar med sin karaktäristiska sidofläta.

Ogift och utan egna barn blev hon istället en älskad moster som för att få jobba ostört ständigt fick muta systerns båda döttrar med glass och badutflykter. Återkommande motiv blev därför Barnens badstrand med de välkända skyltarna ”Endast damer och barn” och ”Transistorer icke önskvärda” och den kontemplativa stillheten under de vindpinade träden på Fästningsterrassen. På Platsarna i Beatas lid fanns också Elsa Bergströms lilla speceriaffär vars inre räddades till eftervärlden via en större magnifik oljemålning som efter affärens upphörande och med hjälp av fantasin och modellbygge av staplade konserver på detta sätt återskapades. Affärens väggdevis ”Denna affär är inte lönsam men trivsam” skulle för övrigt kunna stå som symbol för hela det Varberg som snabbt avvecklades mellan åren för Monas entré 1963 och 1990, då hon sammanfattade sina iakttagelser i den rikt illustrerade bildmemoarboken ”Monas Varberg”.

Boken kom att skrivas på initiativ av galleristen och nära vännen Bengt Frihd, som för övrigt blev så förbannad över kvaliteten på bokens tryck att han vägrade att betala för mer än halva upplagan. Idag är boken en raritet (om än Bengt på min förfrågan påstod sig fortfarande ha några exemplar i lager) och den kongenialt impressionistiskt naiva tonen i denna egensinnigt originella memoarbok harmonierar fullt ut med det rikliga bildurvalet. Texten skrevs till delar på en parkbänk i Societetsparken med hjälp av medhavd kaffetermos och sockerskorpor från Alingsås medan Sjuntorps Musikkår eller Ackes Salongsorkester spelade i bakgrunden. Den ger en magiskt realistisk förälskad bild av det gamla ankommet ärrade, lite snett vinda och nu för alltid försvunna Varberg, som vi som en gång upplevt det har så svårt att glömma. Mona dog 2010 och om några år skulle hon ha fyllt 100 och om än hon fått erkännande och är representerad på landets finaste konstmuséer så borde självklart en bok som denna återutges för sin egen skull men också som ett debattinlägg om vilket framtida Varberg vi som bor här idag önskar. Under tiden får vi åka till Halmstad och se sommarens utställning med hennes bilder som möjliggjorts genom Bengt Frihds kärleksfulla samlande och generösa donation, men visst borde hon ställas ut också i Varberg innan alla gamla vackert vindpinade hus och gårdar hunnit rivas? Staden ”behöver irrationella skönhetsupplevelser” som Mona i boken sammanfattar sin syn på saken.

 

Denna vecka bjuder på franskt deckartips signerat Elisabeth:

YTSPÄNNING

av Olivier Norek

Ytspänning hette en spänningsroman av Aino Trosell som kom för en herrans massa år sedan. Titeln är densamma, men denna gång handlar det om en fransk författare, Olivier Norek. Han har jobbat som polis i Paris och torde därmed vara kvalificerad att kunna skildra ett polisarbete inifrån. Vanligtvis brukar jag läsa krimböcker från Norden och franska bekantskaper i den här genren har mest sträckt sig till Simenon och hans Maigretböcker. Nu har jag gläntat på dörren till denna författare som kommit ut med fyra böcker i Frankrike, varav denna är den andra som översatts till svenska. Boken har hyllats av svenska recensentkåren och nu väntar väl översättningar av de övriga.

Boken börjar rafflande med ett narkotikatillslag i en förortslägenhet i Paris. Noémie Chastain, befälet, går in först och blir brutalt skjuten i ansiktet. Hon överlever, men får ett demolerat ansikte som hon har svårt att vänja sig vid. Än svårare att acceptera detta har pojkvännen och hennes chef, som ser till att hon skickas ut på ett uppdrag till en stilla landsbygd i södra Frankrike. Det ska verka vara en rehabilitering, men tanken är att hon ska vara i staden Avalone för att skriva en rapport om att distriktet ska läggas ner, samtidigt som hennes chef i Paris har en dold agenda att avpollettera Noémie vid återkomsten. Poliskåren i Paris ska inte behöva visa upp ett sönderskjutet ansikte, tycks polischefen anse.

Olivier Norek

Ensam och utplacerad på landsbygden kämpar hon med obehaget att visa fram sin värst skadade ansiktshalva och hon plågas av allt prat bakom hennes rygg. ”För fan Milk, såg du hur hon såg ut? Det ansiktet skulle kunna skrämma livet ur småbarn! Jag skulle då inte vilja ligga med henne ens om det var med din kuk”. Detta är vad hon råkar få höra av sina nya kollegor. Hon börjar kalla sig No, en kortform av sitt namn för sitt sargade jag. Hon, stjärnan från Paris, får stålsätta sig för att bli respekterad.

I det nedläggningshotade polisdistriktet dyker ett brott från det förflutna upp i form av ett barnlik i en tunna funnen i den uppdämda sjön. Noémie blir den ifrågasättande skickliga utredaren, medan många i bygden vill lägga locket på. Helt plötsligt får hon annat att göra än att skriva byråkratiska rapporter. Som läsare får vi följa Noémies kamp för att finna sig själv igen, som yrkes- såväl som privatperson. Till hjälp har hon sin terapeut, en skadad misshandlad hund och så småningom sitt nya team.

När jag var i bokhandeln häromdagen såg jag att denna bok låg på topp-tiolistan bland pocketböcker. Jag är således inte ensam om att uppskatta lite fransk landsbygd med små restauranger, hotell, boulangerier, torg med minnesstenar av stupade från första världskriget och franskt temperament nu när pandemin har begränsat resandet.

 

BEKÄNNELSEN

av Artur London

Alla som läst John le Carré eller Eric Amblers klassiska thrillers med svindlande bakgrunder i kalla krigets iskalla miljöer med bottnar bakåt mot mellankrigstidens uppladdning inför nazismens excesser och allt det obeskrivliga elände detta på olika sätt lät impregnera Europa med, vet också att konspirationsteorier långt ifrån alltid bara existerar i fantasin. Underrättelsetjänster i öst och väst gjorde ju kallare stämningen blev efter andra världskriget sitt yttersta för att utnyttja mänskliga tillkortakommanden och gamla motsättningar bland tidigare vänner och andra varandra mycket nära, när det gällde att främja statsnyttan i de olika länderna.

Artur London föddes 1915 av judiska arbetarföräldrar i tjeckiska Ostrava vid gränsen mot Polen i öster och blev tidigt anarkist och kommunist av den sort som för livet kom att präglas av motstånd och aktivism mot den framväxande fascismen. Som extremt begåvad arbetarpojk utbildades han tidigt till yrkesrevolutionär i Moskva, där han kom att träffa tidens och framtidens många världsberömda kommunister men också sitt livs kärlek, den jämngamla lika övertygade kommunisten Lise Ricol, dotter till fattiga spanskättade föräldrar som via Frankrike flytt från Francos förtryck.Som agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten blev Artur en viktig organisatör för den Internationella brigaden i Spanien 1936–39, som efter nederlaget där fortsatte som motståndsman i Maquisens Frankrike tillsammans med sin Lise tills de infångades och han hamnade i det nazistiska utrotningslägret Mauthausen medan Lise hamnade i Ravensbrück. Bägge lyckades överleva, men Artur som i lägret fått tbc hamnade då först i Schweiz som kunde erbjuda vård, innan han 1948 kom tillbaka till Prag där han snart utsågs till vice utrikesminister samtidigt som kommunisterna där definitivt erövrade makten. Allt i denna exemplariska bakgrund för en karriär i den nyblivna folkrepubliken kom snart att vändas emot honom.

I Schweiz hade han nämligen träffat och samarbetat med den legendariske dubbelagenten Noël Field, som nu arbetade med att hjälpa just överlevande judiska flyktingar. Denne i London födde, sedermera Harvardutbildade amerikan som för Dulles räkning hamnat i Europa och blivit kommunist och sovjetisk spion 1934 och därefter likt Artur London engagerat sig i såväl kampen mot Franco i Spanien som mot hitlerismen därefter i Frankrike, skulle efter det bli en viktig kugge i Stalins och Berijas strävanden att i Öst-Europa kväsa varje nationalistisk tendens i de nya folkrepublikerna som hotat efter att Titos partisaner brutit med Stalin och gått sin egen väg. I den serie skådeprocesser som då startades på Berijas initiativ i Ungern, Bulgarien, Polen och Tjeckoslovakien blev utpekandet av Field och minsta historiskt samröre med honom den gemensamma länken i de utrensningar som följde med början i Ungern och den omedelbart internationellt sensationella Rajkprocessen.

I slutet av 1951 hade turen kommit till Prag och med egna välplacerade experter från de stora processerna i 30-talets Moskva kunde Berijas män snabbt sprida skräck bland alla gamla ledande kommunister och alldeles särskilt bland dem judar som likt Artur London verkat internationellt. I den stora Slanskyprocessen kom fjorton ledande kommunister att i Kafkas egen hemstad anklagas för nationalism, anarkism, trotskism, sionism och samarbete med nazismen under kriget dvs allt det de hittills vigt sina liv åt att bekämpa. Efter att under arton månader ha malts ner med samma metoder som Koestler gestaltat i ”Natt klockan tolv på dagen” från 30-talets Moskva kunde så dessa 14 anklagade leverera till synes klanderfria fullständiga erkännanden, som omedelbart gav elva av dem direkt exekverade dödsdomar och sände de tre övriga till livstids fängelse. Ungefär här börjar Artur Londons klassiker ”Bekännelsen” som kom ut i Frankrike först efter hans fullständiga rehabilitering under Pragvåren 1968.

I boken kan vi följa hur Artur London fängslas och direkt med en blandning av brutalitet och psykologisk utpressning systematiskt slussas in i Kafkaland. Inget annat historiskt vittnesmål har på detta kliniskt detaljerade sätt inifrån beskrivit de processer som utarbetats av de sovjetiska specialisterna sedan tidigt 30-tal. Det är magiskt realistisk hisnande läsning. Att just Artur London sen skulle bli den som lyckades ge eftervärlden denna inifrånskildring kan helt tillskrivas hans urstarkt kämpande hustru, som genom sitt dubbla medborgarskap och med en svåger i det internationellt mäktiga franska kommunistpartiets politbyrå, så småningom lyckades föra såväl sig själv som det i hemlighet skrivna manuskriptet i säkerhet till Paris.

Samtidigt med att, efter Stalins död, Berijas hejdukar avslöjas och kontraspionen Field rehabiliteras, kunde London på små pappersark i smyg skriva ner sin historia som först gömdes i locket till en tobaksburk och sen manglades i fängelsets tvätteri för att tas som cigarrettpapper, för att slutligen vid hustruns besök till slut kunna smugglas ut. De flesta i den inre maktkretsen även efter Berijas fall hade alltför smutsiga fingrar för att vilja något annat än att Artur London skulle glömmas bort och ruttna i de olika fängelser han ständigt slussades emellan, men med manuskriptet och hustrun i tryggt förvar i Paris, var detta inte längre möjligt och vägen mot frihet och rehabilitering påbörjad. I Sverige skrev DNs luttrade Harald Hamrin om ”…en av de ohyggligaste böcker jag läst” och Costa-Gavras gjorde omedelbart internationell storfilm av boken med Yves Montand och Simone Signoret i huvudrollerna, men ändock är boken idag relativt bortglömd. Av oss gamla kommunister bör den självklart läsas jämte klassiker som Grossman och Solsjenitsyn eller forskningsfusk som Livre Noire du Communisme, som ett direkt vittnesmål inifrån den Stalins skrämmande socialism vi idag vet var en tragisk återvändsgränd i mänsklighetens slingrande väg mot rättvisa och jämlikhet.

 

Tips från Elisabeth:

PESTÖN

av Marie Hermanson

För mig har Marie Hermanson gjort sig känd som en författare som skriver psykologiska romaner, inte sällan med en liten twist. Det kan till exempel vara ett tvillingpar som blir isolerade på en kurort i ”Himmelsdalen”. Det kan vara en man som håller på att bli tokig då han tror sig veta att det bor en man under trappan i bostaden, ”Mannen under trappan”. Det kan vara en flicka som försvinner spårlöst från ”Musselstranden”. Detta är bara tre exempel på romaner som hon skrivit.

”Pestön” är den andra boken i serien om den unge överkonstapeln Nils Gunnarsson och den käcka och frejdiga volontärjournalisten Ellen Grönblad i 20-talets Göteborg. Första boken handlade om Göteborgsutställningen som ägde rum 1923 och i denna bok är handlingen förlagd till Pestön, en forna tiders karantänö för ankommande sjömän. Nu fungerar ön som en isolerad sjukvårdsanstalt för endast en livsfarlig psykopat. Utöver denna patient bor där personal som tar hand om honom.

Boken påminner ganska mycket om Stieg Trenters deckarserie om fotografen Harry Friberg som löser fall i klassiska Stockholmsmiljöer. Här är det i stället ett växande Göteborg med stor inflyttning som får verka som bakgrundsmiljö. Till exempel börjar trafiksituationen i de värsta gatukorsningarna att bli ett bekymmer och med London som förebild placerar man ut trafikpoliser som ska försöka dirigera de vilda bilförarna.

Upptakten till romanen är ett lik som flyter upp i Säveån. Gunnarsson ger sig ut med båt i den alltmer tätgröna ån för att slutligen hamna i en träskbebyggelse som bebos av ett tämligen folkskyggt gäng som lever utanför samhället genom att samla vrakgods. Av dessa utkantspersoner får polisen tips som leder till Pestön. För att hjälpa Gunnarsson att få information om den hemlighetsfulla ön söker Ellen Grönblad jobb som piga, inspirerad av Ester Blenda Nordström som utgav sig för att vara piga, för att sedan skriva den avslöjande boken ”Pigor bland pigor” utgiven 1914. Ellen jobbar, trots sina fina frökenhänder, stenhårt för att försöka ge ett trovärdigt intryck. Hon lyckas nästla sig in på ön och livet på ön visar sig vara något helt annat än en psykopats isolerade tillvaro…

På ett småputtrigt sätt och med stegrad spänning får vi hänga med spritsmugglare, poliser, tullare, stor-och småtjuvar och en psykopat, allt i genuina Göteborgsmiljöer, såsom i hamnen, på Långedrag, på Götaplatsen och i Vasastan. På något sätt spelas en svart-vit film upp i mitt inre med idel glada skådespelare med Sickan Carlsson som Ellen och Hasse Ekman som Gunnarsson.